Idag ska vi verkligen ge den en omgång. Ju mer jag läser den pjäsen desto mer fascineras jag av den musikaliska rikedomen i den, de symfoniska kvalitéerna. Hur de olika personerna spelar upp var sitt tema, och hur i sammanflätningen av dessa teman mäktiga melodier drar iväg med åhöraren. Tänk att skriva så! Ja, mitt eget självförtroende är ju i botten. Har legat sömnlös hela natten och haft ångest för romanen - och ifrågasatt om det är normalt att som vuxen människa på allvar bekymra sig om en påhittad figur ska få leva eller inte. Just nu tvivlar jag till och med på om jag själv ska leva - fast det kommer man ju inte undan. Livet, till skillnad från litteraturen, är livskraftigt i sig självt. Eller finns det någon där ute som skriver OSS? Utan vars ansträngningar vår egen intrig skulle stanna upp? Vår karaktärsutveckling stagnera?