Även kallad den sista. Efter att ha gråtit, gnisslat tänder och spridit ångest omkring mig igår har jag bestämt mig för att ge romanmanuset ytterligare en chans. Idag ska jag börja i en helt annan ände. Helt annan. Jag ska börja mitt i och se var jag hamnar. Nu har jag fyra dagar på mig att lösa problemet - om jag inte har kommit något vart på måndag måste jag nog ge upp. Mina morgonpromenader fortsätter dock och gör under för mitt välbefinnande - och för mitt humör. Lite mer fit for fight är jag ju idag. Bland andra roliga saker som gör livet lite ljusare kan idag nämnas att:

...mina recensioner ligger ute på nätet, även den jag skrev för någon månad sedan och som jag trodde redaktionen hade glömt - men de glömmer inte, de vakar!

...jag har varit på Sörens release och fick hans bok i present, Till natten lokalt snöfall, en riktig tegelsten, som jag började läsa på tunnelbanan hem. Början var fin. Vilket språk - och när hinner människan skriva, undrade jag, som alltid ser honom i korridorerna med en cola-flaska i ena handen och en attachéportfölj med elevtexter i den andra, bittida som sent.

... jag slipper hjälpa till på skolans julbasar 

min man tar över. Han ska börja med att resa tälten sex på morgonen. Ambitiöst värre, kan man tycka, från skolans och föräldrarnas sida, men noblesse oblige.

Fick ett gott skratt imorse. Kronofogden jagar Fuglesang. Jag kunde inte låta bli att dra mig till minnes den ryska klassikern "Den gyllene kalven". Tiden är 1920-talet men vissa saker är sig lika:)

Upptakten till berättelsen är att tidningarna rapporterar om att den store hjälten, piloten Sevrjugov, är försvunnen i samband med en räddningsoperation i Antarktis.

Ännu större sensation väckte uppgifterna i kollektivbostaden Korpgränden.

- Han är borta, våran granne, sa före detta vaktmästaren Nikita när han torkade filtstövlarna ovanför spisen. Borta, lilla gubben. Allt på grund av det där flygandet. Människan är skapt för att gå, för att gå och inte flyga.Han vände och vred på filtstöveln.

- Nu har han minsann flugit klart, den gulögde, mumlade den lilla gumman som var så gammal att alla glömt vad hon hette. Och nu blev ett rum minsann ledigt.

Gumman var den första att uttala det ödesdigra ordet, som länge har legat gömt i de inneboendes hjärtan. Plötsligt började alla tala om hjältepilotens rum: före detta bergsfursten, numera österlandets proletarie Hygienisjvili, och Dunja som sov på en fältsäng hos moster Pasja, och moster Pasja själv, alkoholiserad torgmadam, och före detta hans maj:ts kammarherre Mitritj, kort sagt alla, anförda av ordföranden Lucia Fransdotter Pferd.

- Som sagt, sa Mitritj och rättade till glasögonen, eftersom kamraten uppenbart är försvunnen bland isarna måste vi bestämma vad som ska ske med hans rum. Jag personligen har behov av extra bostadsyta.

- Vad ska en man med extra bostadsyta till, invände Fältsängs-Dunja. En kvinna behöver den mycket bättre. Det här är kanske den första och sista gången i mitt liv som jag har en sådan tur, att en man försvinner.

Hon höll på länge, pratade till höger och vänster för sin sak och njöt uppenbarligen av att så många gånger som möjligt ta ordet ”man” i sin mun

.......................

Samma dag skakades världen av ytterligare en sensation: den modiga Sevrjugov hittades! Radioamatörer i Novgorod, Quebec och Rejkjavik fick in hans nödanrop. Han satt fast på 84:e parallell, mitt bland isbergen.Sju isbrytare skickades för att undsätta hjälten. Grannarna på Korpgränd kände sig modstulna, men denna känsla förbyttes i ett lugnt självförtroende. Isbrytarna tog god tid på sig.

- Vi tar rummet, sa Nikita, och därmed basta . Han sitter ju där på en isflak i lugn och ro medan här har t ex Dunja all rätt i världen. Enligt lagen får en konraktsinnehavare ej vara frånvarande i mer än två månader.

- Att ni inte skäms, sa Barbara och visade upp tidningsrubrikerna. Han är ju en hjälte! Han är på den 84:e parallellen! Titta här: ”Fångad bland isbergen”. 

- Isberg! Sa Mitrich hånfullt. Det kan vi visst förstå. Alla de där Isberg, Weissberg, Aisenberg, Rabinovich! Ut med honom! Och hans grejer kastar vi ut

......

Det var precis det som hände. Samma dag som den första isbrytaren nådde hjältepilotens tält bröt medborgare Hygienisjvili upp låset till hans lägenhet och slängde ut hjältens tillhörigheter i trappen.Dunja flyttade in och släppte omedelbart in sex inneboende som fick hyra var sin fältsäng.

Och om piloten Sevrjugovs ära och berömmelse bara hade varit en pyttebit mindre än de han hade erövrat tack vare sina hjältebragder skulle han aldrig fått tillbaka sitt rum – och ända till sin död hade han fått kalla sig – inte ”den modiga Sevrjugov” eller ”isarnas hjälte” – utan kort och gått ”käranden”

förkortat efter Ilf/Petrov

Idag ska vi verkligen ge den en omgång. Ju mer jag läser den pjäsen desto mer fascineras jag av den musikaliska rikedomen i den, de symfoniska kvalitéerna. Hur de olika personerna spelar upp var sitt tema, och hur i sammanflätningen av dessa teman mäktiga melodier drar iväg med åhöraren. Tänk att skriva så! Ja, mitt eget självförtroende är ju i botten. Har legat sömnlös hela natten och haft ångest för romanen - och ifrågasatt om det är normalt att som vuxen människa på allvar bekymra sig om en påhittad figur ska få leva eller inte. Just nu tvivlar jag till och med på om jag själv ska leva - fast det kommer man ju inte undan. Livet, till skillnad från litteraturen, är livskraftigt i sig självt. Eller finns det någon där ute som skriver OSS? Utan vars ansträngningar vår egen intrig skulle stanna upp? Vår karaktärsutveckling stagnera?

Äntligen! Nu kan vi ses där också, det är ju praktiskt. Och på hans blogg finns lite bilder från nunnorna i Minsk. (De är ju på väg till Sverige igen, men det dröjer några veckor). Hm...vår katt dricker te med mjölk...på fat...det var konstigt.

Äntligen har jag fått ordning på min Ludvig! Nu låter han precis så omedveten som jag vill ha honom. Däremot förstår jag inte riktigt hur jag ska komma upp i volym. Jag skriver så otroligt segt, orden mjölkas verkligen fram droppe för droppe - nåja, jag kämpar på.

Vaknade i morse - och överraskade mig själv genom att gå ut och gå i en halvtimme. Det har liksom aldrig hänt förut. Kom hem, duschade (vilket var riktigt skönt, med tanke på att jag har suttit fastkedjad vid datorn hela helgen i sunkkläder och hatat mig själv i två dagar). Först efter det läste jag tidningarna - och fixade färdigt med vad jag tror kommer att vara höstsäsongens sista recension. Ringde för att gratulera mig moster på hennes födelsedag och öppnade samtidigt datorn. Nämen se, vilken trevlig överraskning väntade mig inte där - idag är jag Måndagsgäst på Bokhora.se! Ja, det är sådant som livar upp. Extra roligt med tanke på ångesten som drabbade mig i helgen. Inatt tittade jag på en filmatiserning av en Stephen King-bok och då såg jag plötsligt ljuset. Jag kan inte överlasta starten på romanen! Det måste vara vardag, vardag, vardag så länge som möjligt - och bara små aningar om att allt inte står rätt till. Nu blir det mer att jag plockar fram storsläggan meddetsamma. Så nu ska jag sätta mig och arbeta om hela Ludvig! Han har inte hunnit bli cynisk än, han måste vara full av goda föresatser!

Läste precis dagens inlägg. Frågan är aktuell för mig också nu. Så här resonerar figurerna i Drottningflickan:

Jag har nog bestämt mig för att fortsätta. Tack, Maria! Min man har också peppat mig hela dan - gick iväg och köpte en rosa flanellpyjamas till mig, och ett par rosa sovstrumpor! Allt överlämnades i ett hårt packet med en flott röd rosett om!

Nåja, som man säger på ryska, "har man kallat sig själv för en riska får man krypa ner i svampkorgen". Har jag kallat mig själv för författare får jag väl göra bort mig.