Alla inlägg under november 2007

Av Inga-Lina - 19 november 2007 19:06

Äntligen har jag fått ordning på min Ludvig! Nu låter han precis så omedveten som jag vill ha honom. Däremot förstår jag inte riktigt hur jag ska komma upp i volym. Jag skriver så otroligt segt, orden mjölkas verkligen fram droppe för droppe - nåja, jag kämpar på.


ANNONS
Av Inga-Lina - 19 november 2007 12:07

Vaknade i morse - och överraskade mig själv genom att gå ut och gå i en halvtimme. Det har liksom aldrig hänt förut. Kom hem, duschade (vilket var riktigt skönt, med tanke på att jag har suttit fastkedjad vid datorn hela helgen i sunkkläder och hatat mig själv i två dagar). Först efter det läste jag tidningarna - och fixade färdigt med vad jag tror kommer att vara höstsäsongens sista recension. Ringde för att gratulera mig moster på hennes födelsedag och öppnade samtidigt datorn. Nämen se, vilken trevlig överraskning väntade mig inte där - idag är jag Måndagsgäst på Bokhora.se! Ja, det är sådant som livar upp. Extra roligt med tanke på ångesten som drabbade mig i helgen. Inatt tittade jag på en filmatiserning av en Stephen King-bok och då såg jag plötsligt ljuset. Jag kan inte överlasta starten på romanen! Det måste vara vardag, vardag, vardag så länge som möjligt - och bara små aningar om att allt inte står rätt till. Nu blir det mer att jag plockar fram storsläggan meddetsamma. Så nu ska jag sätta mig och arbeta om hela Ludvig! Han har inte hunnit bli cynisk än, han måste vara full av goda föresatser!

ANNONS
Av Inga-Lina - 18 november 2007 22:58

Läste precis dagens inlägg. Frågan är aktuell för mig också nu. Så här resonerar figurerna i Drottningflickan:

– Tja, sa Ludvig, ett av problemen här är till exempel att vi kristna i princip inte får lov att begå självmord. Då våldför vi oss på skapelsen och inbillar oss att vi råder över liv och död. Vi leker Gud.                      Hans uttalande var så vansinnigt att jag baxnade. Elisabet såg ut som om Ludvig precis fällt en intetsägande kommentar om vädret.                      – Är du seriös? frågade jag upprört. Vadå inte får lov? Alla har väl rätt att välja. Gör man den bedömningen att ens liv inte är värt att leva, då får man väl göra något åt saken. Jag menar, det är en annan sak om man har barn och så, men om man är ensam och det är ändå ingen som bryr sig, då får man väl göra vad man vill! Vadå kristen, vad är det för speciellt med det? Är man slav då kanske? Har man ingen fri vilja?                      – Kära någon, sa Ludvig, ta det lugnt. Vad jag säger är att som kristen bör man alltid hålla fast vid hoppet. Att misströsta är en synd.
Av Inga-Lina - 18 november 2007 22:51

Jag har nog bestämt mig för att fortsätta. Tack, Maria! Min man har också peppat mig hela dan - gick iväg och köpte en rosa flanellpyjamas till mig, och ett par rosa sovstrumpor! Allt överlämnades i ett hårt packet med en flott röd rosett om!

Nåja, som man säger på ryska, "har man kallat sig själv för en riska får man krypa ner i svampkorgen". Har jag kallat mig själv för författare får jag väl göra bort mig.

Av Inga-Lina - 18 november 2007 15:05

Precis när jag var på väg in i depressionens djupaste hål kom gårdagens recension av Mirakelkuren från Arbetarbladet i Gävle. Någon som förstår - det är allt som behövs för en författare. Jag undrar - är alla mina kollegor lika manodepressiva, eller som det heter nuförtiden, bipolära, som jag? Saknar jag fullständigt självkänsla och behöver städnig bekräftelse för att hålla mig flytande? Är recensionen ett tecken på att jag ska fortsätta? Denna skrockfullhet - är det personligt eller något jag delar med andra inom skrået? Frågor, frågor, frågor...

Av Inga-Lina - 18 november 2007 14:04

Det känns så, och jag somnade med den tanken igår. Det jag skrev tyckte jag var kverulantiskt, befriat från mening, kärlekslöst. På morgonen fick jag i och för sig ett gulligt peppningsbrev från NaNoWrimo, undertecknad Neil Gaiman, där han menade att just den reaktion var naturlig under just den fasen av skrivprocessen, och det var ju hemskt sött och omtänksamt, men jag är fortfarande dyster. Varför lägger jag inte bara ner och undervisar istället och pillar med mina krönikor och recensioner, för det är ändå det jag får störst uppskattning för. Romanskrivandet har hittils bara gett mig stress, huvudvärk och konflikter, mycket litet av processen har egentligen varit roligt. Mirakelkuren var kul fram till det skulle till tryckeriet. Jo, visst var det fint med Tysklandsförsäljningen, men samtidigt väldigt abstrakt. Jag är så oändligt trött. Nej, jag bestämmer inget idag utan fortsätter att känna efter lite till.

Av Inga-Lina - 17 november 2007 14:33

Tio tusen tecken har jag satt upp som mål idag - är nu uppe i tre tusen. Här kommer beskrivningen av Ludvigs bostad i det lilla samhället.


Jag lyfte kaffekannan av spisen, hällde upp en kopp och sjönk nästan livlös ner i den fulaste soffa som överlevt sjuttiotalet. Orange och brun, storblomsmönstrad och noppig utstrålade den en leda så djup, en hopplöshet så bottenlös att hjärtat ville brista. Resten av inredningen matchade soffan perfekt. Furubord, furuhyllor och furupaneler. Heltäckningsmatta. På riktigt.

Vad hade jag att klaga på – jag hade tak över huvudet, gratis dessutom. Huset var en gammal prästgård. På ena sidan av det låg begravningsplatsen. På den andra sidan reste sig en kungshög.  

Dödens skugga höll huset hårt under sin armhåla. Kvinnan som hade bott här före mig gick det olika rykten om. Man nämnde anorexi och ärr på armarna, promenader i månskenet och nattliga telefonsamtal, men jag var fast övertygat att allt var husets fel. Att vara nära de döda är inget jag ryggar för. Men här slogs det hedniska och det kristna. De som fått dra sig undan och lämna plats åt en överlägsen fiende tvingades bli granne med segrarna och huset byggdes mitt i denna brist på nåd, på ödmjukhet inför de fallna.
Av Inga-Lina - 16 november 2007 23:08

Och ner igen - Vulkan klarade inte av anstormningen av skrivsugna, utgivningshungriga svenskar. Hur många manus kom egentligen in första dagen? Nåja, det verkar ju som om något helt nytt är på gång inom litteraturen, något som redan hänt med musiken och kortfilmen. De resurskrävande konstformerna blir med hjälp av den nya tekniken tillgängliga för allt fler utövare. Nu är det bara skulptur och arkitektur kvar. Eller är heminredningsprogrammen en del i erövrandet av det senare?


Kvar att erövra

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30
<<< November 2007 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Inga-Lina med Blogkeen
Följ Inga-Lina med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se