Öppnar DN på morgonen - se där! En jättefin intervju med en av mina elever på skrivarlinjen. Och jag vet ju att Linda är på gång med ett jättefint manus! Börjar därefter bläddra i SvD - nej men där är ju en intervju med Jenny. Som också varit min elev. Vad stolt jag blir!

Morgonen förgylls dessutom med ett samtal från min förläggare: hon är nöjd med manuset! Jag tror minsann och dar att det är första gången hon bara är nöjd så där rakt av. Så nu lättar det lite ... jag behöver inte längre fly landet i alla fall. Bara börja oroa mig för hur boken kommer att sälja:)

Nu kommer den som ett brev på posten: den vedervärdiga delen av skrivprocessen som obönhörligt följer på euforin över att ha lämnat ifrån sig eländet:  nämligen emottagandet av synpunkterna. Min redaktör mejlade mig idag och var väl positiv, och jag försökte klamra mig fast vid det, vilket fungerade ganska bra ända tills jag hörde henne säga att snart ringer min förläggare och ger mig sina synpunkter - min reaktion var allt annat än sund. Fly landet var ett av alternativen... Jag vet, jag vet, jag har varit igenom det så många gånger, men vad hjälper det...

Trots att jag sovit fem timmar igår natt och att jag jobbat som en iller idag (för att inte tala om att laga middag, vara med på föräldramöte, bädda sängarna) så är jag ändå lycklig. Nej, jag hittar inget bättre ord för det euforiska tillståndet som kan sammanfattas i en enda mening: jag behöver inte slutföra ett bokmanus idag:) Och inte imorgon heller...

För den andra skrev jag färdigt i morse...Satte punkt vid halvelvasnåret. Fattar inte att jag klarade det - de som har lite privata inblick i mitt liv vet att jag inte har haft det helt lätt:) Så nu ska jag sova i en vecka - och undervisa när jag inte sover. Fast jag kan inte gå och lägga mig helt och hållet - barnboken ska ha en titel den här veckan, och ett förslag på presentation i katalogen. Drottningflickan ska nu läsas av redaktören och förläggaren och efter påsk börjar vi slutredigera den. Någonstans på andra sidan våren kommer jag upp som en yr sjöjungfru.

... och skyfflar. Det går väl bra. Emellanåt blir jag nästan nöjd.

– Det finns väl lika många Gudsbilder som det finns människor, började jag men Roland avbröt mig:

– Därför att Gud ännu inte är helt definierad. Ja, självklart, Han finns. Han har skapat världen. Han är evig och står utanför tiden. Men för oss – som fortfarande lever i tiden – är Gud ännu inte färdigdefinierad. Först när tiden tagit slut och vi alla uppgått i Honom kommer han att anta sin slutgiltiga form. Han kommer att helt enkelt att bestå av oss, sådana vi är när stunden kommit. Om den kristna läran segrat då – ja, då kommer vi att leva i Kristus, såsom vi tror. Men om muslimer eller buddister har vunnit människors hjärtan kommer vi att festa med jungfrur eller upplösas i nirvana.

...mot den tionde mars. Magiska datumet. Låååååångsamt skrider redigeringen av boken fram i ett oooooliiidligt långsamt tempo. Saken är den att jag hade läst hela romanen i ett svep och drabbats av komaliknande tillstånd. Vad är det jag har skrivit egentligen? Tanken ekade i min övergivna hjärna och jag stirrade misstänksamt på sidorna. Plötsligt insåg jag att manuset led av ett allvarligt och akut problem - det saknades en bit i mitten. Inte i slutet som min redaktör trodde. I mitten! Jo, kanske saknades det en liten bit på slutet, men det var bara peanuts. I mitten däremot gapade ett obegripligt hål. Och nu skyfflar jag jord ner i hålet. Hysteriskt. Min man skrattar rått i telefon. "Så här är det ju alltid när du ska slutföra ett manus". Är det? Jag är i så fall inte klok som överhuvudtaget börjar.

En del av skrivprocessen

Väldigt konstig känsla kom över mig idag mitt i redigeringsarbetet - jag blev så skraj för manuset att jag låste in mig i badrummet och grät floder. Mycket har jag varit med om i mina skrivprocesser, men det är första gången en bunt papper skrämmer mig från vettet. Ringde min redaktör som till min stora lycka inte alls åkte skidor - som alla andra jag känner gör - utan satt faktiskt på sin arbetsplats och stöttade mig och gav mig rätt i allt. Vad jag än sa. Det kändes skönt. Nu ska jag ta manushögen och gå och sätta mig i solen någonstans med den - i ljuset skräms den kanske mindre:)

Den tionde mars - då ska jag ha petat in trehundrafemtioelva ändringar, förtydliganden och fördjupningar i Drottningflickan. Kosherfinesser, dialoger, reaktioner, kroppsyttringar, väderleksförhållanden - jag är nästan svimfärdig. Men jag kämpar på. För att orka gick jag och köpte en bok som heter Träna hemma - snabbt i form utan gym. Eftersom jag både är snål och lat verkar det passa mig utmärkt. Igår satte jag igång och fick träningsverk efter en kvarts övningar. Idag ska jag powerwalka i tjugo minuter. Om jag inte gör något åt min kropp och hälsa kommer jag aldrig att orka med den här våren. Långsamt, långsamt sipprar det in i mitt medvetande att jag ska komma ut med TVÅ böcker i höst. Inte NOLL böcker, inte EN bok, utan TVÅ. Och en av dem har jag inte ens börjat på. Alltså: fram med min inre bäver!

Inte jag. Inte än.