Herre min skapare! Imorgon har jag lite texthandledning, sedan ska jag skriva en recension, gå på utvecklingssamtal, sedan hem och lägga in föreläsningar på distanslinjen. Allt har ett syfte - om jag rensar imorgon så har jag hela FYRA dagar i följd som jag bara kan ägna åt romanen. Fiffigt.

Förstår fortfarande inte varför döden är så starkt kopplat till romanskrivandet. Samma visa nu som med Mirakelkuren; ständiga tankar på död, min egen och andras. Vaknade imorse från drömmen där hela jorden förstenades. Plötsligt blev planeten till sten. Ingenting skulle växa på den igen, någonsin. Hur länge skulle mänskligheten klara sig? Jag personligen? Skulle vi lösa frågan med hjälp av växthus? Syntetiska livsmedel? Vi i Västerlandet har ju våra förråd, men hur skulle folk i utvecklingländerna klara sig? Är jag galen som spelar upp de här apokalypsscenerna? Ingen aning. Ska in och undervisa igen. Förresten är Ira levin död, han som skrev Rosemary´s baby. Märkligt med författare som inte varit så produktiva och ändå lyckats skriva sig in i sin samtids medvetande. Vad beror det på? Är det de gemensamma myterna, gemensamma rädslorna? Vad är då en bok som Räddaren i nöden?

Fyrtio undervisningstimmar har jag den här veckan, imorgon ska jag föreläsa på en folkhögskola, på torsdag ska jag skriva recension och någonstans ska jag skriva en föreläsning om poesi (poesi? vilken poesi? vad är poesi?). Pratade en stund med ordförande i Ventus om att sälja event till företag, pratade en stund med en nyetablerad förläggare som bland annat gett ut en bok om en eremitfamilj i Sibirien. Somnade i soffan på jobbet, vaknade, läste elevernas texter, pratade en liten stund med Lennart (som skrivit den roliga boken En skrivarkurs för särlingar ), fortsatte att undervisa. Duracellkaninen vilar - jag har tagit dess plats. Romanen? I mina tankar på väg till och från tunnelbanan drabbas jag av psykologiska insikter - Ludvig måste göras valpigare! Han är inte så klarsynt som i Mirakelkuren än! Det är ju fem år tidigare, han är fortfarande omogen, tror att han kan börja livet på nytt varje morgon. Det är lite guldfisk över honom - när han simmat från kat till kant i akvariet för tusende gången njuter han fortfarande av nyhetens behag.

Ska jag prata om idag - hela dagen. Det snöar, jag har fortfarande ingen vinterkappa och inga vinterstövlar, men igår lyckades jag handla varma strumpbyxor i alla fall. Jag har riktig shoppingfobi. Ständigt rädd för att köpa fel grej - köper jag naturligtvis fel grejor. Fast fobin har minskat något sedan jag lyckades gå ner i vikt så pass att jag kommer in i en anständig storlek 38-40 istället för 42-44. Friden, den hett efterlängtade friden är dock långt borta. All den här ångesten - det är ju bara så att universum tar mig i nacken och skakar om mig, som en hundmamma skakar om sin valp, och det är en nödvändig och naturlig process.

Om man råkar vara i närheten av en radio som sänder P1, imorgon 13.45, så kan man få höra hur jag låter, i Obs. Och det kan ju vara trevligt. Själv ska jag gå hem nu. Mår så konstigt. Paranojan tilltar. Jag inbillar mig att folk är arga på mig. Har jag sårat henne? Varit för nonchalant mot honom? Negligerat dem? Inte varit aktsam om oss? Finns det fler pronomen jag har varit taskig mot?

Linda Skugge och Sigge Eklund startar en litterär motsvarighet till YouTube. Jätteroligt, tycker jag, och ytterligare ett steg på vägen mot folklitteratur. ( se även Folkpoesi) Skulle jag själv vilja lägga ut min text på Vulkan.se? Ja, varför inte. Och medan jag är i farten skulle jag också vilja att fler svenska böcker fanns tillgängliga i digitala bibliotek. I Ryssland kan man läsa praktiskt taget all litteratur, både klassisk och modern, på nätet. Gissa om jag saknar det i Sverige!

Jag är så förvirrad att jag tog mig till jobbet imorse trots att det inte var jag som skulle undervisa idag utan Sören Bondeson (vars senaste bok förresten har release den 20/11). Nåväl. Det betyder bara att jag har tid att sitta och pyssla lite med sådant jag ligger efter med. I eftermiddag ska jag spela in min radiokrönika. Kanske sänds den imorgon, men jag är inte säker. Kröniketexten glömde jag naturligtvis hemma och min man håller på och mejlar den till mig just nu. Jag måste skärpa mig. Å andra sidan har jag nästan läst färdigt de två böckerna jag ska recensera. Så det rör sig framåt. Och så skrev jag ju på romanen igår natt - det är sånt som gör mig lycklig! Kom på att jag måste akta mig för att inte personerna ska låta sura och arga hela tiden - ibland kan de ju vara glada rentav!

Varför gör jag det? Jag fyller sidorna med ord. Orden flyter. Ibland känner jag mig genial. Ibland känner jag mig som en stor bluff. Världen verkar ibland vänta med spänning på mina insikter. Världen verkar ibland strunta blankt i mina insikter. Ett annat konstigt fenomen som jag känner igen från arbetet med förra romanen är hur jag räknar ner mitt liv: nu är det bara fyrtio år kvar, max. Om jag har tur. Ångest. Föreställer mig hur jag är sextio och räknar ner. Få ännu mer ångest. Blir inte klok på hur jag ska bekämpa ångesten. Jag tror ju på evigt liv. Men varför får jag aldrig uppleva en enda liten ynka övernaturlighet? Andra människor ser änglar, Jesus kommer och hälsar på, och om inte annat så har man ju småfolket.

Hos mig är dock allt vardag och verklighet. Håhåjaja, tillbaka till galärerna!