Vilken välgörande arbetsmiljö! Jag sitter här med utsikt över Mälaren och skriver mina tio tusen tecken om dagen som om jag aldrig haft någon skaparångest alls! Idag kom jag på en viktig sanning om Drottningflickan (som förresten är numera romanens officiella titel, inte bara ett arbetsnamn). Den ÄR inte som Mirakelkuren! Det är en helt annan bok, med en helt annan själ och jag måste acceptera det. Barnmetaforen fortsätter att äga sin giltighet. Jag drabbades av förlossningspsykos när Mirakelkuren kom ut men under tiden jag skrev den fungerade jag som en dammsugare ungefär: allt som hände runt omkring mig åkte raka vägen ner i boken. Därför kunde jag skriva det manuset på kafferaster och andra tidsstumpar. Men Drottningflickan kräver min totala uppmärksamhet! Hon är en helt annan flicka, med sin egen personlighet. Så fort jag vänder mig bort en liten stund slutar hon kommunicera med mig. Alltså måste jag isolera mig medan jag skriver - och Sigtunastiftelsen är perfekt, även om det är dyrt. Men jag tröstar mig med att jag verkligen behöver bra avdrag - jag kan ju inte bara åka taxi och köpa färgpatroner hela tiden.

Rätt miljö för Drottningflickan               Jag, när jag skrev Mirakelkuren

Kan man säga så om sin skrivprocess? De senaste dagarna har bara varit en enda virrvarr av tandagnisslan, nunnor, chaufförer, ömmande fall, dramatexter, boktips inför julen, jobbiga syskon och fakturor - till slut insåg jag att jag inte kommer in i min text om jag inte gör något radikalt. Så nu åker jag till Sigtunastiftelsen! Välsignade Sigtunastiftelsen - där ska jag förskjunka i min underbara roman och skriva gudomliga kapitel.

Skriver och skriver - och ju längre jag kommer in i manuset desto "mera och mera konstigare" saker som dyker upp. Idag har skrivandet gått i MLM:s tecken - multi-level marketing, även kallad nätmarketing.

- En fråga, sa hon, helt apropå: har du hört talas om produkter från Döda havet? Jag har för mig att tillverkaren heter Nona, doktor Nona eller något. En bekant till mig håller precis på och bygger en hemsida åt dem – jag har kollat lite och faktiskt hittat mycket matnyttigt för egen del. Jag pratar inte om att man kan tjäna på det, det säger liksom sig självt. Vad som intresserar mig är tillämpningen – att prata med någon som faktiskt använt dem.

Jag tänkte efter:

- Min mamma håller på med sånt. Du skulle i så fall prata med henne, inte med mig!

- Det låter ju intressant! Vad exakt jobbar hon med? Hur länge har hon gjort det? Går det bra för henne? Själv gillar jag doktor Nonas produkter – jag tror faktiskt att jag ska börja med att på allvar lansera det här i Sverige. Det är en enkel beräkning. Det bor åtta miljoner i Sverige. Om en av tusen börjar samarbeta, rent statistiskt, då har vi redan 8 000 personer, man köper produkter för i bästa fall 100 euro i månaden, lika med 800 000 euro – 40 procent är nätverkets förtjänst, det vill säga 320 000 euro i månaden. Som ett gäng på tio personer kan dela på. Jag vill verkligen sätta igång… jag har allt material på engelska, det finns kanske en poäng i att översätta till svenska? Jag behöver bara få tag på pålitligt folk. Kanske ordna ett seminarium, i Stockholm, för de intresserade. Inbjudan kan ju gå ut till den breda allmänheten.

Ja, det var jag verkligen igår. Varannan dag betraktar jag mitt manus som genialt, varannan dag vill jag bara fly och omskola mig till vaktmästare. Jag undrar om det finns tristare funderingar än så. Kanske felköp av en tröja? Sådant man kan älta utan att det egentligen rör sig i själen. Hur som helst kämpade jag på, skrev ett par intetsägande scener - och fick sedan ett gott skratt på kvällen när jag läste förlagets vårkatalog. Jens Lapidus ska komma ut med en bok i vår. Den har ingen titel. Och inget utgivningsdatum. Och han har bara skrivit hälften, säger han i intervjun. Är det ett marknadsföringstrick? Intevjun kan ju ha gjorts för ett bra tag sedan. Men lite roligt var det i alla fall och jag blev lugnare. Min bok ska ju inte ut förrän i höst! Jenny Lexheds bok kommer ut i mars - den ser jag fram emot. Fint omslag och bra titel! Idag ska jag ut på äventyr - mötet med skrivargruppen och sedan måste jag bara besöka Kungsträdgårdens julmarknad! Undrar hur moder Magdalina klarar sig... Igår blev det också klart att Olga inte kommer, läkarna har avrått henne. Trist. Och ikväll ska jag skriva - med förhoppningsvis bättre mod.

Min redaktör ringde mig idag. Det ser ut som att vi tutar och kör. Karaktärerna fungerade, språket också. Jag blev lite lullig i knoppen när spänningen släppte. Det bli alltså en bok i höst. Åt middag på Pressklubben - när vi kom dit satt tre fulla gastande ryssar och åt moules frites, vilket jag också tog som förrätt, dock utan att nå samma decibelhöjd och desperationsgrad som ryssarna. Nu sitter jag hemma och försöker smälta att jag verkligen ska ut och iväg med ett manus. Det finns åtminstone två människor (min man och min redaktör) som tycker att jag kan skriva.

LUDVIG

...

Inte för en man.

...

Idag har jag varit på förlaget och pratat omslag. Och det är ju kul! Det ska också finnas innehåll innanför omslaget - där är det lite värre. Jag skulle, som ni kanske minns, bli färdig med min första version av Drottningflickan den siste november. Men runt den 18:de drabbades jag av en kris och spolade halva innehållet i ett mentalt avlopp. Jag kom alltså rejält efter i tidsplaneringen. Men jag har bestämt mig för att boken ska komma ut i höst, även om jag så ska dö på kuppen! OBS! Om du är en författare in spe som följer min blogg: DON´T DO THIS AT HOME! Fresta aldrig din förläggares tålamod, testa inga tidsgränser, lev inte på marginalen! Nu har jag i alla fall avbokat alla sociala evenemang. Här ska varken fikas eller ätas middagar eller shoppas. Här ska skrivas. Yeehaaa.

PS Aftonbladets Kulturblogg har länkat hit, till mig. De har hittat mig... i den kalla oändliga cyberrymden... jag känner mig som ett hittebarn... upphittad. Nu ska jag gå och äta värmande grönsakssoppa.

Fick ett mejl från min redaktör igår - hej och hå, och ska vi inte börja tänka omslag. Omslag? Ja, prata om att att ångesten rusade i höjden och paniken tilltog. Men jag pratade med min man om titeln och han tyckte att "Drottningflickan" lät roligt. Teman i boken utkristalliserar sig nu med häpnadsväckande hastighet. Mor och dotter-problematiken, naturligtvis, men även boken sagoelement. Slottet med den onda slottsfrun, klostret och trollkarlen, häxor och sköna jungfrur.

Träden steg åt sidan, slog upp porten mot ett grusplan – jag höjde blicken – och tappade andan.                     

Som en saga född ur havsskum, som en riddare sekunden innan han ska vakna i en grotta där han sovit i hundra år, eller en sjöjungfru i färd med att visa sig för en drunknad.Slottet uppe på kullen kråmade sig i solskenet, blinkade förföriskt med sina fönster.

Bakom det öppnade sjön sig, nerstörtad, och för en kort minut trodde jag att Narnia verkligen fanns och att jag var där och såg slottet Paravel med egna ögon – dess torn och tinnar, djärva burspråk och vajande fanor.                      

Det dröjde inte länge innan illusionen skingrades för vinden.                     

Inte var väl Paravels slottsgård nerskräpad med cyklar, pingisbord, basketkorgar och ja – trasmattor på tork. Där fanns väl inga oljade utemöbler i trä, och inga fula parasoller. Men här, runt det storslagna, ståtliga huset, rådde det typiska kaoset som kännetecknar varje barnfamilj.

... men jag ska ju skriva en roman också. Det har gått så fint för mig i helgen, jag har skrivit i det vansinniga tempot av 10 ttckn om dagen och dessutom bra saker som jag slapp radera dagen efter. Idag har jag kopplat av med att undervisa i tolv timmar på raken. Det går också fint. Lilla

duracellkaninen är mitt nya signum, min förebild, min bästa vän. Jag är manisk, men på ett trevligt sätt (hoppas jag i alla fall). Och som stöd och inspiration läser jag Susan Howatch, Segrarens lön (Ultimate Prizes). Det blev den till slut, och inte Mystical Paths, som jag trodde jag skulle välja som min romans följeslagare. När jag skrev Mirakelkuren läste jag Dennis Lehane. Skumt.