Mitt i allt arbetet briserar en liten privat atombomb. I ett sådant läge kanske man stannar upp och tänker: vad är viktigast? Jag blir inte ens förvånad när jag kommer fram till att det är - arbetet. Skrivandet är så ihopväxt med min identitet att jag har svårt att föreställa mig hur jag skulle kunna vara människa utan det. Jag har ingen aning. Det är lite skrämmande. Nunnorna kallar sina olika arbetsuppgifter för "lydnader". Jag pratade med Olga igår och berömde klostrets hemsida, och hon sa: "Ja, det är flera systrar som har sin lydnad där". Skrivandet är min lydnad. Tror jag i alla fall.

Kan hända den bäste