Precis när jag var på väg in i depressionens djupaste hål kom gårdagens recension av Mirakelkuren från Arbetarbladet i Gävle. Någon som förstår - det är allt som behövs för en författare. Jag undrar - är alla mina kollegor lika manodepressiva, eller som det heter nuförtiden, bipolära, som jag? Saknar jag fullständigt självkänsla och behöver städnig bekräftelse för att hålla mig flytande? Är recensionen ett tecken på att jag ska fortsätta? Denna skrockfullhet - är det personligt eller något jag delar med andra inom skrået? Frågor, frågor, frågor...

Det känns så, och jag somnade med den tanken igår. Det jag skrev tyckte jag var kverulantiskt, befriat från mening, kärlekslöst. På morgonen fick jag i och för sig ett gulligt peppningsbrev från NaNoWrimo, undertecknad Neil Gaiman, där han menade att just den reaktion var naturlig under just den fasen av skrivprocessen, och det var ju hemskt sött och omtänksamt, men jag är fortfarande dyster. Varför lägger jag inte bara ner och undervisar istället och pillar med mina krönikor och recensioner, för det är ändå det jag får störst uppskattning för. Romanskrivandet har hittils bara gett mig stress, huvudvärk och konflikter, mycket litet av processen har egentligen varit roligt. Mirakelkuren var kul fram till det skulle till tryckeriet. Jo, visst var det fint med Tysklandsförsäljningen, men samtidigt väldigt abstrakt. Jag är så oändligt trött. Nej, jag bestämmer inget idag utan fortsätter att känna efter lite till.

Tio tusen tecken har jag satt upp som mål idag - är nu uppe i tre tusen. Här kommer beskrivningen av Ludvigs bostad i det lilla samhället.

Vad hade jag att klaga på – jag hade tak över huvudet, gratis dessutom. Huset var en gammal prästgård. På ena sidan av det låg begravningsplatsen. På den andra sidan reste sig en kungshög.  

Och ner igen - Vulkan klarade inte av anstormningen av skrivsugna, utgivningshungriga svenskar. Hur många manus kom egentligen in första dagen? Nåja, det verkar ju som om något helt nytt är på gång inom litteraturen, något som redan hänt med musiken och kortfilmen. De resurskrävande konstformerna blir med hjälp av den nya tekniken tillgängliga för allt fler utövare. Nu är det bara skulptur och arkitektur kvar. Eller är heminredningsprogrammen en del i erövrandet av det senare?

Kvar att erövra

Nu har jag nästan handlat upp mina arvoden. En vinterkappa blev det, en fuskpäls. Stackars expediter i den butiken - de råkade ut för en rejäl attack av min shoppingfobi. Jag spottade och fräste, och en av dem gick helt enkelt därifrån. Jag var verkligen kunden från helvetet - tur att min man var med. I skoaffären gick det lite bättre, för där hittade jag en strategi. Jag pratade med min man och han pratade med expediten. På det sättet lyckades jag få med mig två par vinterskor. Nu var jag varm i kläderna (haha!) så vi gick in i en ganska knasig boutique vid Odenplan som hette Isabella och sålde italienska kläder. Därifrån gick jag med tre toppar och en snygg brun kavaj i sammet. Vi var fullständigt slut och traskade iväg ner till Norrtull där vi hoppades få äta en bit på Estniska delikatesser. Och så visade det sig att de inte finns längre! Jaha, som man säger på ryska, "vi gick ut på däck, men däcket fanns inte". Hungriga och sura traskade vi tillbaka till Odenplan. Min hemliga plan var att visa min man Tranan. Och det blev en succé. Glada och mätta höll vi på att dåsa till, men dagen var inte slut än. Vi skulle ju till Nybrokajen och lyssna på Johan Ehrenbergs koncert. hemskt trevligt det också. Något skrivet blev det verkligen inte idag - och jag skäms. Men samtidigt är det här min första lediga dag på veckor... Och nu slipper jag frysa...

... Insider ikväll. Ja, det var ju en upplevelse. Socionomen som hade kontakt med andar var rätt kaxig, hade bestämt sig för att bita huvudet av skammen, ta tjuren vid hornen och knäcka Aschberg. Lite synd tyckte jag om det stackars mediet som blev släpad till studion, han sade inte så mycket och kunde absolut inte mäta sig med furien. De har i alla fall inte tråkigt i Katrineholm! Jag har precis skrivit färdigt recensionen, skickat iväg den till påseende. Idag har jag fått in pengar på kontot. Prick på förfallodagen! Jag är mållös. Imorgon kan jag äntligen köpa en vinterkappa! Och en flanellpyjamas, medan jag ändå håller på. Jag sover så dåligt, fryser, längtar efter ett madrasserat ljudisolerat rum - har bara inte löst problemet med hur jag ska få dit maten. Kanske ett litet kylskåp i det madrasserade rummet?

Jag har precis besökt Vulkan.se och kan konstatera att ambitionsnivån är hög. Tekniken har tyvärr inte börjat fungera men det hoppas jag att det gör snart. Det är härligt att se litteraturen befriad. Jovisst har det funnits print-on-demand möjligheter tidigare, och det har altid varit möjligt att ge ut på eget förlag, men det har alltid också varit förenat med ekonomiskt risktagande för författaren - nu har den bördan lyfts av våra svaga axlar och det tackar vi för.

Jag trodde inte mina ögon när jag satte mig på tunnelbanan i morse. Metro skrek ut över hela första sidan att socialen åkallade ande. Jag slet åt mig tidningen och nu vet jag vad jag ska göra ikväll: titta på Insider, förstås. Det låter ju som ett kapitel ur Drottningflickan! Utmaningen för mig blir att hitta ett kreativt sätt att foga in det här i romanen. Tanken just nu är att på den socialbyrån där Nina jobbar håller de kanske på att hämta sig från en liknande skandal och därför är noga med att göra allt formellt riktigt. Skönt, jag är tydligen inne på rätt spår. För den som undrar om en författare får sno saker från verkligheten är svaret: ja, det är författarens plikt att, som Jan Myrdal formulerade det, "vrida upp verkligheten i fiktion".