Och då har jag praktiskt taget suttit fastkedjad vid datorn. Herre Gud, varför går det inte snabbare? Och dessutom - hur mycket av det jag knackat ner idag kommer jag att tycka om imorgon? Men jag borde väl vara nöjd. Ska gå och baka en sockerkaka med banan nu, till morgondagens skolföreställning.

Härligt! Idag kan jag sitta ostörd hela dagen. Minns inte när jag senast hade det så lyxigt. Katten rusar i och för sig som galning runt i lägenheten. Undrar vad han har på hjärtat. Han har försökt promenera på balkongräcket och åkte ut för att rasta av sig, men det verkar inte ha hjälpt.

Dagen som började i någon sorts misär slutade i poesi. Mina elever hade fin uppläsning och dessutom fick jag ett brev från Cora på förlaget King ink. Antologin Svensk Poet 2007 som jag skrivit ett litet förord till har tydligen förhandssålt 300 ex, och det är ju glädjande. Fram för folkpoesi! Folkmusik finns ju och frodas, man undervisar i det på Musikhögskolan, varför har folkpoesi inte samma ställning? Dåså. Härmed lanserar jag begreppet och börjar lobba för dess nationella erkännande!

"Under svansen på katten" är en direktöversättning av ett ryskt ordspråk som ungefär betyder til spillo, till ingen nytta. Varför just katten blev inblandad har jag ingen aning om. Jag har själv katt och det händer inget särskilt under hans svans, annat än det gamla vanliga. Men att jag har lagt flera timmar idag på meningslösa samtal med socialtjänsten i Malmö, det känns bittert. Nejdå, det är ingen fara å färde med min ekonomi, jag hjälper bara en äldre släkting, men i alla fall! Å andra sidan kanske jag kan se det som research - min Nina är ju socialsekreterare, stackars människa. Jag var nämligen också det en gång i tiden, sen bröt jag ihop av meningslösheten och människoföraktet som fanns inbyggda i systemet. Den tiden har länge varit ett stort svart hål i mitt minne, det är först nu som jag kan närma mig den och försöka gestalta upplevelserna.

Jag känner mig så duktig, att jag bara kan sätta mig så där och klämma ur mig en text på beställning - varför krampar jag så med romantexten? För att jag själv gett mig uppdraget? Kanske. Det betyder ju att hela ansvaret också är mitt. Jag försöker fokusera. Talar om för mig själv att det jag skriver är viktigt, men osäkerheten ligger som en ständig underton, som en grundfärg. Nu ska jag i alla fall äta en bit och titta på Lyxfällan. Jag blir lugn av att se det programmet. Sedan börjar Projektet, nämligen att föra in alla mina lösa anteckningar i datorn och göra om dem till scener i romanen. Och så har jag en hög med tidningsklipp som innehåller sådant som ska med. T ex hur judiska ortodoxa kvinnor klär sig.

Tarotläserskan föreslog det och nu börjar jag se hur jag skulle kunna städa upp bland uppdragen för att frigöra mer tid för romanen. Jag skippar en undervisningsdag i veckan! Det gör i och för sig ont. Mest för pengarnas skull. Vågar jag säga nej till ett antal tusenlappar? Offra dem på kreativitetens altare? Det är frågan!

...ha som omslag på Drottningflickan. Nu är det förstås inte författaren som bestämmer. Men det är en så underbar bild!

Ångestbarometern står på "storm". Idag spikade min glade förläggare och jag att Drottningflickan verkligen ska planeras in till hösten 2008. Paniken är obeskrivlig. Kommer jag verkligen att klara det? Är min bok överhuvudtaget intressant för någon förutom de närmast sörjande (och då menar jag verkligen sörjande?) Jag borde lita på min intuition, min begåvning, min goda tur, men allt jag känner är kall skräck och gastkramande ångest. Händerna darrar, jag har yrsel och hemma väntar två böcker på att recenseras, femtio sidor elevtexter på att läsas och jag ska skriva en radiokrönika om en litterär låtsaskopmis. Hej väggen, här kommer jag!