Alla inlägg under oktober 2007

Av Inga-Lina - 31 oktober 2007 21:57

...och på alla andra ställen. Äventyret med de vitryska nunnorna fortsatte idag. Det bara vällde in folk i deras improviserade kyrkobod och nunnorna höll långa inspirerande föreläsningar om varje ikon, emaljerat ägg och guldmålat rökelsekar i keramik som bytte ägare. Lunch hann vi i alla fall trycka i oss. Mitt i maten fick min man (och tillika chaufför) ett telefonsamtal om att han behövdes som krishanterare i samband med rån, så han stack. Vi åkte alltså hemifrån klockan halvsju imorse och kom hem för en kvart sedan. Jag tror inte jag har varit så här trött sedan jag födde barn senast. Men Gud, vad mycket material till romanen jag fick!!! Det här var ju som ett skänk från ovan: jag skriver en roman om Elisabet som är föreståndarinna på ett kloster där man driver ett behandlingshem. Och så kommer det nunnor till Sala som driver ett behandlingshem. Vad heter deras kloster? Just det, Sankta Elisabets kloster! Vaddå, research???

Av Inga-Lina - 30 oktober 2007 22:58

Vi åkte till klostret tidigt på morgonen och såg fram emot en stillsam fika med de vitryska nunnorna, och ett stillsamt samtal om hur de bäst ska kunna genomföra en insamling till ett barnhem för barn med Downs syndrom. Nåja, vi kom. Och det började väldigt stillsamt med ters och en liten kopp kaffe. Nunnorna, två unga tjejer, hade kört en vit buss från Minsk till Sala via Oslo. På vägen lade motorn av. De fick poliseskort den sista sträckan och kom fram vid tresnåret på morgonen. Efter kaffedrickandet frågade nunnorna, som hette Olga och Tatiana, om vi kunde hjälpa dem att bära in sakerna i rummet. Vi tolkade det som att vi ska hjälpa dem att bära in resväskorna till sovrummet. Snällt traskade vi efter dem till bilen, som de backade in, och så gick jag in i rummet - som var ett alldeles tomt rum, bortsett från ett bord och en hylla. Jag vände mig om - och såg min man bära in.....................banankartong efter banankartong efter banankartong. Jag såg ut som ett stort frågetecken. Olga log och frågade om jag hade lust att hjälpa till att packa upp.

För att göra en lång historia kort - på mindre än en timme var rummet förvandlat till en välsorterad butik med klosterhatverk. Keramik, ikoner, ljusstackar, leksaker, änglar, nyckelringar i form av påskägg och tysen andra pryttlar och mojänger. Munkarna kommenderades att hämta cd-spelaren, nunnorna satte på skivor de själva spelat in, tände rökelse - och vips förstod vi HUR nunnorna samlar in pengar till barnen på barnhemmet. De åker på säljturné! Men varifrån i fridens namn skulle kunderna komma? Östanbäcks kloster ligger, för er som inte känner till det, mitt i skogen. Nåja. Munkarna visade sig vara mästare av marknadsföring (kära någon, kan inte mitt förlag anställa dem?). De hade satt in annonser i lokaltidningarna, försäkrat sig om att det skulle komma reportrar och dessutom tre busslaster med turister! Kort sagt fick vi hjälpa till med försäljningen, åt i skift, lärde oss allt om åtminstone åtta helgon - och i morgon ska vi tillbaka och leka affär igen!

Av Inga-Lina - 29 oktober 2007 21:51

Åka till Östanbäcks kloster ska jag tydligen och inte alls gå på stan och köpa en vinterkappa och ordentliga stövlar. Ja, det är intressant hur livet kan överraska oss. Jo, vi ska till klostret och möta ett gäng nunnor från Vitryssland som är på besök. Välkommen research till romanen som ju faktiskt ska utspela sig på ett kloster, bland annat. Jag är faktiskt lite orolig just för den biten. Tycker folk verkligen att det är intressant att läsa om hur det går till på kloster? Vem bryr sig, egentligen? Men jag kan inte släppa klostertemat. Det har förföljt mig i tio år.


Elisabets tankar:


Jag tog beslutet att gå i koster för åtta år sedan, när Rebeckas far dog i en bilolycka.Valet blev så lätt då.Jag hade helt enkelt aldrig kunnat glömma den där drömmen.Rebecka var ännu blöjbarn, Levi och jag fortfarande så nykära. Vi gjorde sådant alla unga föräldrar gör: plågade varandra med svartsjuka, oroade oss över att pengarna aldrig räckte till och älskade i tvättstugan.Mitt i det sjudande livet drömde jag en natt att jag var nunna.Jag såg mig själv i ett grått nunnedok gå i procession på väg till ett kapell. Klockorna ringde till bön. Frid rådde – i mig, i den drömmen. Jag var i samklang med mig själv och med livet. Inget kunde läggas till och inget heller tas ifrån. Som ett rimord i slutet av en fulländad diktrad befann jag mig på den enda för mig möjliga platsen. Mina medsystrar och jag kom in i kapellet och gudstjänsten började. Plötsligt slets dörren upp och Levi rusade in. I nästa klipp stod han och jag tillsammans på den krattade klostergården framför vår bil med dess öppna motorhuv och barnstolen i framsätet där Rebecka inlevelsefullt sög på tummen och jag visste, utan att ett ord har yttrats mellan oss, att bara jag kunde fixa motorfelet, att bara jag kunde jag få igång bilen och köra Levi och Rebecka därifrån. Och jag drog upp de vida gråa ärmarna och dök ner i motorn. Sedan satte jag mig i framsätet och vred om startnyckeln.Att betrakta drömmen som symbolisk eller att tolka den föll mig aldrig in. En tolkning skulle vara vanhelgande. Visionen jag fick i drömmen var helt enkelt en instruktionsbok till mitt liv. Det var jag på ett självklart sätt övertygad om när jag vaknade ur den och denna visshet stannade hos mig, som klangen av ett ledmotiv.
Av Inga-Lina - 29 oktober 2007 20:29

Se där, pengarna dök upp på kontot. Regnet avtog. Ångesten också - naturligtvis. Ångest och pengar är som korresponderande kärl: ju mindre pengar på banken desto högre ångest och vise versa.

Förlaget hörde av sig idag också. Jag hade redan gjort upp ett skräckscenario (det är viktigt att göra upp skräckscenarior, och genomleva dem, det renar själen - till skillnad från positiv visualisering, affirmationer och liknande som bara ökar fixeringen vid önskningar och därför är destruktivt), nåja, skräckscenariot gick ut på att de ringer och säger att de inte längre vill ha mina fula böcker. Vilken naturligtvis skulle betyda at jag slutade skriva min roman och istället började jaga efter ett nytt förlag. Men istället sa min förläggare att man absolut ville ha kvar mig - huruvida man även ville ha mina fula böcker var lite osäkert. Jag kunde inte låta bli att fråga hur många ex av Mirakelkuren de sålt och svaret blev - 900. Av en bok som överhuvudtaget inte finns i bokhandlarna. Är det bra eller dåligt? I mina öron låter det väldigt bra, men jag ska höra mig för hos mina guruer, mentorer och tarotkortsläsare:) Sedan måste jag fundera vidare - fast det viktigaste är att Drottningflickan blir en riktigt bra bok! En stabil, mångbottnad, lite galen skapelse ser jag framför mig.

Av Inga-Lina - 29 oktober 2007 10:22

Det gör verkligen ingenting att det regnar - då kan jag bättre koncentrera mig på det arbete jag ska göra idag.

Det gör verkligen ingenting att mina pengar svävar någonstans i cyberrymden istället för att landa på mitt konto - då slipper jag lägga min tid på att konsumera och kan arbeta istället.

Och det gör absolut ingenting att jag har ångest - den är ju bara arbetsmaterial, och arbetsmaterial är ju bra att ha.

Eller?

Av Inga-Lina - 28 oktober 2007 11:49

Lite tröttsamt - ena stunden är jag på topp och ser bara möjligheter, för att nästa stund tappa all energi och inte ens orka röra på mig. Men å andra sidan klarnar mer och mer av strukturen i romanen, och jag förstod igår, när jag tittade på "Brottskod försvunnen" att Mimmi naturligtvis skrämmer skiten ur sin omgivning  - och hon kan tänkas vilja begå självmord för att hon inte vågar bli vuxen och skaffa barn, de kan ju bli lika galna som hon...

Av Inga-Lina - 27 oktober 2007 15:54

...fick jag veta idag är en helgalen väldsomspännande tävling som går ut på att man ska skriva en roman under november månad! Precis vad jag tänkte att jag skulle göra i min ensamhet. Jag anmälde mig och det känns lite roligt. Synd bara att jag missar kick-offen på söndag, men jag kan inte, och vill inte heller, avboka skrivgruppen. Egentligen känns det lite skumt - varför håller jag på och leker så här? Jag är inte amatör utan professionell. Kanske har det med min vision i Göteborg att göra? Jag vaknade klockan tre på natten, då hade det gått två dagar av Bokmässan och jag var urförbannad på förlaget och hela världen. Plötsligt såg jag, eller kände, eller hörde ett tydligt budskap: Detta är ju bara en lek. Då släppte all ångesten, oron, missnöjet. Jag kunde bara skratta åt hela grejen med mitt otillfredställda ego. Och nu fortsätter jag alltså att leka:)

Av Inga-Lina - 26 oktober 2007 12:28

Helt plötsligt gick det upp för mig vad jag ska uppnå med att skildra relationen mellan Elisabet och hennes dotter! Det handlar naturligtvis om att som förälder slits man mellan att å ena sidan vilja ha sina barn mycket nära sig känslomässigt - och å andra sidan vilja att de ska bli lyckliga på sina egna villkor. När barnen är små är de fullständigt beroende av föräldrarna och jag misstänker att föräldrar kan njuta av det och sedan ha svårt att acceptera när barnen får egna tankar, skapar en egen inre värld med egna preferenser, som föräldrarna inte kan ha kontroll över. Sedan kastar barnen loss även fysiskt, flyttar ut och blir ihop med främmande människor, och bryr sig mer om dem än om någon annan. Elisabet är ju ledsen när hennes dotter åker till Israel, gifter sig med en ultraortodox och bosätter sig på Västbanken. Sedan när dottern kommer hem finns det tillfällen när Elisabet vill få Rebecka att stanna i Sverige. Men på slutet måste hon släppa henne! Helt! Och acceptera dotterns rätt till ett eget liv, väsenskilt från modern, ett liv där de kanske inte ens kan umgås, men som ändå är hennes eget. 

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19 20 21
22 23 24
25
26 27 28
29 30 31
<<<
Oktober 2007 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards