Nu är det ju återigen dags att bestämma sig: vilken bok ska jag skriva nu då? Förra veckan kokade hjärnan nästan över - skulle jag skriva för barn? för vuxna? för unga? djupsinnigt? populärt? ironiskt? kort? långt? Igår bestämde jag mig för att lugna ner mig och försöker nu tömma hjärnan så gott det går. Inbillar mig då att jag kommer att få veta vad jag bör skriva  -  på något annat sätt. Istället för att tvinga fram ett beslut tar jag bara in impulser och släpper in dem utan att värdera. Igår var jag till exempel på bio och såg "Twighlight" - och det var faktiskt till hjälp!

Jag kom hem i fredags tämligen utsjasad, men ändå på gott humör - jag hade fått ett underbart brev från min man på morgonen; vårt äktenskap är myndigt och kan rösta, men jag får fortfarande kärleksbrev. Nåja. När jag kommer in ligger det ett annat brev på mitt skrivbord: från Svenska Akademien. Häpen öppnar jag kuvertet - jodå, fint papper med en guldkant i högermarginalen, egenhändigt underskrivet av ständige säkreteraren. Jag har fått ett stipendium ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse! Och inga småpengar heller, utan en rejäl slant! Kul. Måste vara för lång och trogen tjänst:)

Det konstiga var att jag reagerade med stor tacksamhet och värme. För mina två diktsamlingar har jag fått så ohyggligt många priser och stipendier, men då jag var ung och bortskämd och inte ett dugg tacksam. Jag ville aldrig berätta för folk att jag fått dem och var allmänt sur. Men på senare år har jag ändrat attityd. Plaketten från Deverthska kulturstiftelsen har jag som minne på skrivbordet - och är oändligt tacksam för arbetsstipendiet jag fick i våras från Författarfonden. Att få pengar ur en stiftelse som förvaltas av Svenska Akademien är extra kul på grund av glamourfaktorn. Otroligt vad akademien är framgångsrik i att bygga sitt varumärke, och vilken tur för Sverige att Nobel hade en sådan fantasi! Ja, jag är svag för glamouren, fraset av långa klänningar, gnistrande ädelstenar och kungahus. Detta går för övrigt alldeles utmärkt ihop med min marxistiska världssyn som i sin tur samsas vänskapligt med min kristna tro. Jag kan förklara alltsammans på ett mycket tillfredställande sätt men nu är det sent och jag ska gå och sova på min ärta!

Räknestikan då?

Jo, under året har jag kommit upp i drygt

15 000 besökare på bloggen - vilket är kul. Jag har skrivit

2 böcker,

24 artiklar i Aftonbladet, varav 4 uppslag,

5 radiokrönikor och

1 kåseri till en kokbok ("Påtår", Libris), gjort

7 offentliga framträdanden och undervisat i

735 timmar.

I morgon ska jag ta semester.

Tack, säger jag!

Regelverket:

1. Den som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.

2. Länka till den blogg du fick awarden ifrån.

3.Ge den vidare till sju andra bloggar och länka till dom.

4. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de fått en award.

Kära vänner! Se det ABSOLUT inte som ett måste att upprepa proceduren om ni inte vill! Jag hatar verkligen kedjebrev. Detta är bara ett sätt för mig att än en gång länka till era underbara bloggar - eller så är detta kanske rentav ett julkort!!!

Mina utmärkelser har jag fått av:

Eva som på http://bakomberget.blogspot.com/ skriver så här:

Inga-Lina, som en gång var min skrivarmentor. Jag tycker om att följa hennes väg genom en författares vedermödor under en boks tillblivelse.

Maria som på http://alce.bloggagratis.se/ skriver:

Inga-Lina delar generöst med sig av författarskapets vedermödor och glädjeämnen.

Jag vill ge det här vidare till:

http://enbokblirtill.blogspot.com/ Oundgänglig för alla som skriver!

http://katolskakyrkan.blogspot.com/ Friska tankar, friska fläktar

http://helenerådberg.se/blog/ En av Sveriges fräckaste poeter

http://ylvawallin.bloggagratis.se/ Bästa bloggen om barn- och ungdomslitteratur

http://www.enannansida.se/bok/index.html Bra, ärlig bokbevakning

http://sjomilla.blogspot.com/ Enormt fina bilder!

http://monicaolssonkolkman.blogspot.com/ Fullmatat, initierat och debattlystet

GOD JUL!

Klar! Med barnboken! Jag kommer att uttrycka det i siffror (eftersom jag vid det här laget är lite övermätt på just ord):

14 nyskrivna böner

48 Bibel-parafraser (Jobs bok, bland annat)

33 nyskrivna verser som rimmar

4 sagor och

29 betraktelser

Halleluja!

I min superstressade tillvaro höll jag nästan på att glömma senhöstens litterära höjdpunkt:

Författarkvällen på Skrivarakademin - uppläsning och boksignering - redan nu, fredagen den 28/11 kl 18.30, på Kungstensgatan 45 (T-Rådmansgatan) - med Ulf Eriksson, Anna Schulze, Sören Bondeson, Erik Grundström och Inga-Lina Lindqvist.

Det ska bli så roligt! Och jag hoppas verkligen att många kommer, för böckerna som ska presenteras tillhör höstens mest hyllade.

"Suverän i samtida svensk novellkonst"

Om Ulf Erikssons "Det försvunna rummet" i Expressen

"Bondeson vet hur en slipsten ska dras"

om Sören Bondesons "Till natten lokalt snöfall" i Svenska Dagbladet

"Ett glädjefullt löfte från en av Sveriges mest stilsäkra författare."

om Erik Grundströms "Glöm inte kannibalerna" i Dagens Nyheter

"Konstfullt storbygge utifrån det vardagliga."

om Anna Schulzes "Ge mig en människa" i Aftonbladet

ja, och vad folk har sagt om min bok vet ni redan:)

Idag avslutade jag en av höstens kurser - och nu har jag bytt till morgonrock. Det betyder att jag ska slutföra ett manus. Fyra dagar framöver ska jag vrålskriva - med avbrott dock för träningen, som jag mirakulöst nog har kommit igång med. Min man - nu ska ni få höra - gick iväg och bokade in 10 tillfällen med en personlig tränare. Han gjorde det för mig. Så nu tränar jag. Det är som ett mirakel.

Från Waldemarsudde promenerade vi till Gamla stan. Där drack vi afternoon tea på Lady Hamilton Hotell. Hur mysigt som helst!

Och stinna av allt socker och fett rullade vi vidare till Söder där vi - äntligen! - såg filmen "Mamma mia". Fyra näsdukar gick åt för min del, min väninna var inte så blödig. Men jag kan inte lyssna på "The winner takes it all" utan att gråta! Meryl Streep ska jag inte prata om - ni har säkert alla sett filmen. Och om ni inte har - gå genast och se den! Nåväl. Vi förflyttade oss till Bistro Süd, där vi åt helt justa ostron och fullkomligt gudomlig anka.

God som brässerad

Ja, sen gick vi faktiskt hem. Mätta och trötta och helt förbi sig... Och det bästa av allt var att slapp diskutera presidentvalet i USA...

Efter denna fantastiska minisemester kände jag att livskrafterna rann till, så nu knackar jag på allt jag kan på barnboken!

... men jag har också klämt in tre semesterdagar förra veckan. Jag har ju min fantastiska väninna från Malmö som jag har känt i över tjugo år och som jag pratar med varje dag - en gång om året lyxar vi till det och tar en gemensam semester. I år blev det Stockholm ( men vi har varit i Kroatien och Polen också). Grejen är att vi hinner med så otroligt mycket när vi väl är igång.

Fredagen var en mellandag. Utställningen "Lura ögat" på Nationalmuseet såg vi på förmiddagen. Den var väl trevlig, men inte mer. Vi åt grekiskt på Söder och gick sen och såg "Cabaret" på Stadsteatern. Det var riktigt hemskt, måste jag säga. Vad har Colin Nutley för människosyn, egentligen? Ja, det var en liten missräkning, men min väninna och jag ska kompensera det senare - vi ska gå på "Jesus Christ Superstar" i Malmö senare i höst. Den lär ju vara en toppenföreställning.

Lördagen däremot blev en fullträff. På förmiddagen åkte vi till Waldemarsudde och såg Helmut Osslund där. Vi är båda två hemskt obildade vad gäller den svenska bildande konsten, så Osslund (som min man tipsade oss om) blev en riktig knock-out. Wow!

Som om det inte var nog var den andra utställningen på Waldemarsudde också en höjdare. Lars Lerin heter konstnären och målar monumentala akvareller - jag, jag menar akvareller, som täcker hela väggar.

Nu har den kommit, den lite efterlängtade tidskriften som jag ju hört så mycket om. Ann Lagerström, som är redaktör, har jag träffat (tilsammans med Ted Harris) både på en lunchträff hos vår gemensamma agent och på förlagsmiddag under bokmässan, och jag har varit väldigt nyfiken på resultatet.

 Omslaget ser ut så här:

Författarcoachen har recenserat här.

Visst är det en supertrevlig tidskrift som jag nog kommer att köpa även i fortsättningen. Artikeln om vem som känner vem i Kultursverige var intressant tack vare pratminusen från Mustafa Can, Theodor Kallifatides och Bengt Ohlsson. Själv är jag inte släkt med någon, och inga kärlekshistorier har jag heller, vare sig bakom mig eller framför mig. Men visst känner jag folk, även om jag inte äter middag med dem eller bor bredvid dem, oavsett om det gäller Söder eller Fårö. Nej, mina kollegor träffar jag enbart i arbetssammanhang, och det trivs jag med.

På sidan 42-43 har Jenny Morelli gjort en genomgång av författarbloggar - och är vänlig nog att citera mig, tyvärr utan att ange källan. Min artikel om författarbloggar publicerades på Aftonbladet Kultur 27/6-08 och kan läsas här.

... av en recension. Grejen är inte att den är positiv - utan att det är en skribent jag har stor respekt för, nämligen Merete Mazzerella. Och hon tycker så här i Sydsvenskan:

Med ”Drottningflickan” har Inga-Lina Lindqvist skrivit en bok som inte liknar någon annan jag läst.
...
Det är en berättelse med ett rejält sug, en berättelse som kombinerar svärta och värme, som är rik på infall och som på ett stimulerande vis för in läsaren i nya, överrumplande sammanhang. (På sin blogg har Lindqvist konstaterat att hon under arbetets gång fick förkovra sig i allt från klosterväsende över katarernas historia till läkemedelsmissbruk.)

Ibland kan det kännas som om det blir för mycket av det mesta, men det kan det ju bli också i det levda livet. ”Drottningflickan”är kanske i första hand en hyllning till just själva livet – och modet att leva.

Och det är därför jag är så glad...

... på Hjelmseryd i helgen... Äggoljetempera på kritat lakansväv. Tekniken användes flitigt i södra Sverige under sent 1700-tal, och på kursen som jag var på kunde man använda sig av gamla mallar. Jag valde dock friform - och skapade en "psalmbonad" (mönstret är ganska enkelt, men sen har jag ju duttat på hysteriskt mycket färg). Så nu har jag äntligen en hobby. Ett litet steg för mänskligheten, men ett milakliv för mig.

Filmen släpper inte riktigt taget - det är två saker jag tänkt på idag, mitt i bestyren med barnboken.

Barcelona, i all ära. Men Woody Allen gör det lite lätt för sig när han låter invånarna i Catalunyas huvudstad glatt pladdra på castillan utan att problematisera det en enda gång. Just i de kretsarna han skildrar pratar nog folk hellre catalan. Huvudpersonens gamla pappa borde definitivt göra det. Där glappar det lite.

Sen funderade jag på den scenen där Vicky, hennes man och deras amerikanska vänner äter middag - och det enda de pratar om, mitt i den förföriska natthettan, i hjärtat av denna passionerade stad är - hur de ska koppla ihop datorn med teven i sina nya villor. Och när jag funderade över varför denna scen ändå berör, kom jag att tänka på en upplevelse för några år sedan när hela familjen åkte till Vitryssland. Barnen satt och spelade på mobilerna, non-stop. Först var vi rätt sura på dem för att de inte ville ta åt sig allt det nya och spännade och exotiska, men till slut sa min man: "Låt dem spela ifred, mobilerna är det enda de känner igen här; deras enda trygghet".

... senast förra helgen blev jag ju det. När jag låg i sängen hela lördagen och läste ut Anna S. bok. Jag vet att hon är min kollega och att jag är ytterst partisk. Men ändå. Jag blev ju lycklig av att läsa den. Den gav en läsupplevelse - något som jag menar ligger bortom "bra/dåligt", "tycker om/inte tycker om", "bör läsas/bör inte läsas". Mer som en våg som lyfter upp och går rakt igenom, som en sång. Och romanen var så vackert konstruerad! Och - det viktigaste av allt - den var så rolig (vilket recensenterna på något sätt har missat, men de var väl upptagna av att hylla den) Läs och njut, säger jag bara...

Anna Schulze, "Ge mig en människa"

Och ikväll såg jag en film som också gjorde mig lite lycklig - och gav inspiration! Kärlekstrianglar är grejen... i min nästa roman, förstås, inte i verkligheten. Men visst var filmen underbar - utan att avslöja slutet kan jag ändå säga att för mig handlade den om att tacka nej till lyckan, därför att lyckan är så enkel, så genomskinlig att man knappt vågar lita på att den håller.

Vicky Cristina Barcelona

Var? Jo, men där man alltid sitter när man har släppt en bok. I den nya, som ska skrivas. Och jag sitter med två halvfärdiga projekt som måste slutföras. Men jag kommer ju ändå inte undan frågan om tredje delen, efter "Mirakelkuren" och "Drottningflickan". Den som har arbetsnamnet "Kärleksnyckeln". Alltför många idéer snurrar i huvudet. Ska jag utveckla temat om mördar och döttrar? Det vore kanske inte så fel. Dessutom har konturerna av en eventuell fjärde del blivit hallucinatoriskt tydliga. Inte så lätt, med tanke på hur utskälld jag blivit för mitt sätt att skriva - av kritikerna. Läsarna är snällare - dem jag hört av, i alla fall. Trots allt - arbetet grundar sig i att jag tror på det jag gör. Saken är den att min skrivargrupp träffas på lördag och det är ett ypperligt tillfälle att skriva ett utkast till ett första kapitel - ska jag våga?

Jodå, det blev en riklig skörd i lördags. Sex kilo trattkantareller - men då var jag ute i skogen i nio timmar och praktiskt taget grävde upp dem med mina bara händer. Lite av en arkeologisk utgrävning var det över det, och min kompis hade riktigt roligt åt mina, som hon sa, "estetiska" försök att först frilägga svamparna för att sedan plocka dem.

Resten av helgen läste jag på förekommen anledning PO Enquists "Ett annat liv" - imorgon ska jag prata om den och om Benny Haags bok "Makt, mod och motstånd" - i Nya vågen, 14.03.

Förr satt författarna med stambägare på krogen, i dag skriver de debattartiklar med krav på att återinföra motboken. Spritångor är inte längre litteraturens livsluft. I nya boken ”Makt, mod och motstånd” går Benny Haag till storms mot vardagssupandet och i självbiografin ”Ett annat liv” berättar PO Enquist om hur hans skrivande förlamades av alkoholen.

Nya Vågen undersöker den nya svenska missbruksskildringen tillsammans med författaren och kulturskribenten Inga-Lina Lindqvist och kulturredaktionens Maria Edström. källa: Sveriges Radio

För övrigt höll jag på att gå upp i limningen i söndags när jag läste om de svenska kulturarbetarna i Berlin. Antingen har artikelförfattaren roat sig något alldeles oerhört på kulturarbetarnas bekostnad och med utstuderad elakhet plockat de värsta citaten - eller så är det precis som det står. Med kolonial pricksäkerhet migrerar de svenska intellektuella på jakt efter billig öl och pittoresk hundbajs?

Kulturvillkor?