Och någon tar emot. Tack!

Roligt att jag lyckats ta mig ända hit upp. Problemet är bara att när jag befann mig längst ner, vid bergets fot, kunde jag alltid luta mig mot bergsväggen. Och medan jag klättrade klamrade jag mig fast vid stenarna. På toppen måste man stå rak. Det finns inget att luta sig mot. Du faller ner om du lutar dig.

Inte så roligt alla gånger

Mitt i allt arbetet briserar en liten privat atombomb. I ett sådant läge kanske man stannar upp och tänker: vad är viktigast? Jag blir inte ens förvånad när jag kommer fram till att det är - arbetet. Skrivandet är så ihopväxt med min identitet att jag har svårt att föreställa mig hur jag skulle kunna vara människa utan det. Jag har ingen aning. Det är lite skrämmande. Nunnorna kallar sina olika arbetsuppgifter för "lydnader". Jag pratade med Olga igår och berömde klostrets hemsida, och hon sa: "Ja, det är flera systrar som har sin lydnad där". Skrivandet är min lydnad. Tror jag i alla fall.

Kan hända den bäste

... men väl ett långt brev från min redaktör om alla lösa trådar som hänger här och var i bokens väv. Läste Camilla Läckbergs blogg idag och skrattade så jag fick hicka: "Döö, din bokjävel!" - det förstod jag precis. När man bara har lite kvar och det här lilla bara drar och drar ut sig i det oändliga, och aldrig tar sluuuut. De senaste dagarna har varit olovligt stimmiga, dock lyste små stjärnor upp min stormiga himmel. Krititkermöte på Aftonbladet är alltid kul, mina senaste artiklar ligger utlagda på nätet och mitt hemliga bokprojekt gror lite långsamt. Imorgon tänkte jag gå in i tystnaden och försöka åstadkomma en synopsis. Vad mer? Jo, lunch med en mycket kär vän på Tranan, fika med en annan kär vän på Mariatorget och idag middag med hela skrivargänget. Vi träffas ungefär varannan månad, läser varandras texter och äter jättegott. Idag var vi hemma hos mig. Älggryta, fikon med nötter, exotisk frukt, ostbricka, kakor - och champagne! För att inte tala om hembakat valnötsbröd och andra små förlustelser. Men jag missade Melodifestivalen! En liten fläck på min kvälls sol.

Jättegott!

Frågan dök upp i samband med Bokfemman. Ja, varför kommer inte böckerna om präster och lekfolk i den anglikanska kyrkan ut på svenska? Är det för att ämnet är tråkigt? Men det flyter alla möjliga kroppsvätskor i Howatchs böcker - de är både lärda och passionerade. Plötsligt slog det mig - och det hände idag, när jag i DN läste Kerstin Vinterheds reflexioner från Teologifestivalen i den gångna helgen. Tyvärr finns inte texten utlagd på nätet. Så här skriver Vinterhed:

"Med Christine Falkenlands "Öde" som exempel fann hon (Lina Sjöberg) förtvivlan vara den dominerande känslan hos dagens unga författargeneration, ett tillstånd av saknad, värdelöshet och tomhet".

Och äntligen förstår jag varför Howatch inte har slagit igenom i Sverige. Den dominerande känslan hos henne är hopp, en upplevelse av närvaro, djup mening och livets fullhet.

På Bokmässan pratade Göran Sahlberg, som hade skrivit barndomsskildringen "När tiden tog slut", om att tro i svensk litteratur antingen ska skildras med pannan i djupa vek eller under hysteriska skratt (väldigt fritt citerat, det har ju gått några månader, men andemeningen var denna).

Det är - just nu - omöjligt att skriva om kyrka och kristen tro utan att krampa i förtvivlan eller försöka göra sig lustig över det hela. Howatch gör varken det ena eller det andra, blir därmed svårsåld.

...för däremellan kommer fastan

Tack Malin för en underbar bokfemma! Lustigt nog skrev jag för bara ett par veckor sedan en föreläsning för vår distansutbildning just om bokserier. Där förklarade jag fenomenet så här:

Tio böcker generar mer inkomst för författaren än bara en, men det är bara en liten del av förklaringen. Hemligheten ligger snarare i genrens natur – här skapar vi den hållbare hjälten, som ska tåla en del stryk, ska överleva livshotande situationer, ha nio liv och alltid landa på fötter. En sådan hjälte vill man inte kassera i första taget.

Här kommer mina favoriter i genren:

Susan Howatch, Starbridge-serien och S:t Benet´s-serien

Den oförlikneliga, lysande, magnetiska Susan Howatch har skapat ett mästerverk, ett mäktigt bygge med sina romaner om den anglikanska kyrkan av igår och idag. Passioner, mysterier, människor som går in under huden på dig - böckerna är ytterst beroendeframkallande. De första tre delarna i Strabridge-serien kom på svenska, därefter avbröts utgivningen. Men resten finns att läsa på engelska.

Marian Keyes, serien om systrarna Walsh

Alla böckerna finns på svenska. Den populära irländskan behöver knappast en presentation. Jag har dock förstått att det finns en del fördomar mot henne; att hennes böcker skulle vara lättviktiga. Nå, det tycker förstås inte jag. "En oväntad semester" är en av de bästa böckerna jag läst som handlar om missbruk och beroende. Ännu har jag inte läst den senaste systrarna Walsh-bok, "Är det någon där?" men det ska jag göra så fort jag är klar med mina egna bokprojekt för i år. Till sommaren, på Saltsjöbadet:) Då ska jag belöna mig själv med Marian Keyes...

Jan Myrdal, serien med jag-berättelser

Vid det här laget torde det stå klart att jag är en stor beundrare av Myrdal och när det gäller bokserier är det svårt, för att inte säga omöjligt, att gå förbi en av den svenska litetraturens mest ambitiösa projekt. Myrdal skriver fram sitt liv från olika perspektiv och med olika infallsvinklar. Barndomstrilogin är mest känd, men jag vill slå ett slag för de mindre kända, men hysteriskt roliga "När morgondagarna sjöng", "Inför nedräkningen" och "Gubbsjuka".

Honoré de Balzac, Den mänskliga komedin

...är faktiskt också en bokserie, fast man kanske inte tänker på det. Men klassikerna som "Eugenie Grandet", "Förlorade illusioner", "Pappa Goriot" ingår alla i den makalösa kavalkaden som består av inte mindre än 85 (!) romaner, fördelade på åtta olika bokserier. Det roligaste av allt - de är läsvärda än idag, och "Pappa Goriot" finns till och med som pocket.

Aino Trosell, Siv Dahlin-böckerna

Mycket i det här livet är obegripligt. Varför regnar det alltid när jag glömt paraplyet? Varför ligger nycklar alltid längst ner i en väska? Varför ligger inte Aino Trosell högst upp på alla bästsäljarlistor? Böckerna om Siv Dahlin är de enda i deckarsvängen där en arbetare löser brott. Huvudpersonen är helt underbar att lära känna, böckerna är roliga och seriösa, underhållande och gripande. "Om hjärtat ännu slår", "Se dem inte i ögonen" och nu senast "Tvångströjan" - läs och njut!

Kom hem från Teologifestivalen igår - idag har det varit full rulle. Först blev jag bjuden på fika på Vetekatten och diskuterade ett (än så länge hemligt) bokprojekt. Sprang sedan upp på förlaget. Haha, min redaktör har hittat min blogg...och lämnat lite kommentarer. Vi tittade på omslaget IGEN och bestämt oss för en helt annan variant. Grön istället för rosa. Och så gick vi igenom katalogtexter, säljtexter, alla möjliga texter och deras mostrar. Jag fick massor av peppning och tumlade iväg till återstoden av dagen. En sak till som blev klar idag är att nunnorna är på väg till Sverige igen! Så snart kommer jag att få träffa Olga. Klostret har fixat sin hemsida, än så länge bara på ryska, men det finns en hel del fina bilder här. Och nu ska jag fixa Bokfemman!

Idag ska förlagets höstkatalog lämnas in till tryckning. Och där kommer omslaget till "Drottningflickan" att finnas med. Jag kanske lägger ut bilden imorgon:) Idag har jag haft ett fantastiskt inspirerande samtal med min gode vän som är expert på kosher. Hm, det finns nog en del att pilla på i romantexten - bland annat gav han mig uppslag till åtminstone ett par extra scener som jag funderar på att lägga till. Men, säger en vän av ordning, har du inte redan lämnat ifrån dig manuset? Jo, det har jag. Men det ska redigeras. Och jag kan fortfarande gå in och bearbeta vissa delar. Ikväll ska jag åka till teologidagarna i Uppsala, där ska vi ta in på hotell och njuta av lärda teologiska diskussioner. Jag är lycklig!