Senaste inläggen

Av Inga-Lina - 4 november 2008 19:26

Från Waldemarsudde promenerade vi till Gamla stan. Där drack vi afternoon tea på Lady Hamilton Hotell. Hur mysigt som helst!


Och stinna av allt socker och fett rullade vi vidare till Söder där vi - äntligen! - såg filmen "Mamma mia". Fyra näsdukar gick åt för min del, min väninna var inte så blödig. Men jag kan inte lyssna på "The winner takes it all" utan att gråta! Meryl Streep ska jag inte prata om - ni har säkert alla sett filmen. Och om ni inte har - gå genast och se den! Nåväl. Vi förflyttade oss till Bistro Süd, där vi åt helt justa ostron och fullkomligt gudomlig anka.

God som brässerad


Ja, sen gick vi faktiskt hem. Mätta och trötta och helt förbi sig... Och det bästa av allt var att slapp diskutera presidentvalet i USA...


Efter denna fantastiska minisemester kände jag att livskrafterna rann till, så nu knackar jag på allt jag kan på barnboken!

ANNONS
Av Inga-Lina - 4 november 2008 19:10

... men jag har också klämt in tre semesterdagar förra veckan. Jag har ju min fantastiska väninna från Malmö som jag har känt i över tjugo år och som jag pratar med varje dag - en gång om året lyxar vi till det och tar en gemensam semester. I år blev det Stockholm ( men vi har varit i Kroatien och Polen också). Grejen är att vi hinner med så otroligt mycket när vi väl är igång.


Fredagen var en mellandag. Utställningen "Lura ögat" på Nationalmuseet såg vi på förmiddagen. Den var väl trevlig, men inte mer. Vi åt grekiskt på Söder och gick sen och såg "Cabaret" på Stadsteatern. Det var riktigt hemskt, måste jag säga. Vad har Colin Nutley för människosyn, egentligen? Ja, det var en liten missräkning, men min väninna och jag ska kompensera det senare - vi ska gå på "Jesus Christ Superstar" i Malmö senare i höst. Den lär ju vara en toppenföreställning.


Lördagen däremot blev en fullträff. På förmiddagen åkte vi till Waldemarsudde och såg Helmut Osslund där. Vi är båda två hemskt obildade vad gäller den svenska bildande konsten, så Osslund (som min man tipsade oss om) blev en riktig knock-out. Wow!

Som om det inte var nog var den andra utställningen på Waldemarsudde också en höjdare. Lars Lerin heter konstnären och målar monumentala akvareller - jag, jag menar akvareller, som täcker hela väggar.

Utsnitt av Anlöp Svolvaer, 2007

ANNONS
Av Inga-Lina - 28 oktober 2008 20:42

Nu har den kommit, den lite efterlängtade tidskriften som jag ju hört så mycket om. Ann Lagerström, som är redaktör, har jag träffat (tilsammans med Ted Harris) både på en lunchträff hos vår gemensamma agent och på förlagsmiddag under bokmässan, och jag har varit väldigt nyfiken på resultatet.


 Omslaget ser ut så här:



Författarcoachen har recenserat här.


Visst är det en supertrevlig tidskrift som jag nog kommer att köpa även i fortsättningen. Artikeln om vem som känner vem i Kultursverige var intressant tack vare pratminusen från Mustafa Can, Theodor Kallifatides och Bengt Ohlsson. Själv är jag inte släkt med någon, och inga kärlekshistorier har jag heller, vare sig bakom mig eller framför mig. Men visst känner jag folk, även om jag inte äter middag med dem eller bor bredvid dem, oavsett om det gäller Söder eller Fårö. Nej, mina kollegor träffar jag enbart i arbetssammanhang, och det trivs jag med.


På sidan 42-43 har Jenny Morelli gjort en genomgång av författarbloggar - och är vänlig nog att citera mig, tyvärr utan att ange källan. Min artikel om författarbloggar publicerades på Aftonbladet Kultur 27/6-08 och kan läsas här.

Av Inga-Lina - 27 oktober 2008 13:11

... på Hjelmseryd i helgen... Äggoljetempera på kritat lakansväv. Tekniken användes flitigt i södra Sverige under sent 1700-tal, och på kursen som jag var på kunde man använda sig av gamla mallar. Jag valde dock friform - och skapade en "psalmbonad" (mönstret är ganska enkelt, men sen har jag ju duttat på hysteriskt mycket färg). Så nu har jag äntligen en hobby. Ett litet steg för mänskligheten, men ett milakliv för mig.


Av Inga-Lina - 20 oktober 2008 20:42

Filmen släpper inte riktigt taget - det är två saker jag tänkt på idag, mitt i bestyren med barnboken.


Barcelona, i all ära. Men Woody Allen gör det lite lätt för sig när han låter invånarna i Catalunyas huvudstad glatt pladdra på castillan utan att problematisera det en enda gång. Just i de kretsarna han skildrar pratar nog folk hellre catalan. Huvudpersonens gamla pappa borde definitivt göra det. Där glappar det lite.


Sen funderade jag på den scenen där Vicky, hennes man och deras amerikanska vänner äter middag - och det enda de pratar om, mitt i den förföriska natthettan, i hjärtat av denna passionerade stad är - hur de ska koppla ihop datorn med teven i sina nya villor. Och när jag funderade över varför denna scen ändå berör, kom jag att tänka på en upplevelse för några år sedan när hela familjen åkte till Vitryssland. Barnen satt och spelade på mobilerna, non-stop. Först var vi rätt sura på dem för att de inte ville ta åt sig allt det nya och spännade och exotiska, men till slut sa min man: "Låt dem spela ifred, mobilerna är det enda de känner igen här; deras enda trygghet".

Av Inga-Lina - 19 oktober 2008 22:52


... senast förra helgen blev jag ju det. När jag låg i sängen hela lördagen och läste ut Anna S. bok. Jag vet att hon är min kollega och att jag är ytterst partisk. Men ändå. Jag blev ju lycklig av att läsa den. Den gav en läsupplevelse - något som jag menar ligger bortom "bra/dåligt", "tycker om/inte tycker om", "bör läsas/bör inte läsas". Mer som en våg som lyfter upp och går rakt igenom, som en sång. Och romanen var så vackert konstruerad! Och - det viktigaste av allt - den var så rolig (vilket recensenterna på något sätt har missat, men de var väl upptagna av att hylla den) Läs och njut, säger jag bara...



Anna Schulze, "Ge mig en människa"


Och ikväll såg jag en film som också gjorde mig lite lycklig - och gav inspiration! Kärlekstrianglar är grejen... i min nästa roman, förstås, inte i verkligheten. Men visst var filmen underbar - utan att avslöja slutet kan jag ändå säga att för mig handlade den om att tacka nej till lyckan, därför att lyckan är så enkel, så genomskinlig att man knappt vågar lita på att den håller.



Vicky Cristina Barcelona

Av Inga-Lina - 8 oktober 2008 12:56

Var? Jo, men där man alltid sitter när man har släppt en bok. I den nya, som ska skrivas. Och jag sitter med två halvfärdiga projekt som måste slutföras. Men jag kommer ju ändå inte undan frågan om tredje delen, efter "Mirakelkuren" och "Drottningflickan". Den som har arbetsnamnet "Kärleksnyckeln". Alltför många idéer snurrar i huvudet. Ska jag utveckla temat om mördar och döttrar? Det vore kanske inte så fel. Dessutom har konturerna av en eventuell fjärde del blivit hallucinatoriskt tydliga. Inte så lätt, med tanke på hur utskälld jag blivit för mitt sätt att skriva - av kritikerna. Läsarna är snällare - dem jag hört av, i alla fall. Trots allt - arbetet grundar sig i att jag tror på det jag gör. Saken är den att min skrivargrupp träffas på lördag och det är ett ypperligt tillfälle att skriva ett utkast till ett första kapitel - ska jag våga?

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Inga-Lina med Blogkeen
Följ Inga-Lina med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se