...mot den tionde mars. Magiska datumet. Låååååångsamt skrider redigeringen av boken fram i ett oooooliiidligt långsamt tempo. Saken är den att jag hade läst hela romanen i ett svep och drabbats av komaliknande tillstånd. Vad är det jag har skrivit egentligen? Tanken ekade i min övergivna hjärna och jag stirrade misstänksamt på sidorna. Plötsligt insåg jag att manuset led av ett allvarligt och akut problem - det saknades en bit i mitten. Inte i slutet som min redaktör trodde. I mitten! Jo, kanske saknades det en liten bit på slutet, men det var bara peanuts. I mitten däremot gapade ett obegripligt hål. Och nu skyfflar jag jord ner i hålet. Hysteriskt. Min man skrattar rått i telefon. "Så här är det ju alltid när du ska slutföra ett manus". Är det? Jag är i så fall inte klok som överhuvudtaget börjar.

En del av skrivprocessen

Oj, vilken uppfriskande bokfemma den här veckan! Favoritteman - i Malins fall bilolyckor - eggade verkligen min fantasi. Vilka skumma ämnen och teman letar jag efter i böcker? Det finns så mycket att välja på! Änglar, obesvarad kärlek, karismatiska män... Mitt val föll efter många om och men på temat slutna sällskap - vilket innebär att listan den här gången innehåller en del faktaböcker.

Nina Solomin OK, amen

Chassiderna i New York lever nästan isolerade från sin samtid. Att komma dem inpå livet är inte lätt, men Solomin lyckas med det. Samtidigt är hon själv på jakt efter sina judiska rötter. Fängslande reportage.

Magnus Bärtås, Fredrik Ekman Innanför cirkeln

Innan jag hade läst boken hade jag ingen aning om vilka  till exempel yezidierna var. För att inte tala om damanhurianer. Men nu vet jag och det är jag djupt tacksam över. Boken är lika underhållande som en roman, och lika spännande.

Cecilia Hagen Fredrik och Charlotte

Den svenska överklassen är mer exotisk än både chassider och yezidier tillsammans. Man behöver aldrig gå över ån efter vatten!

Mario Puzo Gudfadern

Ge mig ett erbjudande jag inte kan tacka nej till - boken som filmerna bygger på är en underbar läsning och italiensk maffia i Puzos tappning är ett slutet sällskap jag aldrig tröttnar på.

Norah Vincent Förklädd till man

För den ena halvan av mänskligheten är den andra halvan sannerligen ett slutet sällskap. Vincents bok tog andan ur mig - och nu letar jag med ljus och lykta efter en man som också läst boken och kan tala om för mig ifall det som står där verkligen är sant!

Väldigt konstig känsla kom över mig idag mitt i redigeringsarbetet - jag blev så skraj för manuset att jag låste in mig i badrummet och grät floder. Mycket har jag varit med om i mina skrivprocesser, men det är första gången en bunt papper skrämmer mig från vettet. Ringde min redaktör som till min stora lycka inte alls åkte skidor - som alla andra jag känner gör - utan satt faktiskt på sin arbetsplats och stöttade mig och gav mig rätt i allt. Vad jag än sa. Det kändes skönt. Nu ska jag ta manushögen och gå och sätta mig i solen någonstans med den - i ljuset skräms den kanske mindre:)

Nu har jag läst de avgående Bang-redaktörernas inlägg i DN idag några gånger: från nord till syd och från öster till väster. Men jag förstår fortfarande inte vad som står i den. På vilket sätt skulle en fest på Spy Bar vara inkluderande? Och en marknadsföringsansvarig som springer på stan vara exkluderande? Vad har styrelsen sagt som indikerade att redaktörerna skulle slicka kuverten själva? Hur kommer Nina Lekanders (för övrigt lika obegripliga) artikel i Expressen in i det hela? Jag anser mig vara en normalbegåvad välorienterad kvinna i mina bästa år - men om någon inte talar ur skägget snart kommer min uppfattning om den svenska kvinnorörelsen som intimiserad, marginaliserad och rätt likgiltig företeelse att cementeras snabbare än någon säger "queer". Ärligt talat - utan att ha tillgång till skvaller är det omöjligt att förstå artiklen i DN. Hur inkluderande är det?

Igår besökte jag biblioteket i Gislaved - och det var ju en rakt igenom en trevlig upplevelse. Underbar publik som ställde bra frågor - och totaldissade omslaget till "Mirakelkuren" som dömdes ut för sin vulgaritet. Vad kan jag säga? Det nakna fruntimret som kommer att förekomma på omslaget till "Drottningflickan" är åtminstone målad på 1800-talet och därmed kanske mindre vulgär. På vägen till och från Gislaved blev jag medveten om stormen som tydligen alla utom jag kände till - man kan undra vilken verklighet jag lever i. Nerblåsta träd och inställd tågtrafik. Från Nässjö till Gislaved åkte jag taxi med världens mysigaste chaufför. Han hade bara läst en enda bok i sitt liv: "Inte utan min dotter". Som tack för att han körde mig fick han en bok i present av bibliotekarien: "Snabba cash" - och den lovade han att han skulle läsa! Jag tror han kommer att gilla den.

Fruntimret till höger -  förhoppningsvis inte så vulgär

Den tionde mars - då ska jag ha petat in trehundrafemtioelva ändringar, förtydliganden och fördjupningar i Drottningflickan. Kosherfinesser, dialoger, reaktioner, kroppsyttringar, väderleksförhållanden - jag är nästan svimfärdig. Men jag kämpar på. För att orka gick jag och köpte en bok som heter Träna hemma - snabbt i form utan gym. Eftersom jag både är snål och lat verkar det passa mig utmärkt. Igår satte jag igång och fick träningsverk efter en kvarts övningar. Idag ska jag powerwalka i tjugo minuter. Om jag inte gör något åt min kropp och hälsa kommer jag aldrig att orka med den här våren. Långsamt, långsamt sipprar det in i mitt medvetande att jag ska komma ut med TVÅ böcker i höst. Inte NOLL böcker, inte EN bok, utan TVÅ. Och en av dem har jag inte ens börjat på. Alltså: fram med min inre bäver!

Inte jag. Inte än.

Snart går bokfemman mot sitt slut - och det är i sanning sorgligt. Men Malin flaggar för något nytt - hoppet ska inte överge oss!

Jag har valt att tolka sorg som en stämning - inte nödväntigtvis som en reaktion på en traumatisk händelse. Snarare sorgen som katharsis, som rening. Lika oförklarligt drabbande som glädje.

Om inte av kanadensiska Carol Shields handlar till synes om inget särskilt; en mor köper halsduk åt sin dotter... Inget särskilt, ändå går den in under huden. Det är synd om människorna, världen, mig själv - och ändå rör hon sig.

Diamanttorget av Mercé Rodoreda. Barcelonas tysta gator, hjärtesorg och skönhet. Rodoredas historia är så tragisk i sin vardaglighet att även stenarna gråter. Ta med boken när du ska till Barcelona - staden kommer att öppna sig för dig.

Rymdväktaren av Peter Nilsson. Geniet från Småland är sorgligt underskattad i Sverige. Rymdväktaren (och fortsättningen Nyaga) är svensk science fiction i världsklass. Håll utkik på antikvariat! Rekommenderas särskilt till alla som är intresserade av klassisk musik! Universum vibrerar av sorg.

En tid för allt av Karl Ove Knausgård. Modern klassiker, vågar jag säga. Hans omtolkning av de bibliska berättelserna och den egensinniga omvärderingen av änglarnas historia går rakt in i hjärtat - och väcker sorg som slaktar och helar på samma gång.

Försoning av Ian McEwan är kanske lite för välkänd för att hamna på min lista, men jag föll handlöst för boken. Den manliga huvudpersonens vandring genom kriget är något av det sorgligaste jag läst. Och ändå - denna försoning...

Mitt atombombmoln har idag upplösts och förvandlats till ett ulligt gulligt moln som betar så snällt vid himmelkanten.

... vita lamm, har du något...