Senaste inläggen

Av Inga-Lina - 9 december 2007 12:42

Vid frukosten lusläste jag Berthold Frankes artikel i SvD - tyskarna drömmer om Sverige som en oskuldsfullare version av Tyskland. Det han skriver om debattklimatet i Sverige är oerhört träffande.

En centraleuropé som läser svenska tidningar upphör aldrig att förvånas över i vilken utsträckning de moraliska frågorna står i förgrunden, hur allvarsamt och utförligt man diskuterar teman som uppfostran, hälsa, psykiska problem eller de diskriminerades situation, medan världen runtomkring bokstavligen flyger i luften. Baksidan av denna värdefulla kultur, som bärs av medkänsla och saknar varje inslag av narcissistisk art, är provinsialismen, den totalt oanfrätta, som ständigt får den hårt prövade centraleuropén att ställa sig frågan om vännerna från norr ändå inte är något naiva.


Jag blev nästan gråtfärdig där. Medkänsla, ingen narcissism, den allvarliga inställningen i moraliska frågor. Själv tänkte jag förstås på varför ett tyskt förlag köpt Mirakelkuren. I den kontexten som beskrivs i artikeln - vad är bilden av Sverige i min bok? Inga poliskomissarier där, inga naturbeskrivningar. Konstigt nog finns det faktiskt en älg med i boken, men det kan väl inte vara därför? Kanske utvecklar min bok bilden av den grubblande, den andlige svensken? Den orörda naturen som speglas i sinnen öppna för det övernaturliga? Jag har ingen aning. Å andra sidan var Marianne Fredriksson älskad i Tyskland - hon är inte omnämnd i artikeln, men hon stod väl inte för några lik i solnedgångar?



Nyckeln till framgång?


Av Inga-Lina - 9 december 2007 12:29

Ja, det var jag verkligen igår. Varannan dag betraktar jag mitt manus som genialt, varannan dag vill jag bara fly och omskola mig till vaktmästare. Jag undrar om det finns tristare funderingar än så. Kanske felköp av en tröja? Sådant man kan älta utan att det egentligen rör sig i själen. Hur som helst kämpade jag på, skrev ett par intetsägande scener - och fick sedan ett gott skratt på kvällen när jag läste förlagets vårkatalog. Jens Lapidus ska komma ut med en bok i vår. Den har ingen titel. Och inget utgivningsdatum. Och han har bara skrivit hälften, säger han i intervjun. Är det ett marknadsföringstrick? Intevjun kan ju ha gjorts för ett bra tag sedan. Men lite roligt var det i alla fall och jag blev lugnare. Min bok ska ju inte ut förrän i höst! Jenny Lexheds bok kommer ut i mars - den ser jag fram emot. Fint omslag och bra titel! Idag ska jag ut på äventyr - mötet med skrivargruppen och sedan måste jag bara besöka Kungsträdgårdens julmarknad! Undrar hur moder Magdalina klarar sig... Igår blev det också klart att Olga inte kommer, läkarna har avrått henne. Trist. Och ikväll ska jag skriva - med förhoppningsvis bättre mod.

Av Inga-Lina - 8 december 2007 13:10

Det är naturligtvis glädjande att fler barn i Sverige bor med sina pappor. Men Michael Alonzo, ordförande i organisationen Pappa–Barn, formulerar sig olyckligt när han säger:  "Vi närmar oss varandra. Kvinnorna ägnar sig mer åt karriären och har blivit sämre föräldrar, sådant som männen stått för tidigare". Varför skulle jag vara en sämre mamma för att jag inte vet exakt vilken klass mina barn går i? Jag är en jättebra mamma som fokuserar på min karriär och drar in pengar till familjen:)

Av Inga-Lina - 8 december 2007 12:29

Ja, nu är hon där, tillsammans med min andra husgudar, i ikonhörnet. En intellektuell kvinna med självkänsla, en förebild. Hennes text i DN idag gick bara rakt in - såväl i min själ som i min kropp.

...

Ingen har bättre än Lessing genom Martha Quest-serien fångat vilken återvändsgränd (i form av ett dåligt äktenskap) lyckan att äga en kvinnokropp kan leda in i, men också vilken frihet det ger att mot alla odds bryta sig loss och skapa sig ett öde. Hennes kvinnogestalter är trots att de trasslar till det för sig underbart efterföljansvärda i sin envisa självbevarelsedrift. Doris Lessing jagar mänsklig autenti­citet, och villkoret tycks vara att aldrig överge 1900-talets emanciperade kvinnas dyrköpta erfarenhet att kvinnor och män, med hennes formulering är "medfött jämlika" men samtidigt "fysiskt, psykologiskt och intellektuellt" olika.

Det är denna övertygelse som stör dagens renläriga enkönsutopi. Doris Lessing tror inte på den könlösa människan. Den allt vanligare uppfattningen att könsförtrycket börjar i "sexet" motsägs också av hennes eminenta förmåga att skildra heterosexualitet som en plats där de två könen kan mötas. Den som tar del av Marthas och Jacks besjälade samlag i "Staden med fyra portar" (Våldets barn V) förstår att detta möte för inte så länge sedan varit en verklig kvinnlig (och manlig!) erfarenhet.

Ebba Witt-Brattström , Professor i litteraturvetenskap och ­författare 


Nej, jag rakar varken benen eller andra kroppsdelar, är inte förtryckt, ingen sextrakasserar mig, patriarkatet får sköta sig själv medan jag arbetar med mitt, jag lever i ett samhälle med materiellt överflöd där kvinnor har alla förutsättningar att förverkliga sig själva och de enda som kan förstöra för oss kvinnor i Sverige idag är vi själva - och även då bara om vi anstränger oss riktigt hårt!



I ikonhörnet...

Av Inga-Lina - 6 december 2007 21:13

Min redaktör ringde mig idag. Det ser ut som att vi tutar och kör. Karaktärerna fungerade, språket också. Jag blev lite lullig i knoppen när spänningen släppte. Det bli alltså en bok i höst. Åt middag på Pressklubben - när vi kom dit satt tre fulla gastande ryssar och åt moules frites, vilket jag också tog som förrätt, dock utan att nå samma decibelhöjd och desperationsgrad som ryssarna. Nu sitter jag hemma och försöker smälta att jag verkligen ska ut och iväg med ett manus. Det finns åtminstone två människor (min man och min redaktör) som tycker att jag kan skriva.


LUDVIG

...

Bland nunnorna på Alvika fanns det kvinnliga präster. Det var de som var rebellerna. Kvinnliga präster ska inte, får inte vara nunnor. De ska vara bullbakande trebarnsmorsor, eller ensamstående karriärkvinnor, eller queer så det stänker om det. Hur som helst ska de kvinnliga prästerna alltid, alltid vara progressiva och liberala. Kloster är per definition konservativt, bakåtsträvande, kryptokatolskt. Att en kvinnlig präst skulle gå i kloster var lika galet, lika förvänt som om en manlig präst skulle… Ja, vad skulle kunna vara lika provocerande?  Som man och präst kunde jag unna mig att vara medlem i MC-klubb, i Rotary, i frimurarna utan att någon hade höjt på ögonbrynet. Skulle jag kunna vara Sverigedemokrat? För all del. Visst hade det stuckit folk i ögonen, men varken mer eller mindre än om jag hade varit alkoholist, bigamist eller fritidsshaman. Det fanns liksom inga gränser.

Inte för en man.

...


Av Inga-Lina - 6 december 2007 19:49

A gjorde mig så paff igår - hon associerade nunnornas namn till "Eugen Onegin" direkt! Och jag som inte ens tänkt tanken! Snacka om att vara helt borta, vilse i sin kulturella bakgrund.

                    Olga och Tatiana såsom Pusjkin tänkt det....


Moder Olga opereras i dag. Imorgon får vi veta om hon får eller inte får komma till Sverige. Men hennes kollega moder Magdalina ringde mig från Polen igår. Då var hon på väg att ta färjan. Undrar vart hon har tagit vägen idag? Varför har hon inte ringt? Nåväl. Imorgon är det i alla fall meningen att hon ska ställa sig på julmarknaden i Kungsträdgården - det är hon (och eventuellt den gipsade Olga) som är "St Elizabeth Convent. Handgjorda änglar, klockor, kors".

Av Inga-Lina - 5 december 2007 13:10

Var ska barnen fira sin julavslutning - i kyrkan? I Folkets Hus? I närmaste shoppinggalleria?


Låt mig backa några månader - då hamnar vi mitt i sommaren. Jag är på en privatstrand i Saltsjöbaden. Traskar i badtofflorna förbi två högresta blonda herrar. Den ene av dem gastar så han hörs ända till Grand Hôtel: "J-la invandrare! På grund av dem kunde mina barn inte fira skolavslutningen i kyrkan". Under ett kort ögonblick överväger jag om jag ska ge mig in i en diskussion med honom. Är det verklgen de "j-la invandrarna" som har förstört hans traditionella videofilmande av skolavslutningen - eller skolans lika helsvenska som ängsliga rektor?


Jag övergav dock mina folkbildningsambitioner och gick och fikade istället - men, som man säger i en judisk vits "obehaget dröjde kvar". Så - snälla välmenande rektorer, tänk efter före. Ni kan ju vilja befria julen från kristna inslag - men det enda som händer är att jag som invandrare får bära hundhuvudet

OBS! Ej som den egyptiska guden Anubis

 

 utan ett helt vanligt konfessionslöst hundhuvud

Av Inga-Lina - 4 december 2007 19:35

Idag har jag varit på förlaget och pratat omslag. Och det är ju kul! Det ska också finnas innehåll innanför omslaget - där är det lite värre. Jag skulle, som ni kanske minns, bli färdig med min första version av Drottningflickan den siste november. Men runt den 18:de drabbades jag av en kris och spolade halva innehållet i ett mentalt avlopp. Jag kom alltså rejält efter i tidsplaneringen. Men jag har bestämt mig för att boken ska komma ut i höst, även om jag så ska dö på kuppen! OBS! Om du är en författare in spe som följer min blogg: DON´T DO THIS AT HOME! Fresta aldrig din förläggares tålamod, testa inga tidsgränser, lev inte på marginalen! Nu har jag i alla fall avbokat alla sociala evenemang. Här ska varken fikas eller ätas middagar eller shoppas. Här ska skrivas. Yeehaaa.


PS Aftonbladets Kulturblogg har länkat hit, till mig. De har hittat mig... i den kalla oändliga cyberrymden... jag känner mig som ett hittebarn... upphittad. Nu ska jag gå och äta värmande grönsakssoppa.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards