Alla inlägg under november 2007

Av Inga-Lina - 30 november 2007 20:59

Efter att ha haft lika många besök på bloggen idag som jag annars brukar ha på en vecka har jag förstått att bråket Drougge-Salomonsson väcker starka känslor. Har nu uppdaterat mig, läst de andra bloggarna och kommentarerna på SvD. Det som framkommer är att det tydligen finns ett outforskat trauma här: svenska män som misshandlats psykiskt i sina relationer. Det är ju som dödsfall: när någon dör aktualiseras vår egen sorg. Och nu aktualiseras tydligen ett undangömt problem hos väldigt många män. Svåra skilsmässor, orättvisa vårdnadstvister, smärtande kärleksbesvikelser. Hallå, män där ute! Skriv! Det är dags för en ny mansrörelse, där männen vågar blotta sina sår!


En annan sak jag tänkte på är bilden av en relation där någon måste vara skurken och någon annan offret. Men går det verkligen att jämställa ett kärleksförhållande med en rättegång? Ens i efterhand? Är inte relationen mellan man och kvinna det sista stället i världen där man ska leta efter rättvisa, i dess juridiska och politiska betydelse?


Hittade en bit ur Mirakelkuren där en av terapeuterna svarar en kvinna som klagar över problem i förhållandet: "Din trötthet och din motvilja kommer - tror jag - av att du innerst inne liknar honom. Våra partners tenderar att i sitt yttre beteende spegla vårt inre tillstånd".




Av Inga-Lina - 30 november 2007 13:02

Fick ett mejl från min redaktör igår - hej och hå, och ska vi inte börja tänka omslag. Omslag? Ja, prata om att att ångesten rusade i höjden och paniken tilltog. Men jag pratade med min man om titeln och han tyckte att "Drottningflickan" lät roligt. Teman i boken utkristalliserar sig nu med häpnadsväckande hastighet. Mor och dotter-problematiken, naturligtvis, men även boken sagoelement. Slottet med den onda slottsfrun, klostret och trollkarlen, häxor och sköna jungfrur.


Träden steg åt sidan, slog upp porten mot ett grusplan – jag höjde blicken – och tappade andan.                     

Som en saga född ur havsskum, som en riddare sekunden innan han ska vakna i en grotta där han sovit i hundra år, eller en sjöjungfru i färd med att visa sig för en drunknad.Slottet uppe på kullen kråmade sig i solskenet, blinkade förföriskt med sina fönster.

Bakom det öppnade sjön sig, nerstörtad, och för en kort minut trodde jag att Narnia verkligen fanns och att jag var där och såg slottet Paravel med egna ögon – dess torn och tinnar, djärva burspråk och vajande fanor.                      

Det dröjde inte länge innan illusionen skingrades för vinden.                     


Inte var väl Paravels slottsgård nerskräpad med cyklar, pingisbord, basketkorgar och ja – trasmattor på tork. Där fanns väl inga oljade utemöbler i trä, och inga fula parasoller. Men här, runt det storslagna, ståtliga huset, rådde det typiska kaoset som kännetecknar varje barnfamilj.

Av Inga-Lina - 30 november 2007 12:09

Läste naturligtvis Niclas Salomonssons genmäle i SvD - hur skulle man kunna låta bli? Synd att författare sällan syns i samhällsdebatten i andra roller än tok/toka, ego-på-väg-att-spricka eller gnällspik-av-Guds-nåde. För kontrastens skull kan man ju se på Liza Marklund, som är strikt professionell och väljer att göra sin röst hörd i de viktiga debatterna om kvinnors och barns rättigheter. En snabb fundering så där en regnig dag i det aktuella bråket mellan en författare och hennes före detta agent är hur otroligt populär OFFERROLLEN har blivit. Finns det fler än jag där ute som tycker att offerpositionen är en kraftfull maktposition? Det är lättare idag att gå ut offentligt och säga "jag har blivit misshandlad och våldtagen och nu vägrar jag att hålla tyst längre" än att gå ut och lika frankt erkänna "jag har misshandlat och våldtagit och jag ångrar mig". Därför hejar jag på Niclas Salomonsson och han får min respekt för att ha vågat erkänna en så stigmatiserande handling som att ha slagit sin flickvän.

Av Inga-Lina - 29 november 2007 17:17

Imorgon skulle de vitryska nunnorna kommit - vi skulle ju åka och hjälpa dem att köpa nya däck till deras skåpbil. Men ikväll fick vi ett mejl om att de råkat ut för en bilolycka och låg på sjukhus i Polen. Jag blev helt ur gängorna. Nyss pratade jag med en kollega till dem, moder Anfisa, som sa att Olga och Tatiana tack ock lov var välbehållna, Olga hade dock brutit armen:((( Och nu vet vi inte om de kommer till Sverige i december. Tur att det inte var värre i alla fall. Bilen är dock demolerad. Och nu blir jag orolig över att de kanske inte längre tycker det är en så bra idé att kuska runt på vägarna, och så går ett jättebra initiativ i stöpet. Usch, och jag som ska på fest och allt. Ska jag? Står i valet och kvalet, men tror nästan att jag ska gå. Det känns ju lite bättre nu när jag vet att Olga och Tatiana inte ligger i respirator.

Av Inga-Lina - 28 november 2007 17:30

Idag fick jag veta att jag ska skriva någonting om kyrkkaffe. Till en antologi. Det är lite roligt - vad kan man säga om kyrkkaffe? Ännu roligare är att jag kommer att skriva något underhållande och tänkvärt om kyrkkaffe, därför att jag kan skriva underhållande och tänkvärt om vad som helst: Marx, kaffe, Ekelöf, teater, äktenskap, rödbetor, Dostojevskij... Undrar vad det har för påverkan på mitt personliga varumärke:) Ett par arvoden har ramlat in på kontot och jag köpte ett par billiga skinnhadskar och en svindyr ansiktskreme. Dock billigare än de krämerna jag beställt från Ryssland och som har kostat flera tusen kronor - å andra sidan var de baserade på choklad och kaviar (inte samtidigt!). Nu ska jag försöka få i mig lite mat - innan jag stiger på galären igen!

Av Inga-Lina - 27 november 2007 19:23

... men jag ska ju skriva en roman också. Det har gått så fint för mig i helgen, jag har skrivit i det vansinniga tempot av 10 ttckn om dagen och dessutom bra saker som jag slapp radera dagen efter. Idag har jag kopplat av med att undervisa i tolv timmar på raken. Det går också fint. Lilla


duracellkaninen är mitt nya signum, min förebild, min bästa vän. Jag är manisk, men på ett trevligt sätt (hoppas jag i alla fall). Och som stöd och inspiration läser jag Susan Howatch, Segrarens lön (Ultimate Prizes). Det blev den till slut, och inte Mystical Paths, som jag trodde jag skulle välja som min romans följeslagare. När jag skrev Mirakelkuren läste jag Dennis Lehane. Skumt.

Av Inga-Lina - 26 november 2007 15:31

Nu lägger jag mina fem kopek i bössan också, som man säger på ryska. Jag skriver ju en romanserie om hur det övernaturliga ryms i det vardagliga och bänkade mig därför, i undersökande syfte, framför teven igår för att se Grönros dokumentär om den egyptiske anden Ambres som talar genom snickaren Sture. Andar som talar genom människor förvånar mig inte i och för sig - frågan är snarare varför de gör det och vad vill de säga?

Nej, det som grep mig mycket mer var dels regissörens inställning - dels snickaren Sture.

Grönros utgår ifrån något han kallar för "äkthet", det är något eftersträvansvärt som Sture/Ambres äger och som ingen skådespelare kan prestera. Och Grönros säger att han kan bedöma, i sin egenskap av regissör, om någon är "äkta" framför kameran. Så långt är jag med.

Sedan, i början av filmen, konstaterar Grönros att Ambres/Stures prestation framför kameran, den närvaro som presteras är något som "erfarna skådespelare måste förbereda sig för i flera dagar" (citerat fritt ur minnet).

Där går det lite i kors för mig: vad är det Grönros beundrar? Att Sture inte är någon skådespelare eller att han är en överlägsen skådespelare? Och vad är det som säger att skådespeleri är motsats till äkthet? Är äkthet detsamma som autencitet, det okonstlade? Skulle i så fall en person som INTE kan hantera kameran vara mer autentisk, äkta?

Det blev för mig det ena problemet med dokumentären, den inte helt igenom reflekterande hållningen från filmaren.

Ambres själv hade jag inga frågor kring, han var ju som en vanlig ande från Egypten, mycket reinkarnation, mycket "världen är en illusion" - det som utmärkte honom var det rika bildspråket som verkligen kändes unikt.

Men Sture, Sture! Om man nu ska prata om äkthet - var inte den figuren rentav överdriven som i en dålig revy? Mycket svordomar och spelad jordbundenhet, "inte fasiken har jag tid att ägna mig åt filosofiska spörsmål när jag sitter på älgpass"???? Hallå! När har man annars tid att fundera om inte just på ett älgpass? Grönros var lite väl fascinerad av Ambres, tänkte jag, han borde ha sett upp med Sture, vars uppträdande fick mig att tänka på vad drottningen säger till Hamlet : "Den damen bedyrar för mycket".

Av Inga-Lina - 25 november 2007 14:51

Morgonpromenad - check! Mysig frukost med tidningsläsning -check! Den gulliga dikten om ängeln och barnet som vi skrev ut en gång i tiden till en psalmverkstad lades ut idag!

Och så ett djupt samtal, för det väcktes så mycket tankar idag av intervjun med Bengt Nordin i SvD. Vad hade det svenska litteraturlandskapet varit utan honom? Frågan är om efterträdarna kan ge järnet på samma sätt. Själv sitter jag ju i valet och kvalet fortfarande - min utlandsagent är jag mycket nöjd med, men den svenska marknadsföringen är ett så sorgligt kapitel att jag försöker bara glömma. Hade jag börjat tänka på det aktivt skulle jag sluta som tvångsintagen.

Det är fortfarande ont om inhemska ageneter - finns det duktiga och framåt försäljare/marknadsförare där ute som har lust att sätta sig in i bokbranschen? Att sälja är en särskild begåvning - att skriva är en annan. Men många författare tycker fortfarande det är skämmigt att prata om marknadsföring. Som om böcker skiljde sig i försäljningssammanhang från surströmming.

Hur som helst var det dessutom riktigt lärorikt att få bli påmind om Marianne Fredriksson! Och artikeln avslutas också med en referens till henne.

Att historisk roman är den nya deckaren håller jag med om - framför allt om någon i Sverige lär sig att skriva humoristiskt i genren.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30
<<< November 2007 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards