Skriver och skriver - och ju längre jag kommer in i manuset desto "mera och mera konstigare" saker som dyker upp. Idag har skrivandet gått i MLM:s tecken - multi-level marketing, även kallad nätmarketing.

- En fråga, sa hon, helt apropå: har du hört talas om produkter från Döda havet? Jag har för mig att tillverkaren heter Nona, doktor Nona eller något. En bekant till mig håller precis på och bygger en hemsida åt dem – jag har kollat lite och faktiskt hittat mycket matnyttigt för egen del. Jag pratar inte om att man kan tjäna på det, det säger liksom sig självt. Vad som intresserar mig är tillämpningen – att prata med någon som faktiskt använt dem.

Jag tänkte efter:

- Min mamma håller på med sånt. Du skulle i så fall prata med henne, inte med mig!

- Det låter ju intressant! Vad exakt jobbar hon med? Hur länge har hon gjort det? Går det bra för henne? Själv gillar jag doktor Nonas produkter – jag tror faktiskt att jag ska börja med att på allvar lansera det här i Sverige. Det är en enkel beräkning. Det bor åtta miljoner i Sverige. Om en av tusen börjar samarbeta, rent statistiskt, då har vi redan 8 000 personer, man köper produkter för i bästa fall 100 euro i månaden, lika med 800 000 euro – 40 procent är nätverkets förtjänst, det vill säga 320 000 euro i månaden. Som ett gäng på tio personer kan dela på. Jag vill verkligen sätta igång… jag har allt material på engelska, det finns kanske en poäng i att översätta till svenska? Jag behöver bara få tag på pålitligt folk. Kanske ordna ett seminarium, i Stockholm, för de intresserade. Inbjudan kan ju gå ut till den breda allmänheten.

Tack, Åsa Ericsdotter för en nyttig påminnelse! Och den som ändå tvekar och undrar hur man ska klara julen utan de obligatoriska promillen kan ju lyssna på Olle Carlssons predikan i dagens gudstjänst i P1 - naket och enkelt delar han med sig av sina erfarenheter, förankrar sitt resonemang teologiskt utan att krysta. Barn och alkohol hör inte ihop. På samma sätt som man inte vill utsätta sina barn för passiv rökning ska man låta bli att utsätta dem för passivt drickande. Argumentet att barnen ska lära sig att dricka civiliserat genom att iaktta föräldrarna göra detsamma håller inte - att dricka alkohol kan inte jämställas med pedagogisk måltid. Men resonemanget är inte populärt - det innebär en uppoffring för föräldern och uppoffringar står inte högt i kurs överhuvudtaget. "Offer" och "offra" är mycket laddade ord, de antyder att en del av vårt självbestämmande går förlorade. Så - för att bekräfta sitt oberoende, sin "vuxenhet", som Åsa Ericsdotter skriver, väljer många föräldrar att dricka sprit i barnens sällskap mot bättre vetande.

Vid frukosten lusläste jag Berthold Frankes artikel i SvD - tyskarna drömmer om Sverige som en oskuldsfullare version av Tyskland. Det han skriver om debattklimatet i Sverige är oerhört träffande.

En centraleuropé som läser svenska tidningar upphör aldrig att förvånas över i vilken utsträckning de moraliska frågorna står i förgrunden, hur allvarsamt och utförligt man diskuterar teman som uppfostran, hälsa, psykiska problem eller de diskriminerades situation, medan världen runtomkring bokstavligen flyger i luften. Baksidan av denna värdefulla kultur, som bärs av medkänsla och saknar varje inslag av narcissistisk art, är provinsialismen, den totalt oanfrätta, som ständigt får den hårt prövade centraleuropén att ställa sig frågan om vännerna från norr ändå inte är något naiva.

Jag blev nästan gråtfärdig där. Medkänsla, ingen narcissism, den allvarliga inställningen i moraliska frågor. Själv tänkte jag förstås på varför ett tyskt förlag köpt Mirakelkuren. I den kontexten som beskrivs i artikeln - vad är bilden av Sverige i min bok? Inga poliskomissarier där, inga naturbeskrivningar. Konstigt nog finns det faktiskt en älg med i boken, men det kan väl inte vara därför? Kanske utvecklar min bok bilden av den grubblande, den andlige svensken? Den orörda naturen som speglas i sinnen öppna för det övernaturliga? Jag har ingen aning. Å andra sidan var Marianne Fredriksson älskad i Tyskland - hon är inte omnämnd i artikeln, men hon stod väl inte för några lik i solnedgångar?

Nyckeln till framgång?

Ja, det var jag verkligen igår. Varannan dag betraktar jag mitt manus som genialt, varannan dag vill jag bara fly och omskola mig till vaktmästare. Jag undrar om det finns tristare funderingar än så. Kanske felköp av en tröja? Sådant man kan älta utan att det egentligen rör sig i själen. Hur som helst kämpade jag på, skrev ett par intetsägande scener - och fick sedan ett gott skratt på kvällen när jag läste förlagets vårkatalog. Jens Lapidus ska komma ut med en bok i vår. Den har ingen titel. Och inget utgivningsdatum. Och han har bara skrivit hälften, säger han i intervjun. Är det ett marknadsföringstrick? Intevjun kan ju ha gjorts för ett bra tag sedan. Men lite roligt var det i alla fall och jag blev lugnare. Min bok ska ju inte ut förrän i höst! Jenny Lexheds bok kommer ut i mars - den ser jag fram emot. Fint omslag och bra titel! Idag ska jag ut på äventyr - mötet med skrivargruppen och sedan måste jag bara besöka Kungsträdgårdens julmarknad! Undrar hur moder Magdalina klarar sig... Igår blev det också klart att Olga inte kommer, läkarna har avrått henne. Trist. Och ikväll ska jag skriva - med förhoppningsvis bättre mod.

Det är naturligtvis glädjande att fler barn i Sverige bor med sina pappor. Men Michael Alonzo, ordförande i organisationen Pappa–Barn, formulerar sig olyckligt när han säger:  "Vi närmar oss varandra. Kvinnorna ägnar sig mer åt karriären och har blivit sämre föräldrar, sådant som männen stått för tidigare". Varför skulle jag vara en sämre mamma för att jag inte vet exakt vilken klass mina barn går i? Jag är en jättebra mamma som fokuserar på min karriär och drar in pengar till familjen:)

Ja, nu är hon där, tillsammans med min andra husgudar, i ikonhörnet. En intellektuell kvinna med självkänsla, en förebild. Hennes text i DN idag gick bara rakt in - såväl i min själ som i min kropp.

...

Ingen har bättre än Lessing genom Martha Quest-serien fångat vilken återvändsgränd (i form av ett dåligt äktenskap) lyckan att äga en kvinnokropp kan leda in i, men också vilken frihet det ger att mot alla odds bryta sig loss och skapa sig ett öde. Hennes kvinnogestalter är trots att de trasslar till det för sig underbart efterföljansvärda i sin envisa självbevarelsedrift. Doris Lessing jagar mänsklig autenti­citet, och villkoret tycks vara att aldrig överge 1900-talets emanciperade kvinnas dyrköpta erfarenhet att kvinnor och män, med hennes formulering är "medfött jämlika" men samtidigt "fysiskt, psykologiskt och intellektuellt" olika.

Det är denna övertygelse som stör dagens renläriga enkönsutopi. Doris Lessing tror inte på den könlösa människan. Den allt vanligare uppfattningen att könsförtrycket börjar i "sexet" motsägs också av hennes eminenta förmåga att skildra heterosexualitet som en plats där de två könen kan mötas. Den som tar del av Marthas och Jacks besjälade samlag i "Staden med fyra portar" (Våldets barn V) förstår att detta möte för inte så länge sedan varit en verklig kvinnlig (och manlig!) erfarenhet.

Nej, jag rakar varken benen eller andra kroppsdelar, är inte förtryckt, ingen sextrakasserar mig, patriarkatet får sköta sig själv medan jag arbetar med mitt, jag lever i ett samhälle med materiellt överflöd där kvinnor har alla förutsättningar att förverkliga sig själva och de enda som kan förstöra för oss kvinnor i Sverige idag är vi själva - och även då bara om vi anstränger oss riktigt hårt!

I ikonhörnet...

Min redaktör ringde mig idag. Det ser ut som att vi tutar och kör. Karaktärerna fungerade, språket också. Jag blev lite lullig i knoppen när spänningen släppte. Det bli alltså en bok i höst. Åt middag på Pressklubben - när vi kom dit satt tre fulla gastande ryssar och åt moules frites, vilket jag också tog som förrätt, dock utan att nå samma decibelhöjd och desperationsgrad som ryssarna. Nu sitter jag hemma och försöker smälta att jag verkligen ska ut och iväg med ett manus. Det finns åtminstone två människor (min man och min redaktör) som tycker att jag kan skriva.

LUDVIG

...

Inte för en man.

...

A gjorde mig så paff igår - hon associerade nunnornas namn till "Eugen Onegin" direkt! Och jag som inte ens tänkt tanken! Snacka om att vara helt borta, vilse i sin kulturella bakgrund.

                    Olga och Tatiana såsom Pusjkin tänkt det....

Moder Olga opereras i dag. Imorgon får vi veta om hon får eller inte får komma till Sverige. Men hennes kollega moder Magdalina ringde mig från Polen igår. Då var hon på väg att ta färjan. Undrar vart hon har tagit vägen idag? Varför har hon inte ringt? Nåväl. Imorgon är det i alla fall meningen att hon ska ställa sig på julmarknaden i Kungsträdgården - det är hon (och eventuellt den gipsade Olga) som är "St Elizabeth Convent. Handgjorda änglar, klockor, kors".