Nu har jag nästan handlat upp mina arvoden. En vinterkappa blev det, en fuskpäls. Stackars expediter i den butiken - de råkade ut för en rejäl attack av min shoppingfobi. Jag spottade och fräste, och en av dem gick helt enkelt därifrån. Jag var verkligen kunden från helvetet - tur att min man var med. I skoaffären gick det lite bättre, för där hittade jag en strategi. Jag pratade med min man och han pratade med expediten. På det sättet lyckades jag få med mig två par vinterskor. Nu var jag varm i kläderna (haha!) så vi gick in i en ganska knasig boutique vid Odenplan som hette Isabella och sålde italienska kläder. Därifrån gick jag med tre toppar och en snygg brun kavaj i sammet. Vi var fullständigt slut och traskade iväg ner till Norrtull där vi hoppades få äta en bit på Estniska delikatesser. Och så visade det sig att de inte finns längre! Jaha, som man säger på ryska, "vi gick ut på däck, men däcket fanns inte". Hungriga och sura traskade vi tillbaka till Odenplan. Min hemliga plan var att visa min man Tranan. Och det blev en succé. Glada och mätta höll vi på att dåsa till, men dagen var inte slut än. Vi skulle ju till Nybrokajen och lyssna på Johan Ehrenbergs koncert. hemskt trevligt det också. Något skrivet blev det verkligen inte idag - och jag skäms. Men samtidigt är det här min första lediga dag på veckor... Och nu slipper jag frysa...

... Insider ikväll. Ja, det var ju en upplevelse. Socionomen som hade kontakt med andar var rätt kaxig, hade bestämt sig för att bita huvudet av skammen, ta tjuren vid hornen och knäcka Aschberg. Lite synd tyckte jag om det stackars mediet som blev släpad till studion, han sade inte så mycket och kunde absolut inte mäta sig med furien. De har i alla fall inte tråkigt i Katrineholm! Jag har precis skrivit färdigt recensionen, skickat iväg den till påseende. Idag har jag fått in pengar på kontot. Prick på förfallodagen! Jag är mållös. Imorgon kan jag äntligen köpa en vinterkappa! Och en flanellpyjamas, medan jag ändå håller på. Jag sover så dåligt, fryser, längtar efter ett madrasserat ljudisolerat rum - har bara inte löst problemet med hur jag ska få dit maten. Kanske ett litet kylskåp i det madrasserade rummet?

Jag har precis besökt Vulkan.se och kan konstatera att ambitionsnivån är hög. Tekniken har tyvärr inte börjat fungera men det hoppas jag att det gör snart. Det är härligt att se litteraturen befriad. Jovisst har det funnits print-on-demand möjligheter tidigare, och det har altid varit möjligt att ge ut på eget förlag, men det har alltid också varit förenat med ekonomiskt risktagande för författaren - nu har den bördan lyfts av våra svaga axlar och det tackar vi för.

Jag trodde inte mina ögon när jag satte mig på tunnelbanan i morse. Metro skrek ut över hela första sidan att socialen åkallade ande. Jag slet åt mig tidningen och nu vet jag vad jag ska göra ikväll: titta på Insider, förstås. Det låter ju som ett kapitel ur Drottningflickan! Utmaningen för mig blir att hitta ett kreativt sätt att foga in det här i romanen. Tanken just nu är att på den socialbyrån där Nina jobbar håller de kanske på att hämta sig från en liknande skandal och därför är noga med att göra allt formellt riktigt. Skönt, jag är tydligen inne på rätt spår. För den som undrar om en författare får sno saker från verkligheten är svaret: ja, det är författarens plikt att, som Jan Myrdal formulerade det, "vrida upp verkligheten i fiktion".

Herre min skapare! Imorgon har jag lite texthandledning, sedan ska jag skriva en recension, gå på utvecklingssamtal, sedan hem och lägga in föreläsningar på distanslinjen. Allt har ett syfte - om jag rensar imorgon så har jag hela FYRA dagar i följd som jag bara kan ägna åt romanen. Fiffigt.

Förstår fortfarande inte varför döden är så starkt kopplat till romanskrivandet. Samma visa nu som med Mirakelkuren; ständiga tankar på död, min egen och andras. Vaknade imorse från drömmen där hela jorden förstenades. Plötsligt blev planeten till sten. Ingenting skulle växa på den igen, någonsin. Hur länge skulle mänskligheten klara sig? Jag personligen? Skulle vi lösa frågan med hjälp av växthus? Syntetiska livsmedel? Vi i Västerlandet har ju våra förråd, men hur skulle folk i utvecklingländerna klara sig? Är jag galen som spelar upp de här apokalypsscenerna? Ingen aning. Ska in och undervisa igen. Förresten är Ira levin död, han som skrev Rosemary´s baby. Märkligt med författare som inte varit så produktiva och ändå lyckats skriva sig in i sin samtids medvetande. Vad beror det på? Är det de gemensamma myterna, gemensamma rädslorna? Vad är då en bok som Räddaren i nöden?

Fyrtio undervisningstimmar har jag den här veckan, imorgon ska jag föreläsa på en folkhögskola, på torsdag ska jag skriva recension och någonstans ska jag skriva en föreläsning om poesi (poesi? vilken poesi? vad är poesi?). Pratade en stund med ordförande i Ventus om att sälja event till företag, pratade en stund med en nyetablerad förläggare som bland annat gett ut en bok om en eremitfamilj i Sibirien. Somnade i soffan på jobbet, vaknade, läste elevernas texter, pratade en liten stund med Lennart (som skrivit den roliga boken En skrivarkurs för särlingar ), fortsatte att undervisa. Duracellkaninen vilar - jag har tagit dess plats. Romanen? I mina tankar på väg till och från tunnelbanan drabbas jag av psykologiska insikter - Ludvig måste göras valpigare! Han är inte så klarsynt som i Mirakelkuren än! Det är ju fem år tidigare, han är fortfarande omogen, tror att han kan börja livet på nytt varje morgon. Det är lite guldfisk över honom - när han simmat från kat till kant i akvariet för tusende gången njuter han fortfarande av nyhetens behag.

Ska jag prata om idag - hela dagen. Det snöar, jag har fortfarande ingen vinterkappa och inga vinterstövlar, men igår lyckades jag handla varma strumpbyxor i alla fall. Jag har riktig shoppingfobi. Ständigt rädd för att köpa fel grej - köper jag naturligtvis fel grejor. Fast fobin har minskat något sedan jag lyckades gå ner i vikt så pass att jag kommer in i en anständig storlek 38-40 istället för 42-44. Friden, den hett efterlängtade friden är dock långt borta. All den här ångesten - det är ju bara så att universum tar mig i nacken och skakar om mig, som en hundmamma skakar om sin valp, och det är en nödvändig och naturlig process.