Inlägg publicerade under kategorin Drottningflickan - från ax till limpa

Av Inga-Lina - 24 november 2007 16:47

Nu, ja. Synd bara att det är så ont om tid. Men jag fortsätter med mina morgonpromenader och imorse tänkte jag att jag inte bryr mig om hur det går. Jag kommer in för sent med manuset. Nåja, det är en världslig sak. Vad kan någon göra åt det? Som min morfar brukade säga i sådana fall: "De kan ju strö lite salt på min svans om de är missnöjda". Än idag har jag ingen aning om varför han sa så, men tycker fortfarande det är väldigt roligt. Och i morse grubblade jag över pengarna - visst, vi klarar oss i december, men hur ska det gå under skräckmånaden januari? Jag har ju knappt någon undervisning att fakturera i december, har gett bort jättemycket timmar för att kunna sitta och skriva nu, och några fler artiklar kan det ju inte bli frågan om. Så om jag inte kan leverera manuset i tid kan jag inte ens hoppas på ett förskott - vilket jag för övrigt inte ska göra i alla fall. Men jag gick i alla fall där och promenerade längs bäcken och bara överlät allt till Jesus som man ju ska göra. Får se vad som händer. Jag sitter nu ensam hemma och skriver och fryser - två tredjedelar av familjen är på julbasaren och den resterande tredjedelen har först varit på en audition och sen gått till en spelhall. Har i alla fall läst min ryska horoskop för 2008 och den utlovar

  ja, just det, guld och gröna skogar.

Vi får väl se! Tillbaka till galärerna!

ANNONS
Av Inga-Lina - 23 november 2007 20:25

Nu lossnade det! Idag...i elfte timmen ... eller i tolfte. Jag ändrade en av karaktärerna rejält, grävde upp en ny fåra åt henne, och plötsligt flöt alltihop! Nu är jag på banan igen - och jag bryr mig inte ens om att alla mina deadlines har spruckit i sömmarna.


NINA

Ända sedan jag varit barn bar jag på en klar och tydlig längtan efter det raka, det vanliga, det vardagliga. Min mamma stack ut, på alla sätt och vis. Hon var färgglad när alla andra gick i beige, brunt och svart. Hennes hår forsade nerför ryggen när alla andras kalufser höll sig strikt ovanför axlarna och helst kröp upp i nacken. Hon var lång som en fyr och rösten gick i falsett, så både hon själv och rösten steg alltid högt, högt över omgivningen, klättrade upp och jag hukade längst ner och önskade mig en enda sak: att få bli osynlig, eller åtminstone så blek att jag nästan var osynlig.Mina klasskamrater sminkade och klädde upp sig, förstärkte sina konturer: läpparnas med konturpennor, höftens med stuprörsjeans, hårets med spray. Jag ville bara lösas upp som socker i vatten, sudda ut gränsen mellan mig och världen, låta livet spola bort mina stränder.
ANNONS
Av Inga-Lina - 22 november 2007 21:51

Rebecka kommer till klostret för att hälsa på sin mamma. De har inte setts på åtta år.


– Mamma, viskade hon, kan du ordna fram en papperstallrik? Och plastbestick också, är du snäll.

                     

– Tyvärr, viskade jag tillbaka, det har vi inte. Kan du inte äta på våra tallrikar?


 – Nej, sa hon så högt att alla vände sig om och Lydia kom av sig i inledningsmeningen till kapitlet som stod på tur: ”Textilindustrin i England och Skottland.” Nej, jag kan inte äta på era tallrikar.


Våra tallrikar var inte kosher. Maten gick an men tallrikarna och besticken var inte rena, i rituell mening. Ingrid var den som snabbast förstod situationen, jag såg det på blicken hon kastade mot mig som en livlina. Hon reste sig från bordet, kom fram till Rebecka och lade handen på hennes arm, visade henne med tecken att de skulle lämna rummet. Tystnaden som följde efter att de gått ut var en aning tryckt men Lydia återupptog sin läsning och jag försökte få i mig åtminstone lite av maten.


När de andra började lägga upp efterrätten smet jag ut i köket.


Rebecka satt uppflugen på en pall. Framför henne på diskbänken låg en skärbräda och en kniv, och på skärbrädan fyra brödskivor, en stor ostbit och en liten pyramid byggd av tomater. Ingrid satt mitt emot henne med en kopp te i händerna.Jag kom mitt i ett samtal:

                     

– … tyvärr inte, hoppas jag att du förstår, avslutade Ingrid. Det skulle aldrig gå. Vi måste låta hänsynen till miljön gå före, är jag rädd.

                     

Rebecka bet av en stor bit på osten och stoppade ett par tomater i munnen.

                     

– Jag kan köpa egna papperstallrikar, jag kan ha dem på rummet.

                     

 – Men du kommer ju ändå att ta dem med dig till matsalen, invände Ingrid.

                     

– Snälla, sa jag och stegade fram till diskbänken, vi kan säkert hitta en lösning.

                     

– Tror du, sa Rebecka och svalde. Din vän här är mycket förstående. Vi är överens om att jag kan få ha min egen skärbräda. Och jag kan till och med få nya kastruller och en ny stekpanna. Men papperstallrikar, där går gränsen. Vissa känsliga själar här kan gå i kras om de kommer nära en så pass syndfull förbrukningsartikel. Jag kan äta på rummet. Och så tar ni hand om planeten under tiden, det är väl jättebra, ni kan säkert fördröja domedagen med en hel kvart.


Av Inga-Lina - 22 november 2007 12:27

Även kallad den sista. Efter att ha gråtit, gnisslat tänder och spridit ångest omkring mig igår har jag bestämt mig för att ge romanmanuset ytterligare en chans. Idag ska jag börja i en helt annan ände. Helt annan. Jag ska börja mitt i och se var jag hamnar. Nu har jag fyra dagar på mig att lösa problemet - om jag inte har kommit något vart på måndag måste jag nog ge upp. Mina morgonpromenader fortsätter dock och gör under för mitt välbefinnande - och för mitt humör. Lite mer fit for fight är jag ju idag. Bland andra roliga saker som gör livet lite ljusare kan idag nämnas att:

...mina recensioner ligger ute på nätet, även den jag skrev för någon månad sedan och som jag trodde redaktionen hade glömt - men de glömmer inte, de vakar!

...jag har varit på Sörens release och fick hans bok i present, Till natten lokalt snöfall, en riktig tegelsten, som jag började läsa på tunnelbanan hem. Början var fin. Vilket språk - och när hinner människan skriva, undrade jag, som alltid ser honom i korridorerna med en cola-flaska i ena handen och en attachéportfölj med elevtexter i den andra, bittida som sent.


... jag slipper hjälpa till på skolans julbasar 


min man tar över. Han ska börja med att resa tälten sex på morgonen. Ambitiöst värre, kan man tycka, från skolans och föräldrarnas sida, men noblesse oblige.


Av Inga-Lina - 19 november 2007 19:06

Äntligen har jag fått ordning på min Ludvig! Nu låter han precis så omedveten som jag vill ha honom. Däremot förstår jag inte riktigt hur jag ska komma upp i volym. Jag skriver så otroligt segt, orden mjölkas verkligen fram droppe för droppe - nåja, jag kämpar på.


Av Inga-Lina - 19 november 2007 12:07

Vaknade i morse - och överraskade mig själv genom att gå ut och gå i en halvtimme. Det har liksom aldrig hänt förut. Kom hem, duschade (vilket var riktigt skönt, med tanke på att jag har suttit fastkedjad vid datorn hela helgen i sunkkläder och hatat mig själv i två dagar). Först efter det läste jag tidningarna - och fixade färdigt med vad jag tror kommer att vara höstsäsongens sista recension. Ringde för att gratulera mig moster på hennes födelsedag och öppnade samtidigt datorn. Nämen se, vilken trevlig överraskning väntade mig inte där - idag är jag Måndagsgäst på Bokhora.se! Ja, det är sådant som livar upp. Extra roligt med tanke på ångesten som drabbade mig i helgen. Inatt tittade jag på en filmatiserning av en Stephen King-bok och då såg jag plötsligt ljuset. Jag kan inte överlasta starten på romanen! Det måste vara vardag, vardag, vardag så länge som möjligt - och bara små aningar om att allt inte står rätt till. Nu blir det mer att jag plockar fram storsläggan meddetsamma. Så nu ska jag sätta mig och arbeta om hela Ludvig! Han har inte hunnit bli cynisk än, han måste vara full av goda föresatser!

Av Inga-Lina - 18 november 2007 22:51

Jag har nog bestämt mig för att fortsätta. Tack, Maria! Min man har också peppat mig hela dan - gick iväg och köpte en rosa flanellpyjamas till mig, och ett par rosa sovstrumpor! Allt överlämnades i ett hårt packet med en flott röd rosett om!

Nåja, som man säger på ryska, "har man kallat sig själv för en riska får man krypa ner i svampkorgen". Har jag kallat mig själv för författare får jag väl göra bort mig.

Av Inga-Lina - 18 november 2007 14:04

Det känns så, och jag somnade med den tanken igår. Det jag skrev tyckte jag var kverulantiskt, befriat från mening, kärlekslöst. På morgonen fick jag i och för sig ett gulligt peppningsbrev från NaNoWrimo, undertecknad Neil Gaiman, där han menade att just den reaktion var naturlig under just den fasen av skrivprocessen, och det var ju hemskt sött och omtänksamt, men jag är fortfarande dyster. Varför lägger jag inte bara ner och undervisar istället och pillar med mina krönikor och recensioner, för det är ändå det jag får störst uppskattning för. Romanskrivandet har hittils bara gett mig stress, huvudvärk och konflikter, mycket litet av processen har egentligen varit roligt. Mirakelkuren var kul fram till det skulle till tryckeriet. Jo, visst var det fint med Tysklandsförsäljningen, men samtidigt väldigt abstrakt. Jag är så oändligt trött. Nej, jag bestämmer inget idag utan fortsätter att känna efter lite till.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Inga-Lina med Blogkeen
Följ Inga-Lina med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se