...bokfemma, v 49, vad trodde ni annars?

Veckans tema är mamma. Lite kul med tanke på att jag just nu jobbar med ett manus kring mamma/dotter-tema. Så... Vilka böcker associerar jag med mamma?

* C S Lewis, Vredens tid

Den handlar om många saker, men bland mycket annat om Jane som absolut inte vill bli mamma, någonsin, inte för några bullar. Det är egentligen en bihandling, mitt bland onda andar, planeternas skyddsänglar och trollkarlen Merlin - som för övrigt har väldigt starka åsikter om Janes ovilja att bli - just det - mamma.

* Jan Myrdal, Barndom/Tolv på det trettonde/En annan värld

Ett oförglömligt porträtt av en mor. Många har hört talas om böckerna, få har läst dem. Lita inte på andrahandsuppgifter, läs själva och ni kommer att få ert livs läsupplevelse.

* Doris Lessing, Under huden

Min mamma envisas alltid med att läsa årets Nobelpristagare, så även i år. Varje år orkar hon dessutom vara entusiastisk. Även i sådana stolpskott som Elfriede Jelinek lyckas hon finna försonande drag. Det tycker jag tyder på att min mamma är en ängel:)

* Anton Tjechov, Måsen/Körsbärsträdgården

Varken den självupptagna och livsbejakande skådespelerskan Arkadina i Måsen eller den sörjande desperata godsägarinnan Ranevskaja i Körsbärsträdgården går av för hackor. Båda utövar sitt moderskap på ett högst okonventionellt sätt. Läs och njut!

* Åsa Maria Kraft, Händerna lägger ner kransen.

Det är en diktsamling med undertiteln Svart exlibris, och knyter an till hennes bok Exlibris (1998) som "handlade om graviditet och födande i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Här är det ett foster som dör och blir till ett (fördröjt) missfall. Dikterna bildar i första avdelningen en sorgesång, som också är den krans kvinnan lägger ner för sitt döda barn" (förlagets beskrivning)

Augustpriset i den skönlitterära klassen till Wijkmarks roman Stundande natten - är det ett tecken i tiden? Tyckte bokhandlarna, bibliotekarierna och kritikerna att den läsande allmänheten är nu mogna för att besinna sin dödlighet? Intressant. Döden borde vara ett mycket större ämne i litteraturen med tanke på dess frekventa förekomst. Bengt Jangfeldt vann med sin Majakovskij-biografi (grattis, Bengt!) - som jag inte klarade av att läsa. Inte därför att det var något fel på boken, den är verkligen lysande, men jag stod inte ut med huvudpersonerna som tedde sig direkt ondskefulla i sin självupptagenhet och andliga girighet. På det sättet var även den en bok om döden. Har vi alltså en trend här?

Kyrkoåret har ju precis bara börjat. Men när jag skriver lyssnar jag på musik och vissa låtar blir ledmotiv i romanen. Den här dikten, tycker jag, förmedlar en klosterstämning, i detta hur systrarna samtalar med varandra, i hur syndabekännelsens och förlåtelselsens kraft gestaltas. För att inte tala om slutet, och överhuvudtaget diktens tidsinramning - mellan Lazarus uppståndelse och början på passionsberättelsen. Jag tänkte på Olga och Tatiana, de har exakt samma jargong sinsemellan som systrarna i dikten! Förresten är de senaste nyheterna att de kommer till Stockholm i alla fall. Jag förstår inte riktigt hur Olga ska köra med bruten arm, men systrarna är fenomenala!

Vaggvisa för Marta och Maria

text och musik Nadezhda Sosnovskaja

min övers. Spår 16

Småbarn sover. Profeterna sover.

Det är mörkt över Betania.

Stjärnorna i himlen tecknar

Raderna i botpsalmen.

En månlös värld, en hemlös värld,

Sover, upplyft mot sin frälsning.

Till och med den återuppväckte Lazarus

Sover lugnt de levandes sömn.

Gästerna har lämnat huset,

Elden har slocknat i härden.

Bara Lazarus systrar är vakna

denna sena timme.

”Förlåt mig, lilla syster”,

säger Marta tyst,

”Varför stimmade jag så för,

varför klandrade jag dig?

Jag ville vara gästerna till lags,

Och så blev det jäkt och fjäsk.

Jag skulle gjort som du istället,

Satt mig ner vid Hans fötter”. 

”Min skuld är också stor”,

svarar Maria henne.

”Jag lät dig ensam sköta festen,

struntade i gästerna. 

Hur ska jag någonsin gottgöra

dig? Det gör så bittert ont

Att du inte kunde höra,

Kära syster, vad Han sa”.

Systrarna gråter, förlåter,

tröstar och håller om.

De ber tyst sin kvällsbön,

Somnar med lätta hjärtan.

Sov nu systrar, hämta krafter.

Änglar vakar kring ert hem.

Frälsaren i gryningstimmen

rider mot Jerusalem.

Igår var jag på en supertrevlig releasefest, på King Ink som gav ut årets poesiantologi. Där upptäckte jag till min stora förvåning att förordet till den antologin är det bästa jag skrivit på år och dag - varför skriver jag inte så här hela tiden? Kanske för att det är lättare att skriva EN sida på det här koncentrerade mättade sättet än att skriva TVÅHUNDRA. Igår upptäckte jag - på nytt - sanningen om att skriva en roman. Den går ut på att det finns bra dagar, då man känner sig som ett geni och dåliga dagar, då man känner sig som en påse obegåvade potatis - men att det i slutändan går på ett ut! Det syns inte i slutresultatet vilka scener man skrev på de bra respektive de dåliga dagarna. Igår hann jag även klämma in en middag på Happy India med min mor och min danska styvsyster och hennes döttrar. Okej, Happy India kan servera lamm med granatäppelsås, men vad har hänt med brödet? Ska det inte vara fluffigt? Sedan fikade vi på Café Rival - ett lite konstigt ställe som min mor är ohämmat förtjust i. Nu ska jag skriva om ett Ludvig-kapitel - men innan dess tänker jag minsann och dar koka kalvlägg!

Efter att ha haft lika många besök på bloggen idag som jag annars brukar ha på en vecka har jag förstått att bråket Drougge-Salomonsson väcker starka känslor. Har nu uppdaterat mig, läst de andra bloggarna och kommentarerna på SvD. Det som framkommer är att det tydligen finns ett outforskat trauma här: svenska män som misshandlats psykiskt i sina relationer. Det är ju som dödsfall: när någon dör aktualiseras vår egen sorg. Och nu aktualiseras tydligen ett undangömt problem hos väldigt många män. Svåra skilsmässor, orättvisa vårdnadstvister, smärtande kärleksbesvikelser. Hallå, män där ute! Skriv! Det är dags för en ny mansrörelse, där männen vågar blotta sina sår!

En annan sak jag tänkte på är bilden av en relation där någon måste vara skurken och någon annan offret. Men går det verkligen att jämställa ett kärleksförhållande med en rättegång? Ens i efterhand? Är inte relationen mellan man och kvinna det sista stället i världen där man ska leta efter rättvisa, i dess juridiska och politiska betydelse?

Hittade en bit ur Mirakelkuren där en av terapeuterna svarar en kvinna som klagar över problem i förhållandet: "Din trötthet och din motvilja kommer - tror jag - av att du innerst inne liknar honom. Våra partners tenderar att i sitt yttre beteende spegla vårt inre tillstånd".

Fick ett mejl från min redaktör igår - hej och hå, och ska vi inte börja tänka omslag. Omslag? Ja, prata om att att ångesten rusade i höjden och paniken tilltog. Men jag pratade med min man om titeln och han tyckte att "Drottningflickan" lät roligt. Teman i boken utkristalliserar sig nu med häpnadsväckande hastighet. Mor och dotter-problematiken, naturligtvis, men även boken sagoelement. Slottet med den onda slottsfrun, klostret och trollkarlen, häxor och sköna jungfrur.

Träden steg åt sidan, slog upp porten mot ett grusplan – jag höjde blicken – och tappade andan.                     

Som en saga född ur havsskum, som en riddare sekunden innan han ska vakna i en grotta där han sovit i hundra år, eller en sjöjungfru i färd med att visa sig för en drunknad.Slottet uppe på kullen kråmade sig i solskenet, blinkade förföriskt med sina fönster.

Bakom det öppnade sjön sig, nerstörtad, och för en kort minut trodde jag att Narnia verkligen fanns och att jag var där och såg slottet Paravel med egna ögon – dess torn och tinnar, djärva burspråk och vajande fanor.                      

Det dröjde inte länge innan illusionen skingrades för vinden.                     

Inte var väl Paravels slottsgård nerskräpad med cyklar, pingisbord, basketkorgar och ja – trasmattor på tork. Där fanns väl inga oljade utemöbler i trä, och inga fula parasoller. Men här, runt det storslagna, ståtliga huset, rådde det typiska kaoset som kännetecknar varje barnfamilj.

Läste naturligtvis Niclas Salomonssons genmäle i SvD - hur skulle man kunna låta bli? Synd att författare sällan syns i samhällsdebatten i andra roller än tok/toka, ego-på-väg-att-spricka eller gnällspik-av-Guds-nåde. För kontrastens skull kan man ju se på Liza Marklund, som är strikt professionell och väljer att göra sin röst hörd i de viktiga debatterna om kvinnors och barns rättigheter. En snabb fundering så där en regnig dag i det aktuella bråket mellan en författare och hennes före detta agent är hur otroligt populär OFFERROLLEN har blivit. Finns det fler än jag där ute som tycker att offerpositionen är en kraftfull maktposition? Det är lättare idag att gå ut offentligt och säga "jag har blivit misshandlad och våldtagen och nu vägrar jag att hålla tyst längre" än att gå ut och lika frankt erkänna "jag har misshandlat och våldtagit och jag ångrar mig". Därför hejar jag på Niclas Salomonsson och han får min respekt för att ha vågat erkänna en så stigmatiserande handling som att ha slagit sin flickvän.

Imorgon skulle de vitryska nunnorna kommit - vi skulle ju åka och hjälpa dem att köpa nya däck till deras skåpbil. Men ikväll fick vi ett mejl om att de råkat ut för en bilolycka och låg på sjukhus i Polen. Jag blev helt ur gängorna. Nyss pratade jag med en kollega till dem, moder Anfisa, som sa att Olga och Tatiana tack ock lov var välbehållna, Olga hade dock brutit armen:((( Och nu vet vi inte om de kommer till Sverige i december. Tur att det inte var värre i alla fall. Bilen är dock demolerad. Och nu blir jag orolig över att de kanske inte längre tycker det är en så bra idé att kuska runt på vägarna, och så går ett jättebra initiativ i stöpet. Usch, och jag som ska på fest och allt. Ska jag? Står i valet och kvalet, men tror nästan att jag ska gå. Det känns ju lite bättre nu när jag vet att Olga och Tatiana inte ligger i respirator.