Senaste inläggen

Av Inga-Lina - 18 februari 2009 12:07

Nu äntligen, nästan två år efter att den kom ut, läser jag Lennart Hagerfors underbara "Skrivarkurs för särlingar". På sida 2 var jag initialt tveksam, som jag brukar vara. På sidan 8 garvade jag första gången. På sidan 22 var jag så rörd att jag fick tårar i ögonen. Och på sidan 27 skrattade jag så det hördes över hela tunnelbanevagnen. För alla som någon gång har intresserat sig för skrivande - eller för särlingar! - är boken en oavbruten fest för själen. Lennart har jag ju mest sett som kollega, och det finns inget jobbigare än att läsa en kollegas bok och inte tycka om den. Vad ska man säga när man ses i fikarummet nästa gång? Helst inget alls. Fast hos oss på Skrivarakademin hörs mest sådant som "Vänta lite, jag bara måste säga en sak om din bok..."





ANNONS
Av Inga-Lina - 17 februari 2009 09:10

Vad skulle ni tycka om ett par föräldrar som adopterar ett barn, och som tio år senare upptäcker att barnet inte riktigt uppfyller deras förväntningar, som istället för att, säg, spela tennis, snattar godis, vad skulle ni då tycka om dessa föräldrar satte barnet på ett plan och skickade tillbaka henne till det land hon blev adopterad ifrån? Ni skulle kanske tycka att det var förfärliga människor, utan hjärta. Men det är faktiskt något motsvarande vår migrationsminister föreslår idag på DN Debatt, när han anser att folk som misskött sig ska förlora sitt svenska medborgarskap.


PS. Parallellen jag drar är INTE mellan ett snattande barn och en vuxen kriminell. Parallellen är mellan ANSVARET en förälder har för sitt barn, och ANSVARET ett land har för sina medborgare. Alla medborgare, oavsett födelseort.

Resten av mitt resonemang kan man läsa på www.aftonbladet.se/kultur

ANNONS
Av Inga-Lina - 15 februari 2009 17:32

Jag fick ett mejl från Författarförbundet som inbjuder till ett medlemsmöte. Där ska man diskutera Kulturutredningens förslag på att låta Författarfonden ingå som en del i en av de tre stora kulturhanterande myndigheter. Ja, vad ska man göra? Strejka? Vad skulle, egentligen, hända, om alla författare i Sverige strejkade i en vecka? Man skulle märka det på några ställen. Kulturdelen i din dagstidning skulle vara nästan tom. De flesta frilansskribenter där är författare. Inga recensioner, inga krönikor, inga debattartiklar. Man skulle märka det på skolorna. Författare skulle inte dyka upp på sina besök; ingen skulle prata med eleverna om böcker och läsning. På landets skrivarskolor skulle verksamheten ligga nere. Eleverna skulle inte få sin undervisning, missa kunskapen om hur man arbetar med perspektivet eller vad ett morfem är. Man skulle märka det på landets bibliotek, med inställda författarbesök. Skulle livet gå vidare? Ja, absolut. Skulle det bli tristare? Ja, för många. Vi är kanske inte lika nödvändiga för samhället som sopåkare. Men vi drar vårt strå till stacken. Läs för övrigt Ida Börjels artikel i Sydsvenskan, om kulturarbetaren som entreprenör.

Av Inga-Lina - 15 februari 2009 17:13

                      ”Borisov, april 1947.

Först av allt, kära Bella, vill jag bedyra dig min aktning och min oändliga tacksamhet för alla dina goda gärningar som du osjälviskt och utan fruktan genomfört under denna för vårt fosterland så svåra prövningstid. Så länge jag lever kommer jag att stå i skuld till dig för att du har räddat min dotter Zoja från en säker död för fascisternas kulor. Du och jag har tyvärr på grund av många slags olyckliga omständigheter glidit isär, men jag hoppas att du, precis som jag, bevarar i ditt minne den lyckliga tid då vi alla var en stor hjälpsam familj. Även dina föräldrar, mina kära svärföräldrar, har betytt mycket för mig, och jag hoppas att jorden de vilar i är lätt som dun för dem.

                      Det du ber mig om är tyvärr fullständigt omöjligt att ordna. Hur mycket jag än själv vill och önskar är min handlingsfrihet starkt begränsad av min nuvarande familjesituation. Min hustru och jag har fyra barn. Eftersom jag för länge sedan slutat tro på gud kan jag inte tacka den allsmäktige för att vi alla har klarat oss. Vems förtjänst är det att jag inte sprängdes av en mina? Vem ska jag tacka för att mina barn överlevde bombningarna, och svälten, och sjukdomarna? Jag kan inte i ett brev berätta allt om vad vi fått gå igenom. Ja, vi är tillbaka här i Borisov. Efter freden fick jag ett erbjudande om att stanna kvar i Moskva, och min fru hade nog velat det, men jag ville hem. Mina syskon är även de i livet, och som man säger: hemma hjälper till och med väggarna en. Som dekorerad krigshjälte fick jag en tomt av stadens exekutiva kommitté. Jag är arbetsledare i ett stort byggprojekt – på andra sidan floden ska man nu bygga ett nytt bostadsområde med höghus, affärer, sjukhus och allt som ska till. Det kommer att heta Nya Borisov. Men tomten som jag fått ligger i den gamla delen, nästan på samma ställe där vi bodde förut..."

Ska sätta mig och fortsätta nu, det är så spännande! Ja, för mig också, för jag vet vad som ska hända i nästa scen, men inte i nästnästa.

Av Inga-Lina - 14 februari 2009 22:53

Det kom en kommentar från en som kallar sig Emil_71. Av hänsyn till min mamma som läser bloggen väljer jag att inte publicera den. Dock reagerar Emil_71 på att jag ger goda råd om skrivande, som han menar att jag själv inte följer. Signaturen uppskattar inte mina romaner. Ja, smaken är som baken. Det är bara att läsa och tycka. Däremot blir jag illa berörd när jag påstås leva på bidrag. Vad jag vet lever jag på royaltin, artikelarvoden och timersättningen för skrivarkurser. Det kanske är stipendiet från Svenska Akademien jag fick förra året som avses? Hur som helst, kul att väcka känslor. Det ingår väl i en författares tjänstebeskrivning.

Av Inga-Lina - 13 februari 2009 13:40

Nu har jag läst färdigt. Och tycker fortfarande att boken är ett intressant studium av mänskligt beteende. Elisabeth Hermons berättelse väcker onekligen starka känslor. Men den väcker lika många frågor.


Om manuset hade tagits fram på någon av mina kurser hade jag drivit författaren lite hårdare, tvingat henne/dem att reflektera mer, att mota läsarnas frågor i grind istället för att som nu låta frågorna krypa iväg åt olika håll.


Varför blev tryckfrihetsmålet inte av - egentligen? En liten snutt till förklaring räcker inte, där hade jag behövt huvudpersonens reflexioner, få veta vägen fram till beslutet. Det är skillnad mellan gestaltning och redovisning för mig. Gestaltning är att följa processen, redovisning är att presentera facit.


Hur kom huvudpersonen på tanken att hotade kvinnor skulle kunna gömma sig utomlands? Där hade jag behövt lite mer kött på benen, lite mer av tankar bakom. Huvudpersonen bygger ju upp ett fungerande skydd här i Sverige, hon jobbar för att det ska vara möjligt, det berättas inte om några ärenden där utlandsflytt kommer på tal, och ändå formuleras denna tanke i en målbeskrivning. Varför?


Hur kom det sig att huvudpersonen inte vände sig till en konkurrerande kvällstidning? Om det är så enkelt att hon aldrig kom på tanken, då vill jag som läsare veta det. Så jag slipper undra ifall det låg något annat bakom. Och så vidare.


Skälet till att "Gömda" och "Asyl" har sålt så bra - förutom att de lockade med en sann historia - är att de är effektivt och proffsigt berättade. Inte Dostojevskj precis, men med skruvar och muttrar på rätt ställen. Estetiken spelar alltså roll.


Daniel Sjölin påpekade det nyligen:
Viktiga romaner av Maja Lundgren, Lars Norén, Per Gunnar Evander, Alexander Ahndoril med flera har debatterats för sina ämnens skull. Gott så, men dessa debatter handlade ju uteslutande om vad som är tillåtet att skriva, inte ett dugg om hur man ska skriva.  (följ länken för att läsa hela artikeln)


Var sak på sin plats


(Jag ser att Liza Marklund kommenterar sina konstnärliga överväganden kring "Gömda" och "Asyl" på DN.se Gott så. Men jag undrar om någon någonsin kommer att få veta vad som hände i den här historien, egentligen.)

Av Inga-Lina - 13 februari 2009 13:22

När jag hade lyssnat och läst klart igår kände jag mig närmast självmordsbenägen. Centralisering? Pengar till regionerna? För vems skull görs allt detta? För politikernas, kulturbyråkraternas, eller? En sak som berör min yrkesutövning är bland annat frågan om Författarfonden, som föreslås upphöra som självständig fristående fond med egen styrelse. Nu hoppas jag att Författarförbundet tar strid, för jag ser en dold agenda i Kulturutredningens förslag. Alla lösa suspekta kulturjeppar ska det hållas koll på av betrodda tjänstemän.

Av Inga-Lina - 12 februari 2009 13:00

Ja, tydligen. Här. Där ser man...


Passa på att gå in och läsa fler författarbloggar när ni väl är där!

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Inga-Lina med Blogkeen
Följ Inga-Lina med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se