Frågan dök upp i samband med Bokfemman. Ja, varför kommer inte böckerna om präster och lekfolk i den anglikanska kyrkan ut på svenska? Är det för att ämnet är tråkigt? Men det flyter alla möjliga kroppsvätskor i Howatchs böcker - de är både lärda och passionerade. Plötsligt slog det mig - och det hände idag, när jag i DN läste Kerstin Vinterheds reflexioner från Teologifestivalen i den gångna helgen. Tyvärr finns inte texten utlagd på nätet. Så här skriver Vinterhed:

"Med Christine Falkenlands "Öde" som exempel fann hon (Lina Sjöberg) förtvivlan vara den dominerande känslan hos dagens unga författargeneration, ett tillstånd av saknad, värdelöshet och tomhet".

Och äntligen förstår jag varför Howatch inte har slagit igenom i Sverige. Den dominerande känslan hos henne är hopp, en upplevelse av närvaro, djup mening och livets fullhet.

På Bokmässan pratade Göran Sahlberg, som hade skrivit barndomsskildringen "När tiden tog slut", om att tro i svensk litteratur antingen ska skildras med pannan i djupa vek eller under hysteriska skratt (väldigt fritt citerat, det har ju gått några månader, men andemeningen var denna).

Det är - just nu - omöjligt att skriva om kyrka och kristen tro utan att krampa i förtvivlan eller försöka göra sig lustig över det hela. Howatch gör varken det ena eller det andra, blir därmed svårsåld.

...för däremellan kommer fastan