Idag fick jag veta att jag ska skriva någonting om kyrkkaffe. Till en antologi. Det är lite roligt - vad kan man säga om kyrkkaffe? Ännu roligare är att jag kommer att skriva något underhållande och tänkvärt om kyrkkaffe, därför att jag kan skriva underhållande och tänkvärt om vad som helst: Marx, kaffe, Ekelöf, teater, äktenskap, rödbetor, Dostojevskij... Undrar vad det har för påverkan på mitt personliga varumärke:) Ett par arvoden har ramlat in på kontot och jag köpte ett par billiga skinnhadskar och en svindyr ansiktskreme. Dock billigare än de krämerna jag beställt från Ryssland och som har kostat flera tusen kronor - å andra sidan var de baserade på choklad och kaviar (inte samtidigt!). Nu ska jag försöka få i mig lite mat - innan jag stiger på galären igen!

... men jag ska ju skriva en roman också. Det har gått så fint för mig i helgen, jag har skrivit i det vansinniga tempot av 10 ttckn om dagen och dessutom bra saker som jag slapp radera dagen efter. Idag har jag kopplat av med att undervisa i tolv timmar på raken. Det går också fint. Lilla

duracellkaninen är mitt nya signum, min förebild, min bästa vän. Jag är manisk, men på ett trevligt sätt (hoppas jag i alla fall). Och som stöd och inspiration läser jag Susan Howatch, Segrarens lön (Ultimate Prizes). Det blev den till slut, och inte Mystical Paths, som jag trodde jag skulle välja som min romans följeslagare. När jag skrev Mirakelkuren läste jag Dennis Lehane. Skumt.

Nu lägger jag mina fem kopek i bössan också, som man säger på ryska. Jag skriver ju en romanserie om hur det övernaturliga ryms i det vardagliga och bänkade mig därför, i undersökande syfte, framför teven igår för att se Grönros dokumentär om den egyptiske anden Ambres som talar genom snickaren Sture. Andar som talar genom människor förvånar mig inte i och för sig - frågan är snarare varför de gör det och vad vill de säga?

Nej, det som grep mig mycket mer var dels regissörens inställning - dels snickaren Sture.

Grönros utgår ifrån något han kallar för "äkthet", det är något eftersträvansvärt som Sture/Ambres äger och som ingen skådespelare kan prestera. Och Grönros säger att han kan bedöma, i sin egenskap av regissör, om någon är "äkta" framför kameran. Så långt är jag med.

Sedan, i början av filmen, konstaterar Grönros att Ambres/Stures prestation framför kameran, den närvaro som presteras är något som "erfarna skådespelare måste förbereda sig för i flera dagar" (citerat fritt ur minnet).

Där går det lite i kors för mig: vad är det Grönros beundrar? Att Sture inte är någon skådespelare eller att han är en överlägsen skådespelare? Och vad är det som säger att skådespeleri är motsats till äkthet? Är äkthet detsamma som autencitet, det okonstlade? Skulle i så fall en person som INTE kan hantera kameran vara mer autentisk, äkta?

Det blev för mig det ena problemet med dokumentären, den inte helt igenom reflekterande hållningen från filmaren.

Ambres själv hade jag inga frågor kring, han var ju som en vanlig ande från Egypten, mycket reinkarnation, mycket "världen är en illusion" - det som utmärkte honom var det rika bildspråket som verkligen kändes unikt.

Men Sture, Sture! Om man nu ska prata om äkthet - var inte den figuren rentav överdriven som i en dålig revy? Mycket svordomar och spelad jordbundenhet, "inte fasiken har jag tid att ägna mig åt filosofiska spörsmål när jag sitter på älgpass"???? Hallå! När har man annars tid att fundera om inte just på ett älgpass? Grönros var lite väl fascinerad av Ambres, tänkte jag, han borde ha sett upp med Sture, vars uppträdande fick mig att tänka på vad drottningen säger till Hamlet : "Den damen bedyrar för mycket".

Morgonpromenad - check! Mysig frukost med tidningsläsning -check! Den gulliga dikten om ängeln och barnet som vi skrev ut en gång i tiden till en psalmverkstad lades ut idag!

Och så ett djupt samtal, för det väcktes så mycket tankar idag av intervjun med Bengt Nordin i SvD. Vad hade det svenska litteraturlandskapet varit utan honom? Frågan är om efterträdarna kan ge järnet på samma sätt. Själv sitter jag ju i valet och kvalet fortfarande - min utlandsagent är jag mycket nöjd med, men den svenska marknadsföringen är ett så sorgligt kapitel att jag försöker bara glömma. Hade jag börjat tänka på det aktivt skulle jag sluta som tvångsintagen.

Det är fortfarande ont om inhemska ageneter - finns det duktiga och framåt försäljare/marknadsförare där ute som har lust att sätta sig in i bokbranschen? Att sälja är en särskild begåvning - att skriva är en annan. Men många författare tycker fortfarande det är skämmigt att prata om marknadsföring. Som om böcker skiljde sig i försäljningssammanhang från surströmming.

Hur som helst var det dessutom riktigt lärorikt att få bli påmind om Marianne Fredriksson! Och artikeln avslutas också med en referens till henne.

Att historisk roman är den nya deckaren håller jag med om - framför allt om någon i Sverige lär sig att skriva humoristiskt i genren.

Nu, ja. Synd bara att det är så ont om tid. Men jag fortsätter med mina morgonpromenader och imorse tänkte jag att jag inte bryr mig om hur det går. Jag kommer in för sent med manuset. Nåja, det är en världslig sak. Vad kan någon göra åt det? Som min morfar brukade säga i sådana fall: "De kan ju strö lite salt på min svans om de är missnöjda". Än idag har jag ingen aning om varför han sa så, men tycker fortfarande det är väldigt roligt. Och i morse grubblade jag över pengarna - visst, vi klarar oss i december, men hur ska det gå under skräckmånaden januari? Jag har ju knappt någon undervisning att fakturera i december, har gett bort jättemycket timmar för att kunna sitta och skriva nu, och några fler artiklar kan det ju inte bli frågan om. Så om jag inte kan leverera manuset i tid kan jag inte ens hoppas på ett förskott - vilket jag för övrigt inte ska göra i alla fall. Men jag gick i alla fall där och promenerade längs bäcken och bara överlät allt till Jesus som man ju ska göra. Får se vad som händer. Jag sitter nu ensam hemma och skriver och fryser - två tredjedelar av familjen är på julbasaren och den resterande tredjedelen har först varit på en audition och sen gått till en spelhall. Har i alla fall läst min ryska horoskop för 2008 och den utlovar

  ja, just det, guld och gröna skogar.

Vi får väl se! Tillbaka till galärerna!

Nu lossnade det! Idag...i elfte timmen ... eller i tolfte. Jag ändrade en av karaktärerna rejält, grävde upp en ny fåra åt henne, och plötsligt flöt alltihop! Nu är jag på banan igen - och jag bryr mig inte ens om att alla mina deadlines har spruckit i sömmarna.

NINA

Kan otrohet vara bra för ditt förhållande? Svenskan tog upp frågan, Expressen hakade på. 80% av de tillfrågade tycker inte alls att det är någon god idé att ha en affär - jag trodde jag skulle dö av skratt. Vem hade förväntat sig en annan reaktion? Sverige är fortfarande en djupt moralisk nation. Otrohet förlåtes inte. Trots att medierna krampaktigt försöker förmedla en bild av att "anything goes", polyamorositet och queer. Men på djupet håller jag ju med Esther Perel - det är en verklighet, en självklarhet att varje förhållande lever "i skuggan av en tredje" och att det är den spänningen som så att säga håller linan uppe. Om man gör sig medveten om saken kan man hantera spänningen - hela Mirakelkuren bygger på den tanken. Jelena måste kämpa sig igenom sin fascination för Ludvig för att kunna hantera sitt eget äktenskap. Men om man INTE medvetandegör problemet hamnar man i långt värre situationer, där verklig skilsmässa kan bli faktum.

Rebecka kommer till klostret för att hälsa på sin mamma. De har inte setts på åtta år.

– Mamma, viskade hon, kan du ordna fram en papperstallrik? Och plastbestick också, är du snäll.

– Tyvärr, viskade jag tillbaka, det har vi inte. Kan du inte äta på våra tallrikar?

 – Nej, sa hon så högt att alla vände sig om och Lydia kom av sig i inledningsmeningen till kapitlet som stod på tur: ”Textilindustrin i England och Skottland.” Nej, jag kan inte äta på era tallrikar.

Våra tallrikar var inte kosher. Maten gick an men tallrikarna och besticken var inte rena, i rituell mening. Ingrid var den som snabbast förstod situationen, jag såg det på blicken hon kastade mot mig som en livlina. Hon reste sig från bordet, kom fram till Rebecka och lade handen på hennes arm, visade henne med tecken att de skulle lämna rummet. Tystnaden som följde efter att de gått ut var en aning tryckt men Lydia återupptog sin läsning och jag försökte få i mig åtminstone lite av maten.

När de andra började lägga upp efterrätten smet jag ut i köket.

Rebecka satt uppflugen på en pall. Framför henne på diskbänken låg en skärbräda och en kniv, och på skärbrädan fyra brödskivor, en stor ostbit och en liten pyramid byggd av tomater. Ingrid satt mitt emot henne med en kopp te i händerna.Jag kom mitt i ett samtal:

– … tyvärr inte, hoppas jag att du förstår, avslutade Ingrid. Det skulle aldrig gå. Vi måste låta hänsynen till miljön gå före, är jag rädd.

Rebecka bet av en stor bit på osten och stoppade ett par tomater i munnen.

– Jag kan köpa egna papperstallrikar, jag kan ha dem på rummet.

 – Men du kommer ju ändå att ta dem med dig till matsalen, invände Ingrid.

– Snälla, sa jag och stegade fram till diskbänken, vi kan säkert hitta en lösning.

– Tror du, sa Rebecka och svalde. Din vän här är mycket förstående. Vi är överens om att jag kan få ha min egen skärbräda. Och jag kan till och med få nya kastruller och en ny stekpanna. Men papperstallrikar, där går gränsen. Vissa känsliga själar här kan gå i kras om de kommer nära en så pass syndfull förbrukningsartikel. Jag kan äta på rummet. Och så tar ni hand om planeten under tiden, det är väl jättebra, ni kan säkert fördröja domedagen med en hel kvart.