Nu är jag inne i en manisk period där idéerna sprutar ut genom öronen igen - det är precis som om romanen hade suttit som en propp, och nu, när proppen åkt ut så forsar det in vatten i tomrummen. Och jag skriver fortfarande nästan bara för hand. Almanackan står också ut i fyra snibbar och ett hörn och jag förstår inte hur jag ska orka med allt, men å andra sidan har jag roligt. På onsdag ska jag till Skåne, till Värby församling och prata om Mirakelkuren med en läsecirkel. Känns onekligen lite skrämmande: de har läst boken, så nu vet de allt om mig. Men möten med läsare är guld värda - det är ju där jag får den riktigt djupa kunskapen om vad jag egentligen åstadkommit. En bok är inte färdig förrän den blivit läst.

Jag har tidigare skrivit om min kärlek till Jan Myrdal på bloggen. Igår bänkade jag mig naturligtvis framför Debatt i SVT för att lyssna på mannen. Det blev ju ett spektakel utan dess like. Jag led med Jan Myrdal, förstås, som försökte bringa förnuftets ljus med sig - ack, så snabbt det blåstes ut av skådespelaren Claes Malmberg. Var och en som läst Myrdal vet vad denne tycker om sådana uttryck som "mänsklig värme". Det är ungefär det värsta han vet - och han motiverar varför i till exempel "Samtida" och senare i "Inför nedräkningen" - för att inte tala om "Barndom". Och så fick han denna mänskliga värme uppkörd i ansiktet gång på gång - för att inte tala om Malmbergs försök att mjuka upp Myrdal med att berätta för honom att människor dör och det tycker Malmborg är förfärligt. Myrdal tyckte dock att det tillhör livets realiteter - det lades honom i fatet, den okänsliga jäveln.

Blåstes ut

... bestämt mig för att skriva en psalm ihop med min man och delta i en tävling

... pratat med tonsättaren

... skrivit en recension

... gråtit när jag förstod att det snart är dags att deklarera

... mejlat, läst tidningarna på nätet, tittat till mina distanselever

... läst lite mer i Night Watch/Day Watch

... stuvat makaroner

Förlagets höstkatalog är ute, boken finns prydligt införd i den, i en grön färgskala - så, vad händer nu då? Sitter författaren med armarna i kors och inväntar recensionsdagen? Inte riktigt. Det som händer nu är att min redaktör läser manuset med rödpennan i högsta hugg och letar efter sakfel, logiska fel, stavfel och alla andra fel man kan tänka sig. Snart ska jag alltså få tillbaka manuset och föra in alla de förslag på ändringar som redaktören gett. Naturligtvis kommer jag då att upptäcka ännu fler fel och brister som jag också kommer att vilja åtgärda. Det tar sin lilla tid. Någon gång snart ska jag även träffa en informationsansvarig på förlaget för att prata lite om marknadsföringen och min utlandsagent för att se om det är värt att erbjuda bokrättigheterna på den utländska marknaden. I övrigt upptas dagarna av att ömsom tänka på boken som ett mästerverk, ömsom som det största haveriet i litteraturhistorien. Det tar också sin lilla tid.

De bästa historiska skildringarna är alltså veckans tema. Petra har själv tagit upp Vibeke Olsson som skrivit om de första kristna i Rom, men vad finns det annars för godingar? Historiska romaner är verkligen inte min starka sida, men jag gör vad jag kan. Man får ju anstränga sig lite. Eller, som man säger på ryska, gratis ost serveras bara i musfällor.

Egyptologens gåta av Arthur Phillips blev en av förra årets riktigt roliga läsupplevelser, med doft av svunna tider i Oxford och Kairo. Klurigt upplägg.

Hur långt tillbaka ska man gå, var någonstans går gränsen mellan historia och nutid? P O Enquists roman Lewis resa om väckelserörelsens framväxt i Sverige under början av 1900-talet är en omistlig bok för den som vill förstå vad som händer i Sverige idag. En bok om våra rötter.

Och till slut, en bok jag brinner särskilt för därför att den är så ovanlig: Kristina Lindströms Flickornas historia , om svenska flickor från stenåldern fram till våra dagar. Illustrerad av Anna Clara Tidholm. En given present till varje flicka, stor eller liten.

Igår lade jag ut ett inlägg där jag kommenterade Gunnar Sandelins artikel på DN Debatt. Ett: jag har aldrig haft så många besökare på bloggen. Två: jag har heller aldrig fått så många inskränkta, hatiska och korkade kommentarer. Gunnar Sandelin har verkligen lyckats röra upp bottenslammet i den svenska folksjälen och det var inga vackra fiskar som kom upp till ytan då. Hans resonemang bygger på den falska premissen att de människor som beviljas asyl av så kallade humanitära skäl inte är "riktiga" flyktingar. Det är de. Det är människor som i år efter år har misshandlats av den svenska asylprocessen och till slut blivit så sjuka och knäckta att Sverige måste låta dem stanna. Öppna gränserna istället, säger jag. Vi behöver varje barn, varje yrkeskunnig, varje student som vill komma hit.

http://www.wwd.se/pdf_filer/WW_Höstkatalog_2008_LOW.pdf

Ni bara måste kolla! (Pyser nöjd)

...och ett fint sätt att hålla sitt bloggande igång, för att inte tala om att hålla koll på sina läsvanor. Jag ska bli bättre. Jag ska läsa bredare. Jag ska läsa Claude Simon, Michael Ondaatje och Siri Hustvedt. Jag ska inte bara läsa om Tjechov och Marian Keys för femtisjuttondegången. Jag ska helt enkelt bli en bättre människa.

I veckan är det geografiska platser som gäller. Så - vad har jag i min bokhylla?

Pierre Magnan, Cyklisternas tysta död, Den femte graven, Guldsvampen och alla de andra böckerna om kommisarie Laviolette. Handlingen utspelar sig alltid i en liten by i Provence. Det doftar, det smakar, det känns tryffel, lavendel och bergsluft. Svåra att få tag på (både böckerna och tryffeln) men oumbärliga för varje frankofil!

Pierre Magnan

Pat Conroy, Tidvattnets furste. Kommer ni ihåg den gamla godingen? Jag lärde mig att det finns en plats som heter South Carolina och det enda jag längtade efter var att ta mig dit och äta färska räkor och titta på båtarna som tuffar runt i träskmarkerna i gryningen. Längtar fortfarande!

Pat Conroy

Mercè Rodoreda, Diamanttorget, Kameliagatan, Krossad spegel. Jag har skrivit om Diamanttorget förut i en bokfemma. Sakförhållandet kvarstår. Böckerna förmedlar Barcelonas själ. Ta med dem när ni reser dit, gå till Diamanttorget och låt hjärtat brista.

Mercè Rodoreda