Jag känner mig så duktig, att jag bara kan sätta mig så där och klämma ur mig en text på beställning - varför krampar jag så med romantexten? För att jag själv gett mig uppdraget? Kanske. Det betyder ju att hela ansvaret också är mitt. Jag försöker fokusera. Talar om för mig själv att det jag skriver är viktigt, men osäkerheten ligger som en ständig underton, som en grundfärg. Nu ska jag i alla fall äta en bit och titta på Lyxfällan. Jag blir lugn av att se det programmet. Sedan börjar Projektet, nämligen att föra in alla mina lösa anteckningar i datorn och göra om dem till scener i romanen. Och så har jag en hög med tidningsklipp som innehåller sådant som ska med. T ex hur judiska ortodoxa kvinnor klär sig.

Tarotläserskan föreslog det och nu börjar jag se hur jag skulle kunna städa upp bland uppdragen för att frigöra mer tid för romanen. Jag skippar en undervisningsdag i veckan! Det gör i och för sig ont. Mest för pengarnas skull. Vågar jag säga nej till ett antal tusenlappar? Offra dem på kreativitetens altare? Det är frågan!