Gick faktiskt och såg Mästaren och Margarita på Stadsteatern idag. Mitt i allt elände. Jag har en väninna på besök och hon är lite manisk:) Så hon bara struntar i hur dåligt jag mår, och släpar iväg mig på en massa grejor. Innan vi stack läste jag recensionen i SvD - gissa om jag var förbannad. Kära kollega, det är riktigt svagt att inte orka igenom en bok som du ska se bli dramatiserad. Dock andades jag ut genom näsan och in genom munnen, eller om det var tvärtom, och försökte i tre och en halv timme föreställa mig vad jag skulle ha fått ut av föreställningen om jag inte hade läst boken. Inte mycket, blev min slutsats. Då skulle jag kanske också tycka att Mästarens och Margaritas kärlekshistoria är banal.

Även om skådespelarna gjorde sitt allra bästa förblev regissörens avsikter mig en gåta. Undrar hur många sidor han hade läst i boken? Vad betydde Margaritas ämliga uppförande under balen? Och Wolands handledsrörelser? Det fanns ingen VÄRDIGHET hos gestalterna, och det funderade jag mycket över. Vad ville regissören säga med det? Vilka insikter i gott och ont gick mig förbi? Och varför handlade förordet i programmet om Majakovskij och Stalin? Jag känner mig som en igelkott i dimman.

Inte banal

Av de senaste dagarnas händelser (en del av dem tämligen bisarra och upprörande) har jag lärt mig att älska mina vänner och kollegor ännu mer än vad jag brukar. Jag är omgiven av fantastiska, generösa, kloka människor och jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna detta. Förmodligen ingenting alls. Ren nåd, som vanligt.

Den tionde mars ska Drottningflickan vara färdigredigerad. Och det är ju trevligt. Jag fick en pdf-fil med omslaget - men jag kan inte kopiera bilden hit! Fattar inte varför:(  Men hur som helst - omslaget är grönt. Det är vad jag kan avslöja just nu. Elfte mars ska jag sätta igång med nästa bokprojekt - vad jag kan avslöja är att jag ska skriva för barn! Igen! Äntligen, efter alla dessa år. Jag har verkligen längtat. Klark-böckerna är ju utgångna hos förlaget. Nåväl, det är dags att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna, blunda och köra!

Förebild och mentor

Och någon tar emot. Tack!

Roligt att jag lyckats ta mig ända hit upp. Problemet är bara att när jag befann mig längst ner, vid bergets fot, kunde jag alltid luta mig mot bergsväggen. Och medan jag klättrade klamrade jag mig fast vid stenarna. På toppen måste man stå rak. Det finns inget att luta sig mot. Du faller ner om du lutar dig.

Inte så roligt alla gånger

Mitt i allt arbetet briserar en liten privat atombomb. I ett sådant läge kanske man stannar upp och tänker: vad är viktigast? Jag blir inte ens förvånad när jag kommer fram till att det är - arbetet. Skrivandet är så ihopväxt med min identitet att jag har svårt att föreställa mig hur jag skulle kunna vara människa utan det. Jag har ingen aning. Det är lite skrämmande. Nunnorna kallar sina olika arbetsuppgifter för "lydnader". Jag pratade med Olga igår och berömde klostrets hemsida, och hon sa: "Ja, det är flera systrar som har sin lydnad där". Skrivandet är min lydnad. Tror jag i alla fall.

Kan hända den bäste

... men väl ett långt brev från min redaktör om alla lösa trådar som hänger här och var i bokens väv. Läste Camilla Läckbergs blogg idag och skrattade så jag fick hicka: "Döö, din bokjävel!" - det förstod jag precis. När man bara har lite kvar och det här lilla bara drar och drar ut sig i det oändliga, och aldrig tar sluuuut. De senaste dagarna har varit olovligt stimmiga, dock lyste små stjärnor upp min stormiga himmel. Krititkermöte på Aftonbladet är alltid kul, mina senaste artiklar ligger utlagda på nätet och mitt hemliga bokprojekt gror lite långsamt. Imorgon tänkte jag gå in i tystnaden och försöka åstadkomma en synopsis. Vad mer? Jo, lunch med en mycket kär vän på Tranan, fika med en annan kär vän på Mariatorget och idag middag med hela skrivargänget. Vi träffas ungefär varannan månad, läser varandras texter och äter jättegott. Idag var vi hemma hos mig. Älggryta, fikon med nötter, exotisk frukt, ostbricka, kakor - och champagne! För att inte tala om hembakat valnötsbröd och andra små förlustelser. Men jag missade Melodifestivalen! En liten fläck på min kvälls sol.

Jättegott!

Frågan dök upp i samband med Bokfemman. Ja, varför kommer inte böckerna om präster och lekfolk i den anglikanska kyrkan ut på svenska? Är det för att ämnet är tråkigt? Men det flyter alla möjliga kroppsvätskor i Howatchs böcker - de är både lärda och passionerade. Plötsligt slog det mig - och det hände idag, när jag i DN läste Kerstin Vinterheds reflexioner från Teologifestivalen i den gångna helgen. Tyvärr finns inte texten utlagd på nätet. Så här skriver Vinterhed:

"Med Christine Falkenlands "Öde" som exempel fann hon (Lina Sjöberg) förtvivlan vara den dominerande känslan hos dagens unga författargeneration, ett tillstånd av saknad, värdelöshet och tomhet".

Och äntligen förstår jag varför Howatch inte har slagit igenom i Sverige. Den dominerande känslan hos henne är hopp, en upplevelse av närvaro, djup mening och livets fullhet.

På Bokmässan pratade Göran Sahlberg, som hade skrivit barndomsskildringen "När tiden tog slut", om att tro i svensk litteratur antingen ska skildras med pannan i djupa vek eller under hysteriska skratt (väldigt fritt citerat, det har ju gått några månader, men andemeningen var denna).

Det är - just nu - omöjligt att skriva om kyrka och kristen tro utan att krampa i förtvivlan eller försöka göra sig lustig över det hela. Howatch gör varken det ena eller det andra, blir därmed svårsåld.

...för däremellan kommer fastan

Tack Malin för en underbar bokfemma! Lustigt nog skrev jag för bara ett par veckor sedan en föreläsning för vår distansutbildning just om bokserier. Där förklarade jag fenomenet så här:

Tio böcker generar mer inkomst för författaren än bara en, men det är bara en liten del av förklaringen. Hemligheten ligger snarare i genrens natur – här skapar vi den hållbare hjälten, som ska tåla en del stryk, ska överleva livshotande situationer, ha nio liv och alltid landa på fötter. En sådan hjälte vill man inte kassera i första taget.

Här kommer mina favoriter i genren:

Susan Howatch, Starbridge-serien och S:t Benet´s-serien

Den oförlikneliga, lysande, magnetiska Susan Howatch har skapat ett mästerverk, ett mäktigt bygge med sina romaner om den anglikanska kyrkan av igår och idag. Passioner, mysterier, människor som går in under huden på dig - böckerna är ytterst beroendeframkallande. De första tre delarna i Strabridge-serien kom på svenska, därefter avbröts utgivningen. Men resten finns att läsa på engelska.

Marian Keyes, serien om systrarna Walsh

Alla böckerna finns på svenska. Den populära irländskan behöver knappast en presentation. Jag har dock förstått att det finns en del fördomar mot henne; att hennes böcker skulle vara lättviktiga. Nå, det tycker förstås inte jag. "En oväntad semester" är en av de bästa böckerna jag läst som handlar om missbruk och beroende. Ännu har jag inte läst den senaste systrarna Walsh-bok, "Är det någon där?" men det ska jag göra så fort jag är klar med mina egna bokprojekt för i år. Till sommaren, på Saltsjöbadet:) Då ska jag belöna mig själv med Marian Keyes...

Jan Myrdal, serien med jag-berättelser

Vid det här laget torde det stå klart att jag är en stor beundrare av Myrdal och när det gäller bokserier är det svårt, för att inte säga omöjligt, att gå förbi en av den svenska litetraturens mest ambitiösa projekt. Myrdal skriver fram sitt liv från olika perspektiv och med olika infallsvinklar. Barndomstrilogin är mest känd, men jag vill slå ett slag för de mindre kända, men hysteriskt roliga "När morgondagarna sjöng", "Inför nedräkningen" och "Gubbsjuka".

Honoré de Balzac, Den mänskliga komedin

...är faktiskt också en bokserie, fast man kanske inte tänker på det. Men klassikerna som "Eugenie Grandet", "Förlorade illusioner", "Pappa Goriot" ingår alla i den makalösa kavalkaden som består av inte mindre än 85 (!) romaner, fördelade på åtta olika bokserier. Det roligaste av allt - de är läsvärda än idag, och "Pappa Goriot" finns till och med som pocket.

Aino Trosell, Siv Dahlin-böckerna

Mycket i det här livet är obegripligt. Varför regnar det alltid när jag glömt paraplyet? Varför ligger nycklar alltid längst ner i en väska? Varför ligger inte Aino Trosell högst upp på alla bästsäljarlistor? Böckerna om Siv Dahlin är de enda i deckarsvängen där en arbetare löser brott. Huvudpersonen är helt underbar att lära känna, böckerna är roliga och seriösa, underhållande och gripande. "Om hjärtat ännu slår", "Se dem inte i ögonen" och nu senast "Tvångströjan" - läs och njut!