Var ska barnen fira sin julavslutning - i kyrkan? I Folkets Hus? I närmaste shoppinggalleria?

Låt mig backa några månader - då hamnar vi mitt i sommaren. Jag är på en privatstrand i Saltsjöbaden. Traskar i badtofflorna förbi två högresta blonda herrar. Den ene av dem gastar så han hörs ända till Grand Hôtel: "J-la invandrare! På grund av dem kunde mina barn inte fira skolavslutningen i kyrkan". Under ett kort ögonblick överväger jag om jag ska ge mig in i en diskussion med honom. Är det verklgen de "j-la invandrarna" som har förstört hans traditionella videofilmande av skolavslutningen - eller skolans lika helsvenska som ängsliga rektor?

Jag övergav dock mina folkbildningsambitioner och gick och fikade istället - men, som man säger i en judisk vits "obehaget dröjde kvar". Så - snälla välmenande rektorer, tänk efter före. Ni kan ju vilja befria julen från kristna inslag - men det enda som händer är att jag som invandrare får bära hundhuvudet

OBS! Ej som den egyptiska guden Anubis

 utan ett helt vanligt konfessionslöst hundhuvud

Idag har jag varit på förlaget och pratat omslag. Och det är ju kul! Det ska också finnas innehåll innanför omslaget - där är det lite värre. Jag skulle, som ni kanske minns, bli färdig med min första version av Drottningflickan den siste november. Men runt den 18:de drabbades jag av en kris och spolade halva innehållet i ett mentalt avlopp. Jag kom alltså rejält efter i tidsplaneringen. Men jag har bestämt mig för att boken ska komma ut i höst, även om jag så ska dö på kuppen! OBS! Om du är en författare in spe som följer min blogg: DON´T DO THIS AT HOME! Fresta aldrig din förläggares tålamod, testa inga tidsgränser, lev inte på marginalen! Nu har jag i alla fall avbokat alla sociala evenemang. Här ska varken fikas eller ätas middagar eller shoppas. Här ska skrivas. Yeehaaa.

PS Aftonbladets Kulturblogg har länkat hit, till mig. De har hittat mig... i den kalla oändliga cyberrymden... jag känner mig som ett hittebarn... upphittad. Nu ska jag gå och äta värmande grönsakssoppa.

...bokfemma, v 49, vad trodde ni annars?

Veckans tema är mamma. Lite kul med tanke på att jag just nu jobbar med ett manus kring mamma/dotter-tema. Så... Vilka böcker associerar jag med mamma?

* C S Lewis, Vredens tid

Den handlar om många saker, men bland mycket annat om Jane som absolut inte vill bli mamma, någonsin, inte för några bullar. Det är egentligen en bihandling, mitt bland onda andar, planeternas skyddsänglar och trollkarlen Merlin - som för övrigt har väldigt starka åsikter om Janes ovilja att bli - just det - mamma.

* Jan Myrdal, Barndom/Tolv på det trettonde/En annan värld

Ett oförglömligt porträtt av en mor. Många har hört talas om böckerna, få har läst dem. Lita inte på andrahandsuppgifter, läs själva och ni kommer att få ert livs läsupplevelse.

* Doris Lessing, Under huden

Min mamma envisas alltid med att läsa årets Nobelpristagare, så även i år. Varje år orkar hon dessutom vara entusiastisk. Även i sådana stolpskott som Elfriede Jelinek lyckas hon finna försonande drag. Det tycker jag tyder på att min mamma är en ängel:)

* Anton Tjechov, Måsen/Körsbärsträdgården

Varken den självupptagna och livsbejakande skådespelerskan Arkadina i Måsen eller den sörjande desperata godsägarinnan Ranevskaja i Körsbärsträdgården går av för hackor. Båda utövar sitt moderskap på ett högst okonventionellt sätt. Läs och njut!

* Åsa Maria Kraft, Händerna lägger ner kransen.

Det är en diktsamling med undertiteln Svart exlibris, och knyter an till hennes bok Exlibris (1998) som "handlade om graviditet och födande i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Här är det ett foster som dör och blir till ett (fördröjt) missfall. Dikterna bildar i första avdelningen en sorgesång, som också är den krans kvinnan lägger ner för sitt döda barn" (förlagets beskrivning)

Augustpriset i den skönlitterära klassen till Wijkmarks roman Stundande natten - är det ett tecken i tiden? Tyckte bokhandlarna, bibliotekarierna och kritikerna att den läsande allmänheten är nu mogna för att besinna sin dödlighet? Intressant. Döden borde vara ett mycket större ämne i litteraturen med tanke på dess frekventa förekomst. Bengt Jangfeldt vann med sin Majakovskij-biografi (grattis, Bengt!) - som jag inte klarade av att läsa. Inte därför att det var något fel på boken, den är verkligen lysande, men jag stod inte ut med huvudpersonerna som tedde sig direkt ondskefulla i sin självupptagenhet och andliga girighet. På det sättet var även den en bok om döden. Har vi alltså en trend här?

Kyrkoåret har ju precis bara börjat. Men när jag skriver lyssnar jag på musik och vissa låtar blir ledmotiv i romanen. Den här dikten, tycker jag, förmedlar en klosterstämning, i detta hur systrarna samtalar med varandra, i hur syndabekännelsens och förlåtelselsens kraft gestaltas. För att inte tala om slutet, och överhuvudtaget diktens tidsinramning - mellan Lazarus uppståndelse och början på passionsberättelsen. Jag tänkte på Olga och Tatiana, de har exakt samma jargong sinsemellan som systrarna i dikten! Förresten är de senaste nyheterna att de kommer till Stockholm i alla fall. Jag förstår inte riktigt hur Olga ska köra med bruten arm, men systrarna är fenomenala!

Vaggvisa för Marta och Maria

text och musik Nadezhda Sosnovskaja

min övers. Spår 16

Småbarn sover. Profeterna sover.

Det är mörkt över Betania.

Stjärnorna i himlen tecknar

Raderna i botpsalmen.

En månlös värld, en hemlös värld,

Sover, upplyft mot sin frälsning.

Till och med den återuppväckte Lazarus

Sover lugnt de levandes sömn.

Gästerna har lämnat huset,

Elden har slocknat i härden.

Bara Lazarus systrar är vakna

denna sena timme.

”Förlåt mig, lilla syster”,

säger Marta tyst,

”Varför stimmade jag så för,

varför klandrade jag dig?

Jag ville vara gästerna till lags,

Och så blev det jäkt och fjäsk.

Jag skulle gjort som du istället,

Satt mig ner vid Hans fötter”. 

”Min skuld är också stor”,

svarar Maria henne.

”Jag lät dig ensam sköta festen,

struntade i gästerna. 

Hur ska jag någonsin gottgöra

dig? Det gör så bittert ont

Att du inte kunde höra,

Kära syster, vad Han sa”.

Systrarna gråter, förlåter,

tröstar och håller om.

De ber tyst sin kvällsbön,

Somnar med lätta hjärtan.

Sov nu systrar, hämta krafter.

Änglar vakar kring ert hem.

Frälsaren i gryningstimmen

rider mot Jerusalem.

Igår var jag på en supertrevlig releasefest, på King Ink som gav ut årets poesiantologi. Där upptäckte jag till min stora förvåning att förordet till den antologin är det bästa jag skrivit på år och dag - varför skriver jag inte så här hela tiden? Kanske för att det är lättare att skriva EN sida på det här koncentrerade mättade sättet än att skriva TVÅHUNDRA. Igår upptäckte jag - på nytt - sanningen om att skriva en roman. Den går ut på att det finns bra dagar, då man känner sig som ett geni och dåliga dagar, då man känner sig som en påse obegåvade potatis - men att det i slutändan går på ett ut! Det syns inte i slutresultatet vilka scener man skrev på de bra respektive de dåliga dagarna. Igår hann jag även klämma in en middag på Happy India med min mor och min danska styvsyster och hennes döttrar. Okej, Happy India kan servera lamm med granatäppelsås, men vad har hänt med brödet? Ska det inte vara fluffigt? Sedan fikade vi på Café Rival - ett lite konstigt ställe som min mor är ohämmat förtjust i. Nu ska jag skriva om ett Ludvig-kapitel - men innan dess tänker jag minsann och dar koka kalvlägg!