Ja, jag behövde verkligen positiva kommentarer idag och blev överlycklig när jag fick hela TVÅ brev om Mirakelkuren! En uppskattade humorn och en annan funderade över skillnaden mellan att hela och bota som ju är ett viktigt tema i romanen. Jag kände mig så peppad - och kom samtidigt på varför jag har haft så svårt att prata om romanen. Jag har förstått nu att jag drabbades av en sorts förlossningspsykos i förhållande till den: jag vägrade att ta i den, vägrade att läsa den...Mystiskt... Pratade med min äldsta son igår och han gav mig så kloka råd: "Var inte så himla käck och hurtig i din nästa bok, mamma. Du menar ju allt du skriver, på allvar". Han har så rätt så. Fick ett vansinnigt roligt kort från honom idag. Han och flickvännen har varit i Amsterdam, där man kunde "äta pannkakor, tulipaner och träskor".

Ninas ledmotiv hittade jag i en låt av den ryska singer/songwritern Veronika Dolina

Fröken Melusina

får aldrig bli någons fru.

Hennes syster får, och kusinen,

men inte hon, det är tabu.

Jo, kanske en enkel herde

skulle klara det. En ingenjör.

Men inte en samlare, inte

en nyfiken zoolog.

(min övers)

http://sv.dikt.org/Bild:Melusina_0074.png

Jag är inte blödig av mig - men igår grät jag. Visst var hon gammal, och dog i sitt hem, somnade in bland sina älskade djur. Men mina tankar går till Jan. I över femtio år vek de aldrig från varandras sida. Arbetade och reste tillsammans. Så många böcker och utställningar och filmer. Nu är han ensam. Jag vet själv inte vad som skulle vara värre: att överleva min man och bli lämnad ensam eller att lämna honom för att gå förre. Nu hoppas jag att barn och vänner sluter upp kring Jan.

Utsövd - för en gångs skull - vaknade jag och blev genast upplivad av Jan Myrdals drapa i Svenska Dagbladet. "Kalla mig gärna heteronormativ", säger han. Jag älskar gubben! På riktigt. Någon gång ska jag skriva en bok som ska heta: "Myrdal. En kärlek". Sedan retade jag mig på HOMO:s invändningar mot reklam i tunnelbanan som uppmanar till att bevara äktenskapet. Till SvD säger HOMO så här: "Även om det är tillåtet att sprida de här budskapen( att barn behöver sina biologiska föräldrar, min anm) så betyder det inte att det är lämpligt". Lämpligt? Vem avgör vad som är lämpligt? Vore det inte mer på plats med en klädsam tolerans av typen "ni har era åsikter och vi har våra"? Nåja. Jag satte mig vid datorn och skulle precis börja skapa när jag blev uppringd av P4 - nu ska jag dit och prata om Göran Perssons kommande biografi, ska vara där kvart över två. Så nu sätter jag igång och jobbar i alla fall fram till lunch. Alltid något.

Jag har fakturerat färdigt, försökt fylla i allt till punkt och pricka, följt varenda lilla instruktion - och nu ska jag se om jag den här gången lyckas få in mina pengar före förfallodatum. Det skulle i så fall vara första gången - och jag har frilansat i fjorton år. London verkar inte bli av. Ett bekymmer mindre. Hem och skriva!

Mimmis mamma är en känd läkare och kontroversiell debattör. Jag har plockat lite med vilka åsikter hon skulle kunna driva, helst provocerande sådana.

Många sjukdomar har, liksom djur- och växtarter, sina särskilda nischer. När de rätta omständigheterna är förhanden kan sjukdomarna blomstra, för att sedan tyna bort när villkoren för sjukdomarnas existens inte längre finns kvar.

...har jag läst alla de böckerna jag ska skriva om. Evighetsfällan av Eeva Park, om trafficking, var överraskande skickligt skriven. Jag blev helt paff, full av beundran inför det snygga hantverket. Hon glider så elegant mellan olika tidsplan! Det som brukar vara så svårt...

På lördag är det dags för vår skrivargruppsmöte. Det är ett gäng gamla elever till mig. Vi ses en gång varannan månad, läser och ger synpunkter på varandras texter. Och det betyder att jag måste lämna ifrån mig något kapitel.

Nej, vi har inte diskuterat vad som har hänt. Det gör man inte på ett kloster. Man försöker inte begå självmord heller. Här arbetar man och ber och förströstar på Gud i övrigt.Vi var sju systrar i huset just nu, mig själv inräknad.Jag var klostrets husmor. Föreståndare. Abbedissa.Syster Ingrid hade varit med ända från starten på sjuttiotiotalet, långt innan jag kom hit och tog över rodret.Den förra husmodern, moder Cecilia, bodde kvar på klostret – rullstolsburen och en aning dement, men andligt mer frimodig än någonsin.Syster Lydia kom ett år före mig, det vill säga för sju, nej – åtta år sedan.Syster Veronika avlade de eviga löften för bara fem månader sedan.  Syster Fransiska och syster Hildegard hade anlänt från ett systerkloster i Indien så nyligen att de ännu inte kunde ett ord svenska. De hade skickats hit på min begäran. Vi behövde all hjälp vi kunde få.Det krävde oerhört mycket tid och kraft att driva ett behandlingshem för psykiskt sjuka kvinnor. De indiska systrarna skulle hjälpa oss med trädgården och köket och kapellet – för att inte tala om bageriet! Att leva klosterliv är sannerligen ingen dans på rosor och långt ifrån en sinekur. Alla föreställningar om ett stillsamt liv fyllt av andliga funderingar kommer på skam.Här på Alvika sliter vi och ligger i från fyra på morgonen till nio på kvällen när vi äntligen stupar i säng. I alla fall de av oss som inte har nattjour. Varför?                      Ja, säg det.Ombyggnaden av den gamla herrgården hade verkligen kostat oss tagelskjortan.Vi bestämde oss för att ta emot gäster för att vi ville dryga ut kassan.Sedan gav det ena det andra. Socialförvaltningen hörde av sig och bad oss ta emot en av deras klienter som hade så kallad dubbeldiagnos. Vi lovades rundlig betalning. Kvinnan var tablettberoende och psykotisk och hennes psykoser var religiöst färgade. Hon ville själv komma till just oss. Vi tog hand om henne och hon blev frisk, tillräckligt frisk för att få jobb och bostad. Ryktet om vår kompetens spreds i grannkommunerna. Snart var vi överhopade med brev och telefonsamtal från desperata socialsekreterare som letade efter ställen att placera sina besvärliga klienter på. Marknaden för våra tjänster verkade vara omättlig. Och vi föll för frestelsen. Visst talade vi om Jesu kärlek och att hjälpa de svaga och visst menade vi det vi sa. Fast om vi inte hade varit i desperat behov av pengar hade vi aldrig låtit verksamheten svälla till var den var just nu: fyra vårdplatser med tillsyn dygnet runt.