Inlägg publicerade under kategorin Drottningflickan - influenser

Av Inga-Lina - 25 januari 2008 16:56

Jag kan inte undanhålla det här stadiet av skrivprocessen. När allt uppenbarar sig. När man drar i en liten tråd - och drar ut den djupa sanningen. När allt visar sig hänga ihop (OBS - utan inbördes ordning)


Ludvig IX, maleri af El Greco (1590-talet)           


















Julius-Huebner_Melusine


Allt hänger ihop! Men hur? Det får ni veta när ni läser Drottningflickan!

ANNONS
Av Inga-Lina - 3 december 2007 15:22

Kyrkoåret har ju precis bara börjat. Men när jag skriver lyssnar jag på musik och vissa låtar blir ledmotiv i romanen. Den här dikten, tycker jag, förmedlar en klosterstämning, i detta hur systrarna samtalar med varandra, i hur syndabekännelsens och förlåtelselsens kraft gestaltas. För att inte tala om slutet, och överhuvudtaget diktens tidsinramning - mellan Lazarus uppståndelse och början på passionsberättelsen. Jag tänkte på Olga och Tatiana, de har exakt samma jargong sinsemellan som systrarna i dikten! Förresten är de senaste nyheterna att de kommer till Stockholm i alla fall. Jag förstår inte riktigt hur Olga ska köra med bruten arm, men systrarna är fenomenala!


Vaggvisa för Marta och Maria

text och musik Nadezhda Sosnovskaja

min övers. Spår 16


Småbarn sover. Profeterna sover.

Det är mörkt över Betania.

Stjärnorna i himlen tecknar

Raderna i botpsalmen.


En månlös värld, en hemlös värld,

Sover, upplyft mot sin frälsning.

Till och med den återuppväckte Lazarus

Sover lugnt de levandes sömn.


Gästerna har lämnat huset,

Elden har slocknat i härden.

Bara Lazarus systrar är vakna

denna sena timme.


”Förlåt mig, lilla syster”,

säger Marta tyst,

Varför stimmade jag så för,

varför klandrade jag dig?


Jag ville vara gästerna till lags,

Och så blev det jäkt och fjäsk.

Jag skulle gjort som du istället,

Satt mig ner vid Hans fötter”. 


”Min skuld är också stor”,

svarar Maria henne.

Jag lät dig ensam sköta festen,

struntade i gästerna. 


Hur ska jag någonsin gottgöra

dig? Det gör så bittert ont

Att du inte kunde höra,

Kära syster, vad Han sa”.


Systrarna gråter, förlåter,

tröstar och håller om.

De ber tyst sin kvällsbön,

Somnar med lätta hjärtan.


Sov nu systrar, hämta krafter.

Änglar vakar kring ert hem.

Frälsaren i gryningstimmen

rider mot Jerusalem.


ANNONS
Av Inga-Lina - 26 november 2007 15:31

Nu lägger jag mina fem kopek i bössan också, som man säger på ryska. Jag skriver ju en romanserie om hur det övernaturliga ryms i det vardagliga och bänkade mig därför, i undersökande syfte, framför teven igår för att se Grönros dokumentär om den egyptiske anden Ambres som talar genom snickaren Sture. Andar som talar genom människor förvånar mig inte i och för sig - frågan är snarare varför de gör det och vad vill de säga?

Nej, det som grep mig mycket mer var dels regissörens inställning - dels snickaren Sture.

Grönros utgår ifrån något han kallar för "äkthet", det är något eftersträvansvärt som Sture/Ambres äger och som ingen skådespelare kan prestera. Och Grönros säger att han kan bedöma, i sin egenskap av regissör, om någon är "äkta" framför kameran. Så långt är jag med.

Sedan, i början av filmen, konstaterar Grönros att Ambres/Stures prestation framför kameran, den närvaro som presteras är något som "erfarna skådespelare måste förbereda sig för i flera dagar" (citerat fritt ur minnet).

Där går det lite i kors för mig: vad är det Grönros beundrar? Att Sture inte är någon skådespelare eller att han är en överlägsen skådespelare? Och vad är det som säger att skådespeleri är motsats till äkthet? Är äkthet detsamma som autencitet, det okonstlade? Skulle i så fall en person som INTE kan hantera kameran vara mer autentisk, äkta?

Det blev för mig det ena problemet med dokumentären, den inte helt igenom reflekterande hållningen från filmaren.

Ambres själv hade jag inga frågor kring, han var ju som en vanlig ande från Egypten, mycket reinkarnation, mycket "världen är en illusion" - det som utmärkte honom var det rika bildspråket som verkligen kändes unikt.

Men Sture, Sture! Om man nu ska prata om äkthet - var inte den figuren rentav överdriven som i en dålig revy? Mycket svordomar och spelad jordbundenhet, "inte fasiken har jag tid att ägna mig åt filosofiska spörsmål när jag sitter på älgpass"???? Hallå! När har man annars tid att fundera om inte just på ett älgpass? Grönros var lite väl fascinerad av Ambres, tänkte jag, han borde ha sett upp med Sture, vars uppträdande fick mig att tänka på vad drottningen säger till Hamlet : "Den damen bedyrar för mycket".

Av Inga-Lina - 15 november 2007 23:28

... Insider ikväll. Ja, det var ju en upplevelse. Socionomen som hade kontakt med andar var rätt kaxig, hade bestämt sig för att bita huvudet av skammen, ta tjuren vid hornen och knäcka Aschberg. Lite synd tyckte jag om det stackars mediet som blev släpad till studion, han sade inte så mycket och kunde absolut inte mäta sig med furien. De har i alla fall inte tråkigt i Katrineholm! Jag har precis skrivit färdigt recensionen, skickat iväg den till påseende. Idag har jag fått in pengar på kontot. Prick på förfallodagen! Jag är mållös. Imorgon kan jag äntligen köpa en vinterkappa! Och en flanellpyjamas, medan jag ändå håller på. Jag sover så dåligt, fryser, längtar efter ett madrasserat ljudisolerat rum - har bara inte löst problemet med hur jag ska få dit maten. Kanske ett litet kylskåp i det madrasserade rummet?

Av Inga-Lina - 15 november 2007 11:34

Jag trodde inte mina ögon när jag satte mig på tunnelbanan i morse. Metro skrek ut över hela första sidan att socialen åkallade ande. Jag slet åt mig tidningen och nu vet jag vad jag ska göra ikväll: titta på Insider, förstås. Det låter ju som ett kapitel ur Drottningflickan! Utmaningen för mig blir att hitta ett kreativt sätt att foga in det här i romanen. Tanken just nu är att på den socialbyrån där Nina jobbar håller de kanske på att hämta sig från en liknande skandal och därför är noga med att göra allt formellt riktigt. Skönt, jag är tydligen inne på rätt spår. För den som undrar om en författare får sno saker från verkligheten är svaret: ja, det är författarens plikt att, som Jan Myrdal formulerade det, "vrida upp verkligheten i fiktion".

Av Inga-Lina - 7 november 2007 10:51

...ha som omslag på Drottningflickan. Nu är det förstås inte författaren som bestämmer. Men det är en så underbar bild!

Av Inga-Lina - 30 oktober 2007 22:58

Vi åkte till klostret tidigt på morgonen och såg fram emot en stillsam fika med de vitryska nunnorna, och ett stillsamt samtal om hur de bäst ska kunna genomföra en insamling till ett barnhem för barn med Downs syndrom. Nåja, vi kom. Och det började väldigt stillsamt med ters och en liten kopp kaffe. Nunnorna, två unga tjejer, hade kört en vit buss från Minsk till Sala via Oslo. På vägen lade motorn av. De fick poliseskort den sista sträckan och kom fram vid tresnåret på morgonen. Efter kaffedrickandet frågade nunnorna, som hette Olga och Tatiana, om vi kunde hjälpa dem att bära in sakerna i rummet. Vi tolkade det som att vi ska hjälpa dem att bära in resväskorna till sovrummet. Snällt traskade vi efter dem till bilen, som de backade in, och så gick jag in i rummet - som var ett alldeles tomt rum, bortsett från ett bord och en hylla. Jag vände mig om - och såg min man bära in.....................banankartong efter banankartong efter banankartong. Jag såg ut som ett stort frågetecken. Olga log och frågade om jag hade lust att hjälpa till att packa upp.

För att göra en lång historia kort - på mindre än en timme var rummet förvandlat till en välsorterad butik med klosterhatverk. Keramik, ikoner, ljusstackar, leksaker, änglar, nyckelringar i form av påskägg och tysen andra pryttlar och mojänger. Munkarna kommenderades att hämta cd-spelaren, nunnorna satte på skivor de själva spelat in, tände rökelse - och vips förstod vi HUR nunnorna samlar in pengar till barnen på barnhemmet. De åker på säljturné! Men varifrån i fridens namn skulle kunderna komma? Östanbäcks kloster ligger, för er som inte känner till det, mitt i skogen. Nåja. Munkarna visade sig vara mästare av marknadsföring (kära någon, kan inte mitt förlag anställa dem?). De hade satt in annonser i lokaltidningarna, försäkrat sig om att det skulle komma reportrar och dessutom tre busslaster med turister! Kort sagt fick vi hjälpa till med försäljningen, åt i skift, lärde oss allt om åtminstone åtta helgon - och i morgon ska vi tillbaka och leka affär igen!

Av Inga-Lina - 29 oktober 2007 21:51

Åka till Östanbäcks kloster ska jag tydligen och inte alls gå på stan och köpa en vinterkappa och ordentliga stövlar. Ja, det är intressant hur livet kan överraska oss. Jo, vi ska till klostret och möta ett gäng nunnor från Vitryssland som är på besök. Välkommen research till romanen som ju faktiskt ska utspela sig på ett kloster, bland annat. Jag är faktiskt lite orolig just för den biten. Tycker folk verkligen att det är intressant att läsa om hur det går till på kloster? Vem bryr sig, egentligen? Men jag kan inte släppa klostertemat. Det har förföljt mig i tio år.


Elisabets tankar:


Jag tog beslutet att gå i koster för åtta år sedan, när Rebeckas far dog i en bilolycka.Valet blev så lätt då.Jag hade helt enkelt aldrig kunnat glömma den där drömmen.Rebecka var ännu blöjbarn, Levi och jag fortfarande så nykära. Vi gjorde sådant alla unga föräldrar gör: plågade varandra med svartsjuka, oroade oss över att pengarna aldrig räckte till och älskade i tvättstugan.Mitt i det sjudande livet drömde jag en natt att jag var nunna.Jag såg mig själv i ett grått nunnedok gå i procession på väg till ett kapell. Klockorna ringde till bön. Frid rådde – i mig, i den drömmen. Jag var i samklang med mig själv och med livet. Inget kunde läggas till och inget heller tas ifrån. Som ett rimord i slutet av en fulländad diktrad befann jag mig på den enda för mig möjliga platsen. Mina medsystrar och jag kom in i kapellet och gudstjänsten började. Plötsligt slets dörren upp och Levi rusade in. I nästa klipp stod han och jag tillsammans på den krattade klostergården framför vår bil med dess öppna motorhuv och barnstolen i framsätet där Rebecka inlevelsefullt sög på tummen och jag visste, utan att ett ord har yttrats mellan oss, att bara jag kunde fixa motorfelet, att bara jag kunde jag få igång bilen och köra Levi och Rebecka därifrån. Och jag drog upp de vida gråa ärmarna och dök ner i motorn. Sedan satte jag mig i framsätet och vred om startnyckeln.Att betrakta drömmen som symbolisk eller att tolka den föll mig aldrig in. En tolkning skulle vara vanhelgande. Visionen jag fick i drömmen var helt enkelt en instruktionsbok till mitt liv. Det var jag på ett självklart sätt övertygad om när jag vaknade ur den och denna visshet stannade hos mig, som klangen av ett ledmotiv.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Inga-Lina med Blogkeen
Följ Inga-Lina med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se