Vi har köpt en soffa. Det är så stort att jag är helt darrig. De sofforna som står hemma hos oss nu fick vi en gång i tiden begagnade av mina faddrar - vi bytte dem mot ett par ännu äldre och ännu slitnare fåtöljer. När var det? Fjorton, femton år sedan? Jag klädde om dem själv då. Grejen var att jag inte kunde sy. Tummen mitt i handen var mitt mellannamn. Men jag skaffade en symaskin i alla fall och satte igång. Jag köpte femton olika sorters stuvbitar, så sofforna blev minst sagt originella. Och jag stretade på och sydde i fyra månader. Först när jag var färdig visste jag hur jag skulle ha gjort från början! (Vilket för övrigt lärde mig något om skrivprocessen, som jag har undervisat om sedan dess: kunskap kommer med erfarenheten. Skriv först, och lär dig hur man skriver sedan). Jag var klar med sofforna på julafton. Vi hade två blöjbarn och en pigg nioåring. Trött och slutkörd bestämde jag mig att det inte var nog. Jag skulle sy en lampskärm också! Jag hade ju tyg kvar. Det skulle jag visst hinna göra före Kalle Anka. Som en nackad höna sprang jag så mitt sista varv, visserligen utan huvud men å andra sidan, vad är det för fel på en hals?

Sofforna hade följt med oss landet runt, från Malmö till Östersund, från Östersund till Alnö, från Alnö till Stockholm. Nu är det dags att ta farväl. Det känns tungt. Soffkuddarna är lappade om och om igen, stoppningen är obefintlig men stommen är fin och det gör ont att göra sig av med två gamla trotjänare.

Förlaget skickade tre förslag  på omslag idag - som illustrerade var sitt stadium av delirium. Efter att ha ratat alla tre mognade jag själv långsamt för psyk medan jag läste Solomon Volkovs "Conversations with Joseph Brodsky" och försökte förstå vadan och varthän jag egentligen skriver. Helst av allt skulle jag vilja låsa in mig i ett torn av elfenben och aldrig göra något annat än skriva - ska kanske önska mig det när jag ser en stjärna falla.

Hyres

Jag bara lägger ut texten här på förekommen anledning

”Nu slog pionjärerna på sina trummor. Traktorfabrikens unga skrek något taktfast och obegripligt. Det var stökigt, högljutt och varmt. Trafikstockningar uppstod och upplöstes i parti och minut. Man bar på en pappfigur som föreställde kapitalismen. En muskulös papparbetare slog honom med papphammare på höghatten. Flickorna sjöng ”Från tajgan till de brittiska haven är Röda armén starkast av alla”. Gymnasterna slog volter i sin egen lilla värld. Uppe på lastbilarna stod de minsta barnen längst ut och de lite äldre i mitten. Den minderåriga hären viftade med pappersblommor och hade hjärtans roligt”

Så beskrivs det traditionella Första Maj-firandet i romanen”Tolv stolar”, den mest citerade av alla ryska romaner. Den utspelar sig på 1920-talet men även jag, uppvuxen i Sovjet på 70- 0ch 80-talet i skuggan av Brezjnevs berömda ögonbryn, minns de där pappersblommorna. De sköra pappersarken i regnbågens alla nyanser som fröken kom med och som vi klippte och vek tills de blev till rosor, pioner, gigantiska förgätmigej.

Festen har sedan Sovjetunionens födelse sett likadant ut. Ut och iväg okristligt tidigt på morgonen och formera kolonner i vårens bitande kyla; vem vill bära banderoller? Ingen, de är för tunga, men till slut kommenderas några stackare. Trafikkaos när ortens alla företag och skolor ska paradera förbi den lokala partieliten; men som tack för insatsen bjuder staden på både dans och blåsorkester i Folkets Park och extra leveranser i livsmedelsaffärerna. På kvällen är det fest. Middagar hemma hos; först tio-tolv varma och kalla förrätter – ägghalvor i majonnäs, kalvtunga med pepparrot, potatissallad med saltgurka – och så varmrätt och tårta förstås. Inte så många kvar som kan njuta av tårtan, de vuxna männen har hunnit få i sig minst en halvrör vodka var och kvinnorna är totalt utslagna efter att ha kokt alla dessa tungor och rört ihop alla dessa såser av surgrädde. Men jag sitter kvar och mumsar på mormors kaka och fingrar på min pappersblomma, så röd, så vacker, så skör.

Första Maj var ändå en av de uthärdliga högtiderna. Svårare var det till exempel att helhjärtat fira Revolutionens dag i oktober. Kallare att demonstrera och mer kontroversiellt. Var revolutionen egentligen en revolution eller bara en bolsjevik-kupp?

Att ha varit barn på Sovjettiden har sina fördelar. Till exempel visste jag redan på mellanstadiet vad bas och överbyggnad var och kunde göra klassanalys av Tjechovs novell Damen med hunden. Jag var bekant med begreppet alienation och förstod att vinst uppstod ur mervärdet. Och naturligtvis var jag medveten om vad vi firade Första maj. Arbetet. Detta arbete som kunde skapa både alienation och mervärde. Sovjet var arbetarstaten, proletariatets diktatur. Den som inte arbetade skulle inte heller äta. Varken kålpiroger eller marinerad svamp.

Första gången jag såg ett förstamajtåg i Sverige trodde jag att de som gick i det också var utkommenderade av sina arbetsplatser. Jag var förvånad över att så många invånare tilläts springa lösa på gatorna och det dröjde innan jag förstod att det var frivilligt och inte obligatoriskt att gå med i tåget. Knappt hade jag hämtat mig förrän det var dags för nästa chock: den svenska arbetarrörelsen hade i princip övergett Marx. Marx var inte heller obligatorisk. Den marxistiska vokabulären användes bara av sekteristiska sammanslutningar med bokstavskombinationer.

Det tycker jag fortfarande är synd.

"Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna”, så låter Marx´ och Engels välbekanta formulering som jag fått i mig – om inte med modersmjölken så med rödbetssalladen på förstamajbordet.

För mig är det så enkelt att skådespelarens arbete förstår man med hjälp av Stanislavskijs terminologi, sitt undermedvetna med Freuds och det samhälleliga varat med Marx. Livet blir så mycket roligare då och kan man göra klassanalys på allt från krukväxter till romantisk kärlek.

”Man ska ju vara två” heter en nyutkommen doktorsavhandling om manlig längtan efter kärlek i Norrlands glesbygd. Lissa Nordin slår där fast att det inte råder någon nämnvärd kvinnobrist i Norrland. Så varför är så många norrländska män ogifta – och varför åker de till Ryssland på jakt efter kärleken? Jo, det är så här nämligen att norrländska män inte blir ihop med kvinnor som de känner sedan barnsben på grund av den rådande – härskande – tanken om att den romantiska kärleken bör uppstå mellan folk som inte är bekanta med varandra. Den är ju naturligtvis en urban medelklasstanke – men norrländska män och kvinnor rycks med i den härskande klassens drömmar istället för att göra en nykter bedömning av sin verklighet som arbetarklass i glesbygd och gifta sig med killen eller tjejen nästgårds som man har gjort i generationer.

Nu bär det av mot Ryssland istället…

Min ryska frisörska är som ryska kvinnor är mest: artig men reserverad. Jag hade klippt mig hos henne och fläkt ut mig och mitt privatliv på sedvanligt svenskt maner ganska länge när hon efter mycket vånda äntligen ställer en personlig fråga: ”jag har tänkt”, säger hon, ”jag vet inte riktigt hur jag ska ställa den här frågan. Du är ju gift med en svensk man”. Ja, det kan jag ju inte förneka. ”Du”, fortsätter hon, ”hur är de egentligen, de svenska männen?”

De svenska männen, säger jag, de är … jämställda, förstås. De kan laga mat. Och sy i knappar. Sköta ett hushåll överhuvudtaget.

I spegeln ser jag stjärnor av längtan tändas i min frisörskas ögon och jag fortsätter inspirerat:

En svensk man kan ta hand om barn. Han förväntar sig inte att du ska serva honom utan kan själv tänka sig att servera dig en kopp te. Och när han kommer hem lägger han sig inte i soffan med en tidning utan sätter igång med att fixa och dona i hemmet.

Nu är jag rädd att frisörskan svimmar. ”Är det sant?” viskar hon. ”Jag har hört om det men inte riktigt trott på det. Jag funderar, förstår du, på att kanske våga… försöka bli ihop med en svensk”.

Jag önskar henne lycka till av hela mitt hjärta.

I Lissa Nordins avhandling läser jag de svenska männens lovsånger till de ryska kvinnorna.

Naturliga, vackra och givmilda, framgångsrika i sina yrken och med båda fötterna på jorden.

Snacka om äktenskap instiftade i himlen!

Så varför spricker de då så ofta?

Och kan klassanalysen hjälpa oss?

Inom marxistisk teori finns begreppet falskt medvetande. Institutionerna i kapitalistiska samhällen förleder arbetarna så att de sätts ur stånd att inse sina objektiva intressen.

De norrländska männen, som sitter fast i ett medelklassideal om hur den romantiska kärleken bör se ut, gå till och kännas beger sig på jakt efter den till huvudstäderna i Baltikum eller till världsmetropolen S:t Petersburg. Varför just dit? Därför att dit går det flyg och bussar. Dit tycker den urbana medelklassen om att resa. Men där finns inte de kvinnorna som objektivt sett skulle vara intresserade av att leva på landsbygden; varken den svenska eller den ryska. Och det är här den skira verkligheten, med Jan Myrdals ord, trasas blodig av drömmarna.

Vore det inte bättre om männen istället åkte ut till Sibirien, till de ryska byarna där kvinnorna skjuter björn och kör skoter, kvinnorna som skulle trivas i Norrlands inland därför att de hade känt sig som hemma där?

Nåja, ingen kommer på det och det är ett vackert exempel på vad som händer om man inte pluggar sin Marx som vi fick göra i skola nummer nio i Borisov.

Idag är det första maj. I Norrlands inland lägrar lugnet sig – det är fortfarande en röd dag och de ryska kvinnorna som gift sig med de fantastiska svenska männen jagar förtvivlat på Ica Maxi och Coop Forum efter någonting som åtminstone på håll påminner om surgrädde och riktig saltgurka. Men ingen viker pappersblommor längre.

Jag kokar tunga och rör ihop majonnäsen, tänker på att det mänskliga arbetet bildar själva substansen av värdet hos en vara, att en vara är en för marknaden frambragt produkt. Jag tänker på Marx och på att han utgick ifrån att människan kom i kontakt med sitt sanna väsen först då hon fick utlopp för sin kreativitet, sitt arbete. Det är det vi firar idag.

Människan. Arbetet. Verkligheten.

Kul att invandrare från Skåne kan få jobb i Danmark, men "så märkligt, och så underbart" är det nu inte riktigt. Jag har precis kommit hem fråm Malmö och där diskuteras frågan friskt. Tyvärr är det bara invandrare med EU-medborgarskap som kan få jobb i Danmark. Invandrare med permanenta uppehållstillstånd släpps inte in på den danska arbetsmarknaden. En person med svenskt medborgarskap är för övrigt svensk, hur svårt det än är att stava hans eller hennes efternamn.

Ja, det beror på hur man ser på saken. Min idé om att jag skulle ha arbetat klart med romanen till årsskiftet visade sig vara skrattretande orealistisk. Som en sovjetisk femårsplan under stagnationsperioden, ungefär. Dock har jag kommit ganska långt och har ännu ej, i likhet med Polen, förlorat hoppet. Här kommer i alla fall ett passage som jag är ganska nöjd med:

Elisabet

Jag var en spillra när jag kom till klostret, en garnnysta av skuld och skam, av ensamhet och ångest. Jag var inte ens kristen när jag kom. Men moder Cecilia som var husmor då välkomnade mig förbehållslöst. Hon hade sett vem jag var, vad Gud hade menat att jag skulle göra. ”Du är den borna ledaren”, sa hon och jag kunde inte låta bli att skratta bittert. Levi var ledaren, har alltid varit. Han ledde vår lilla familj och när han dog stod jag handfallen, övergiven, utan mening i livet. Jag hade levt för honom och nu var han död, jag hade inget längre att leva för. Nu fick jag höra av den gamla kvinnan att jag var en boren ledare. Vilket förmätet önsketänkande! Moder Cecilia sa:

”Du tror att en ledare rider med fanan högt i hand och segerrop på läpparna framför sin här? Så naiv du är, lilla vän. En ledare är den som har  förmågan att tala om för folk åt vilket håll de ska gå och varför, och en ledare vet dessutom när det är dags för henne själv att stanna upp och vända om.” 

Forskare från Umeå varnar i dagens DN:

...när kvinnan blir huvudförsörjare, vilket oftast blir fallet när kvinnan tjänar mer (...) så rubbas bilden av hur saker och ting bör vara. Mannen kanske tappar självkänslan och mår allt sämre, och kvinnan börjar se ner på sin man. Hursomhelst illustrerar resultaten att en upplösning av traditionella könsroller kan innebära påfrestningar som i slutändan leder till ökad risk för separation.

Jaha. Och jag som har bjudit min man på ett sabbatsår i femtioårspresent -inte visste jag att jag sågar den gren som hänger ovanför gropen jag gräver! Sedan september förra året är jag ensam familjeförsörjare, och då är vi ändå en barnfamilj i hyresrätt utan en krona i besparingar. Oroligt ser jag mig omkring och letar efter tecken på påfrestningar, orsakade av denna upplösning av traditionella könsroller. Än så länge verkar allt vara lugnt. Mannen håller som vanligt koll på barnens skolgång och jag knackar som vanligt vidare på mitt blankslitna tangentbord. Hur kommer det sig? Tja, man kan ha olika teorier. Jag har djup respekt för män - i deras egenskap av män, inte för något de presterar. Konstigt vore det annars - jag är gift med en man, har fött tre söner och äger en hankatt. Och jag tror att den inställningen hjälper mig att vara jämställd. Var sak på sin plats, skridskorna i isskåpet. Jämställdhet i arbetslivet och i familjen - och ödmjukhet i hjärtat. Alternativet är orättvisa i vardagen - och bitterhet i hjärtat.

Värd all respekt

Varför skulle allt blir nytt bara därför att december tar slut och januari börjar? Men det är svårt att inte dras med i det kollektiva medvetandet. Jag är i alla fall i Malmö - och ännu en gång konstaterar jag att krogmässigt slår Malmö Stockholm med hästlängder. Stan är fullproppad med små mysiga och häpnadsväckande billiga krogar med egna starka uttryck. Siciliana, Krua Thai, Tempo, Möllan, Två rum och kök - för att inte tala om alla småställen med kaxiga koncept. Tyvärr är krogarna i Stockholm överdrivet ängsliga, som en osäker nouveau riche på en herrgårdsweekend. Malmökrogarna är mer som glada byrackor på ett hundbröllop.

Påhittiga kafé Siesta i Malmö

Ja, varför inte. Jag är lärare i kreativt skrivande på en skrivarskola i Stockholm. Vi har både kvällskurser för amatörer och skrivarlinjer på heltid. Expressens tips idag om en artikel i tidskriften Fantasin är ju spännande. Sitter nu och känner efter om jag känner mig träffad. Nej, men jag undervisar ju mycket om berättarteknik och skrivprocesser, och jag pekar gärna med hela handen. Men det är klart, marinkåren... Där ligger jag lite i lä. Ska kanske skaffa mig större muskler, barskare röst, ännu mer stubbat hår? Ett nyårslöfte?

Lärare på Skrivarakademin?