Om man råkar vara i närheten av en radio som sänder P1, imorgon 13.45, så kan man få höra hur jag låter, i Obs. Och det kan ju vara trevligt. Själv ska jag gå hem nu. Mår så konstigt. Paranojan tilltar. Jag inbillar mig att folk är arga på mig. Har jag sårat henne? Varit för nonchalant mot honom? Negligerat dem? Inte varit aktsam om oss? Finns det fler pronomen jag har varit taskig mot?

Linda Skugge och Sigge Eklund startar en litterär motsvarighet till YouTube. Jätteroligt, tycker jag, och ytterligare ett steg på vägen mot folklitteratur. ( se även Folkpoesi) Skulle jag själv vilja lägga ut min text på Vulkan.se? Ja, varför inte. Och medan jag är i farten skulle jag också vilja att fler svenska böcker fanns tillgängliga i digitala bibliotek. I Ryssland kan man läsa praktiskt taget all litteratur, både klassisk och modern, på nätet. Gissa om jag saknar det i Sverige!

Jag är så förvirrad att jag tog mig till jobbet imorse trots att det inte var jag som skulle undervisa idag utan Sören Bondeson (vars senaste bok förresten har release den 20/11). Nåväl. Det betyder bara att jag har tid att sitta och pyssla lite med sådant jag ligger efter med. I eftermiddag ska jag spela in min radiokrönika. Kanske sänds den imorgon, men jag är inte säker. Kröniketexten glömde jag naturligtvis hemma och min man håller på och mejlar den till mig just nu. Jag måste skärpa mig. Å andra sidan har jag nästan läst färdigt de två böckerna jag ska recensera. Så det rör sig framåt. Och så skrev jag ju på romanen igår natt - det är sånt som gör mig lycklig! Kom på att jag måste akta mig för att inte personerna ska låta sura och arga hela tiden - ibland kan de ju vara glada rentav!

Varför gör jag det? Jag fyller sidorna med ord. Orden flyter. Ibland känner jag mig genial. Ibland känner jag mig som en stor bluff. Världen verkar ibland vänta med spänning på mina insikter. Världen verkar ibland strunta blankt i mina insikter. Ett annat konstigt fenomen som jag känner igen från arbetet med förra romanen är hur jag räknar ner mitt liv: nu är det bara fyrtio år kvar, max. Om jag har tur. Ångest. Föreställer mig hur jag är sextio och räknar ner. Få ännu mer ångest. Blir inte klok på hur jag ska bekämpa ångesten. Jag tror ju på evigt liv. Men varför får jag aldrig uppleva en enda liten ynka övernaturlighet? Andra människor ser änglar, Jesus kommer och hälsar på, och om inte annat så har man ju småfolket.

Hos mig är dock allt vardag och verklighet. Håhåjaja, tillbaka till galärerna!

Och då har jag praktiskt taget suttit fastkedjad vid datorn. Herre Gud, varför går det inte snabbare? Och dessutom - hur mycket av det jag knackat ner idag kommer jag att tycka om imorgon? Men jag borde väl vara nöjd. Ska gå och baka en sockerkaka med banan nu, till morgondagens skolföreställning.

Härligt! Idag kan jag sitta ostörd hela dagen. Minns inte när jag senast hade det så lyxigt. Katten rusar i och för sig som galning runt i lägenheten. Undrar vad han har på hjärtat. Han har försökt promenera på balkongräcket och åkte ut för att rasta av sig, men det verkar inte ha hjälpt.

Dagen som började i någon sorts misär slutade i poesi. Mina elever hade fin uppläsning och dessutom fick jag ett brev från Cora på förlaget King ink. Antologin Svensk Poet 2007 som jag skrivit ett litet förord till har tydligen förhandssålt 300 ex, och det är ju glädjande. Fram för folkpoesi! Folkmusik finns ju och frodas, man undervisar i det på Musikhögskolan, varför har folkpoesi inte samma ställning? Dåså. Härmed lanserar jag begreppet och börjar lobba för dess nationella erkännande!

"Under svansen på katten" är en direktöversättning av ett ryskt ordspråk som ungefär betyder til spillo, till ingen nytta. Varför just katten blev inblandad har jag ingen aning om. Jag har själv katt och det händer inget särskilt under hans svans, annat än det gamla vanliga. Men att jag har lagt flera timmar idag på meningslösa samtal med socialtjänsten i Malmö, det känns bittert. Nejdå, det är ingen fara å färde med min ekonomi, jag hjälper bara en äldre släkting, men i alla fall! Å andra sidan kanske jag kan se det som research - min Nina är ju socialsekreterare, stackars människa. Jag var nämligen också det en gång i tiden, sen bröt jag ihop av meningslösheten och människoföraktet som fanns inbyggda i systemet. Den tiden har länge varit ett stort svart hål i mitt minne, det är först nu som jag kan närma mig den och försöka gestalta upplevelserna.