Var ska barnen fira sin julavslutning - i kyrkan? I Folkets Hus? I närmaste shoppinggalleria?

Låt mig backa några månader - då hamnar vi mitt i sommaren. Jag är på en privatstrand i Saltsjöbaden. Traskar i badtofflorna förbi två högresta blonda herrar. Den ene av dem gastar så han hörs ända till Grand Hôtel: "J-la invandrare! På grund av dem kunde mina barn inte fira skolavslutningen i kyrkan". Under ett kort ögonblick överväger jag om jag ska ge mig in i en diskussion med honom. Är det verklgen de "j-la invandrarna" som har förstört hans traditionella videofilmande av skolavslutningen - eller skolans lika helsvenska som ängsliga rektor?

Jag övergav dock mina folkbildningsambitioner och gick och fikade istället - men, som man säger i en judisk vits "obehaget dröjde kvar". Så - snälla välmenande rektorer, tänk efter före. Ni kan ju vilja befria julen från kristna inslag - men det enda som händer är att jag som invandrare får bära hundhuvudet

OBS! Ej som den egyptiska guden Anubis

 utan ett helt vanligt konfessionslöst hundhuvud

...bokfemma, v 49, vad trodde ni annars?

Veckans tema är mamma. Lite kul med tanke på att jag just nu jobbar med ett manus kring mamma/dotter-tema. Så... Vilka böcker associerar jag med mamma?

* C S Lewis, Vredens tid

Den handlar om många saker, men bland mycket annat om Jane som absolut inte vill bli mamma, någonsin, inte för några bullar. Det är egentligen en bihandling, mitt bland onda andar, planeternas skyddsänglar och trollkarlen Merlin - som för övrigt har väldigt starka åsikter om Janes ovilja att bli - just det - mamma.

* Jan Myrdal, Barndom/Tolv på det trettonde/En annan värld

Ett oförglömligt porträtt av en mor. Många har hört talas om böckerna, få har läst dem. Lita inte på andrahandsuppgifter, läs själva och ni kommer att få ert livs läsupplevelse.

* Doris Lessing, Under huden

Min mamma envisas alltid med att läsa årets Nobelpristagare, så även i år. Varje år orkar hon dessutom vara entusiastisk. Även i sådana stolpskott som Elfriede Jelinek lyckas hon finna försonande drag. Det tycker jag tyder på att min mamma är en ängel:)

* Anton Tjechov, Måsen/Körsbärsträdgården

Varken den självupptagna och livsbejakande skådespelerskan Arkadina i Måsen eller den sörjande desperata godsägarinnan Ranevskaja i Körsbärsträdgården går av för hackor. Båda utövar sitt moderskap på ett högst okonventionellt sätt. Läs och njut!

* Åsa Maria Kraft, Händerna lägger ner kransen.

Det är en diktsamling med undertiteln Svart exlibris, och knyter an till hennes bok Exlibris (1998) som "handlade om graviditet och födande i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Här är det ett foster som dör och blir till ett (fördröjt) missfall. Dikterna bildar i första avdelningen en sorgesång, som också är den krans kvinnan lägger ner för sitt döda barn" (förlagets beskrivning)

Augustpriset i den skönlitterära klassen till Wijkmarks roman Stundande natten - är det ett tecken i tiden? Tyckte bokhandlarna, bibliotekarierna och kritikerna att den läsande allmänheten är nu mogna för att besinna sin dödlighet? Intressant. Döden borde vara ett mycket större ämne i litteraturen med tanke på dess frekventa förekomst. Bengt Jangfeldt vann med sin Majakovskij-biografi (grattis, Bengt!) - som jag inte klarade av att läsa. Inte därför att det var något fel på boken, den är verkligen lysande, men jag stod inte ut med huvudpersonerna som tedde sig direkt ondskefulla i sin självupptagenhet och andliga girighet. På det sättet var även den en bok om döden. Har vi alltså en trend här?

Igår var jag på en supertrevlig releasefest, på King Ink som gav ut årets poesiantologi. Där upptäckte jag till min stora förvåning att förordet till den antologin är det bästa jag skrivit på år och dag - varför skriver jag inte så här hela tiden? Kanske för att det är lättare att skriva EN sida på det här koncentrerade mättade sättet än att skriva TVÅHUNDRA. Igår upptäckte jag - på nytt - sanningen om att skriva en roman. Den går ut på att det finns bra dagar, då man känner sig som ett geni och dåliga dagar, då man känner sig som en påse obegåvade potatis - men att det i slutändan går på ett ut! Det syns inte i slutresultatet vilka scener man skrev på de bra respektive de dåliga dagarna. Igår hann jag även klämma in en middag på Happy India med min mor och min danska styvsyster och hennes döttrar. Okej, Happy India kan servera lamm med granatäppelsås, men vad har hänt med brödet? Ska det inte vara fluffigt? Sedan fikade vi på Café Rival - ett lite konstigt ställe som min mor är ohämmat förtjust i. Nu ska jag skriva om ett Ludvig-kapitel - men innan dess tänker jag minsann och dar koka kalvlägg!

Efter att ha haft lika många besök på bloggen idag som jag annars brukar ha på en vecka har jag förstått att bråket Drougge-Salomonsson väcker starka känslor. Har nu uppdaterat mig, läst de andra bloggarna och kommentarerna på SvD. Det som framkommer är att det tydligen finns ett outforskat trauma här: svenska män som misshandlats psykiskt i sina relationer. Det är ju som dödsfall: när någon dör aktualiseras vår egen sorg. Och nu aktualiseras tydligen ett undangömt problem hos väldigt många män. Svåra skilsmässor, orättvisa vårdnadstvister, smärtande kärleksbesvikelser. Hallå, män där ute! Skriv! Det är dags för en ny mansrörelse, där männen vågar blotta sina sår!

En annan sak jag tänkte på är bilden av en relation där någon måste vara skurken och någon annan offret. Men går det verkligen att jämställa ett kärleksförhållande med en rättegång? Ens i efterhand? Är inte relationen mellan man och kvinna det sista stället i världen där man ska leta efter rättvisa, i dess juridiska och politiska betydelse?

Hittade en bit ur Mirakelkuren där en av terapeuterna svarar en kvinna som klagar över problem i förhållandet: "Din trötthet och din motvilja kommer - tror jag - av att du innerst inne liknar honom. Våra partners tenderar att i sitt yttre beteende spegla vårt inre tillstånd".

Läste naturligtvis Niclas Salomonssons genmäle i SvD - hur skulle man kunna låta bli? Synd att författare sällan syns i samhällsdebatten i andra roller än tok/toka, ego-på-väg-att-spricka eller gnällspik-av-Guds-nåde. För kontrastens skull kan man ju se på Liza Marklund, som är strikt professionell och väljer att göra sin röst hörd i de viktiga debatterna om kvinnors och barns rättigheter. En snabb fundering så där en regnig dag i det aktuella bråket mellan en författare och hennes före detta agent är hur otroligt populär OFFERROLLEN har blivit. Finns det fler än jag där ute som tycker att offerpositionen är en kraftfull maktposition? Det är lättare idag att gå ut offentligt och säga "jag har blivit misshandlad och våldtagen och nu vägrar jag att hålla tyst längre" än att gå ut och lika frankt erkänna "jag har misshandlat och våldtagit och jag ångrar mig". Därför hejar jag på Niclas Salomonsson och han får min respekt för att ha vågat erkänna en så stigmatiserande handling som att ha slagit sin flickvän.

Imorgon skulle de vitryska nunnorna kommit - vi skulle ju åka och hjälpa dem att köpa nya däck till deras skåpbil. Men ikväll fick vi ett mejl om att de råkat ut för en bilolycka och låg på sjukhus i Polen. Jag blev helt ur gängorna. Nyss pratade jag med en kollega till dem, moder Anfisa, som sa att Olga och Tatiana tack ock lov var välbehållna, Olga hade dock brutit armen:((( Och nu vet vi inte om de kommer till Sverige i december. Tur att det inte var värre i alla fall. Bilen är dock demolerad. Och nu blir jag orolig över att de kanske inte längre tycker det är en så bra idé att kuska runt på vägarna, och så går ett jättebra initiativ i stöpet. Usch, och jag som ska på fest och allt. Ska jag? Står i valet och kvalet, men tror nästan att jag ska gå. Det känns ju lite bättre nu när jag vet att Olga och Tatiana inte ligger i respirator.

Idag fick jag veta att jag ska skriva någonting om kyrkkaffe. Till en antologi. Det är lite roligt - vad kan man säga om kyrkkaffe? Ännu roligare är att jag kommer att skriva något underhållande och tänkvärt om kyrkkaffe, därför att jag kan skriva underhållande och tänkvärt om vad som helst: Marx, kaffe, Ekelöf, teater, äktenskap, rödbetor, Dostojevskij... Undrar vad det har för påverkan på mitt personliga varumärke:) Ett par arvoden har ramlat in på kontot och jag köpte ett par billiga skinnhadskar och en svindyr ansiktskreme. Dock billigare än de krämerna jag beställt från Ryssland och som har kostat flera tusen kronor - å andra sidan var de baserade på choklad och kaviar (inte samtidigt!). Nu ska jag försöka få i mig lite mat - innan jag stiger på galären igen!