Nu, ja. Synd bara att det är så ont om tid. Men jag fortsätter med mina morgonpromenader och imorse tänkte jag att jag inte bryr mig om hur det går. Jag kommer in för sent med manuset. Nåja, det är en världslig sak. Vad kan någon göra åt det? Som min morfar brukade säga i sådana fall: "De kan ju strö lite salt på min svans om de är missnöjda". Än idag har jag ingen aning om varför han sa så, men tycker fortfarande det är väldigt roligt. Och i morse grubblade jag över pengarna - visst, vi klarar oss i december, men hur ska det gå under skräckmånaden januari? Jag har ju knappt någon undervisning att fakturera i december, har gett bort jättemycket timmar för att kunna sitta och skriva nu, och några fler artiklar kan det ju inte bli frågan om. Så om jag inte kan leverera manuset i tid kan jag inte ens hoppas på ett förskott - vilket jag för övrigt inte ska göra i alla fall. Men jag gick i alla fall där och promenerade längs bäcken och bara överlät allt till Jesus som man ju ska göra. Får se vad som händer. Jag sitter nu ensam hemma och skriver och fryser - två tredjedelar av familjen är på julbasaren och den resterande tredjedelen har först varit på en audition och sen gått till en spelhall. Har i alla fall läst min ryska horoskop för 2008 och den utlovar

  ja, just det, guld och gröna skogar.

Vi får väl se! Tillbaka till galärerna!

Nu lossnade det! Idag...i elfte timmen ... eller i tolfte. Jag ändrade en av karaktärerna rejält, grävde upp en ny fåra åt henne, och plötsligt flöt alltihop! Nu är jag på banan igen - och jag bryr mig inte ens om att alla mina deadlines har spruckit i sömmarna.

NINA

Kan otrohet vara bra för ditt förhållande? Svenskan tog upp frågan, Expressen hakade på. 80% av de tillfrågade tycker inte alls att det är någon god idé att ha en affär - jag trodde jag skulle dö av skratt. Vem hade förväntat sig en annan reaktion? Sverige är fortfarande en djupt moralisk nation. Otrohet förlåtes inte. Trots att medierna krampaktigt försöker förmedla en bild av att "anything goes", polyamorositet och queer. Men på djupet håller jag ju med Esther Perel - det är en verklighet, en självklarhet att varje förhållande lever "i skuggan av en tredje" och att det är den spänningen som så att säga håller linan uppe. Om man gör sig medveten om saken kan man hantera spänningen - hela Mirakelkuren bygger på den tanken. Jelena måste kämpa sig igenom sin fascination för Ludvig för att kunna hantera sitt eget äktenskap. Men om man INTE medvetandegör problemet hamnar man i långt värre situationer, där verklig skilsmässa kan bli faktum.

Rebecka kommer till klostret för att hälsa på sin mamma. De har inte setts på åtta år.

– Mamma, viskade hon, kan du ordna fram en papperstallrik? Och plastbestick också, är du snäll.

– Tyvärr, viskade jag tillbaka, det har vi inte. Kan du inte äta på våra tallrikar?

 – Nej, sa hon så högt att alla vände sig om och Lydia kom av sig i inledningsmeningen till kapitlet som stod på tur: ”Textilindustrin i England och Skottland.” Nej, jag kan inte äta på era tallrikar.

Våra tallrikar var inte kosher. Maten gick an men tallrikarna och besticken var inte rena, i rituell mening. Ingrid var den som snabbast förstod situationen, jag såg det på blicken hon kastade mot mig som en livlina. Hon reste sig från bordet, kom fram till Rebecka och lade handen på hennes arm, visade henne med tecken att de skulle lämna rummet. Tystnaden som följde efter att de gått ut var en aning tryckt men Lydia återupptog sin läsning och jag försökte få i mig åtminstone lite av maten.

När de andra började lägga upp efterrätten smet jag ut i köket.

Rebecka satt uppflugen på en pall. Framför henne på diskbänken låg en skärbräda och en kniv, och på skärbrädan fyra brödskivor, en stor ostbit och en liten pyramid byggd av tomater. Ingrid satt mitt emot henne med en kopp te i händerna.Jag kom mitt i ett samtal:

– … tyvärr inte, hoppas jag att du förstår, avslutade Ingrid. Det skulle aldrig gå. Vi måste låta hänsynen till miljön gå före, är jag rädd.

Rebecka bet av en stor bit på osten och stoppade ett par tomater i munnen.

– Jag kan köpa egna papperstallrikar, jag kan ha dem på rummet.

 – Men du kommer ju ändå att ta dem med dig till matsalen, invände Ingrid.

– Snälla, sa jag och stegade fram till diskbänken, vi kan säkert hitta en lösning.

– Tror du, sa Rebecka och svalde. Din vän här är mycket förstående. Vi är överens om att jag kan få ha min egen skärbräda. Och jag kan till och med få nya kastruller och en ny stekpanna. Men papperstallrikar, där går gränsen. Vissa känsliga själar här kan gå i kras om de kommer nära en så pass syndfull förbrukningsartikel. Jag kan äta på rummet. Och så tar ni hand om planeten under tiden, det är väl jättebra, ni kan säkert fördröja domedagen med en hel kvart.

Även kallad den sista. Efter att ha gråtit, gnisslat tänder och spridit ångest omkring mig igår har jag bestämt mig för att ge romanmanuset ytterligare en chans. Idag ska jag börja i en helt annan ände. Helt annan. Jag ska börja mitt i och se var jag hamnar. Nu har jag fyra dagar på mig att lösa problemet - om jag inte har kommit något vart på måndag måste jag nog ge upp. Mina morgonpromenader fortsätter dock och gör under för mitt välbefinnande - och för mitt humör. Lite mer fit for fight är jag ju idag. Bland andra roliga saker som gör livet lite ljusare kan idag nämnas att:

...mina recensioner ligger ute på nätet, även den jag skrev för någon månad sedan och som jag trodde redaktionen hade glömt - men de glömmer inte, de vakar!

...jag har varit på Sörens release och fick hans bok i present, Till natten lokalt snöfall, en riktig tegelsten, som jag började läsa på tunnelbanan hem. Början var fin. Vilket språk - och när hinner människan skriva, undrade jag, som alltid ser honom i korridorerna med en cola-flaska i ena handen och en attachéportfölj med elevtexter i den andra, bittida som sent.

... jag slipper hjälpa till på skolans julbasar 

min man tar över. Han ska börja med att resa tälten sex på morgonen. Ambitiöst värre, kan man tycka, från skolans och föräldrarnas sida, men noblesse oblige.

Fick ett gott skratt imorse. Kronofogden jagar Fuglesang. Jag kunde inte låta bli att dra mig till minnes den ryska klassikern "Den gyllene kalven". Tiden är 1920-talet men vissa saker är sig lika:)

Upptakten till berättelsen är att tidningarna rapporterar om att den store hjälten, piloten Sevrjugov, är försvunnen i samband med en räddningsoperation i Antarktis.

Ännu större sensation väckte uppgifterna i kollektivbostaden Korpgränden.

- Han är borta, våran granne, sa före detta vaktmästaren Nikita när han torkade filtstövlarna ovanför spisen. Borta, lilla gubben. Allt på grund av det där flygandet. Människan är skapt för att gå, för att gå och inte flyga.Han vände och vred på filtstöveln.

- Nu har han minsann flugit klart, den gulögde, mumlade den lilla gumman som var så gammal att alla glömt vad hon hette. Och nu blev ett rum minsann ledigt.

Gumman var den första att uttala det ödesdigra ordet, som länge har legat gömt i de inneboendes hjärtan. Plötsligt började alla tala om hjältepilotens rum: före detta bergsfursten, numera österlandets proletarie Hygienisjvili, och Dunja som sov på en fältsäng hos moster Pasja, och moster Pasja själv, alkoholiserad torgmadam, och före detta hans maj:ts kammarherre Mitritj, kort sagt alla, anförda av ordföranden Lucia Fransdotter Pferd.

- Som sagt, sa Mitritj och rättade till glasögonen, eftersom kamraten uppenbart är försvunnen bland isarna måste vi bestämma vad som ska ske med hans rum. Jag personligen har behov av extra bostadsyta.

- Vad ska en man med extra bostadsyta till, invände Fältsängs-Dunja. En kvinna behöver den mycket bättre. Det här är kanske den första och sista gången i mitt liv som jag har en sådan tur, att en man försvinner.

Hon höll på länge, pratade till höger och vänster för sin sak och njöt uppenbarligen av att så många gånger som möjligt ta ordet ”man” i sin mun

.......................

Samma dag skakades världen av ytterligare en sensation: den modiga Sevrjugov hittades! Radioamatörer i Novgorod, Quebec och Rejkjavik fick in hans nödanrop. Han satt fast på 84:e parallell, mitt bland isbergen.Sju isbrytare skickades för att undsätta hjälten. Grannarna på Korpgränd kände sig modstulna, men denna känsla förbyttes i ett lugnt självförtroende. Isbrytarna tog god tid på sig.

- Vi tar rummet, sa Nikita, och därmed basta . Han sitter ju där på en isflak i lugn och ro medan här har t ex Dunja all rätt i världen. Enligt lagen får en konraktsinnehavare ej vara frånvarande i mer än två månader.

- Att ni inte skäms, sa Barbara och visade upp tidningsrubrikerna. Han är ju en hjälte! Han är på den 84:e parallellen! Titta här: ”Fångad bland isbergen”. 

- Isberg! Sa Mitrich hånfullt. Det kan vi visst förstå. Alla de där Isberg, Weissberg, Aisenberg, Rabinovich! Ut med honom! Och hans grejer kastar vi ut

......

Det var precis det som hände. Samma dag som den första isbrytaren nådde hjältepilotens tält bröt medborgare Hygienisjvili upp låset till hans lägenhet och slängde ut hjältens tillhörigheter i trappen.Dunja flyttade in och släppte omedelbart in sex inneboende som fick hyra var sin fältsäng.

Och om piloten Sevrjugovs ära och berömmelse bara hade varit en pyttebit mindre än de han hade erövrat tack vare sina hjältebragder skulle han aldrig fått tillbaka sitt rum – och ända till sin död hade han fått kalla sig – inte ”den modiga Sevrjugov” eller ”isarnas hjälte” – utan kort och gått ”käranden”

förkortat efter Ilf/Petrov

Idag ska vi verkligen ge den en omgång. Ju mer jag läser den pjäsen desto mer fascineras jag av den musikaliska rikedomen i den, de symfoniska kvalitéerna. Hur de olika personerna spelar upp var sitt tema, och hur i sammanflätningen av dessa teman mäktiga melodier drar iväg med åhöraren. Tänk att skriva så! Ja, mitt eget självförtroende är ju i botten. Har legat sömnlös hela natten och haft ångest för romanen - och ifrågasatt om det är normalt att som vuxen människa på allvar bekymra sig om en påhittad figur ska få leva eller inte. Just nu tvivlar jag till och med på om jag själv ska leva - fast det kommer man ju inte undan. Livet, till skillnad från litteraturen, är livskraftigt i sig självt. Eller finns det någon där ute som skriver OSS? Utan vars ansträngningar vår egen intrig skulle stanna upp? Vår karaktärsutveckling stagnera?

Äntligen! Nu kan vi ses där också, det är ju praktiskt. Och på hans blogg finns lite bilder från nunnorna i Minsk. (De är ju på väg till Sverige igen, men det dröjer några veckor). Hm...vår katt dricker te med mjölk...på fat...det var konstigt.