Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Inga-Lina - 16 december 2007 09:57

Det finns en del att fundera över i artikeln som idag finns publicerad på Brännpunkt. Jag har ju själv valt att leva i ett kristet äktenskap, med vigsel i kyrkan och löften om trohet intill döden och gemensamma barn. Hur har det blivit med det? Ambitionsnivån har alltid varit hög, men vi har inte alltid lyckats med exakt allt vi föresatt oss. Sådant är livet. Många av mina närmaste vänner har valt att leva på helt andra sätt än jag - också de med hög ambitionsnivå och blandade resultat, för sådant är återigen livet. Sambo och särbo, partnerskap och celibat - valen är många i vårt samhälle, i vårt hörn av världen. Kanske något att besinna? Det är inte överallt det står ett smörgåsbord dukat med valmöjligheter. Och nu kommer jag fram till min poäng - livet handlar om att välja. Varje val innebär smärta. Att välja är också att välja bort, och det gör ont. Att välja att leva i en samkönad relation är att välja bort biologiskt gemensamma barn. Att välja att leva i en heterosexuell relation är att välja bort friheten från att skaffa barn. Vem vill frivilligt utsätta sig för smärta - helst vill man äta kakan och ha den kvar, bjuda andra på samma kaka och baka om kakan - samtidigt. Och i denna längtan, denna dröm om att slippa smärtan lever lagstiftarna just nu. Helst ska ingen ha ont. Är det då en rimlig ambition för ett samhälle - största möjliga smärtlindring?



Äta? Ha kvar?

Av Inga-Lina - 12 december 2007 22:58

Svenska kyrkans remissvar förvandlar en juridisk fråga till en semantisk och undviker att ställa den teologiskt. Friskt jobbat! Men jag älskar min kyrka. Jag älskar dess tafatthet, sättet den vill ge bort sin sista skjorta och sin mantel på, till en massa folk som inte vill ha någons begagnade skjorta. För den som vill ha perspektiv på vår svenska kyrkas ställningstaganden kan jag återge ett samtal jag hade med en medlem i rysk-ortodox församling:


Han: Jaså, ni har en kvinnlig biskop i Stockholm?

Jag: Ja, hurså?

Han: Hur gammal är hon då?

Jag: Varför vill du veta det?

Han: Jo, om hon fortfarande är fertil så undrar jag hur hon kan göra altartjänst de dagarna hon är oren.


En livlig om än lite hätsk diskussion utbröt om reglerna för altartjänst i templet. Sedan berättade jag att Svenska kyrkan både har präster och delar ut nattvard och att biskopen uppnått den aktningsvärda åldern av sextiotre år, och då andades han ut.


Ekumeniken har sina ljusa stunder!


Funkar hur fint som helst!

Av Inga-Lina - 10 december 2007 19:39

Min kusin dansade på Nobelfesten ! Han är Tommy i Pippi Långstrump. Nu ringer släkten till varandra kors och tvärs, från Minsk till Lausanne. Allt var ju hemligt in i det sista, vi visste inget och så helt plötsligt hör vi "Aleksander Nikolaev" över hela Blå Hallen. Stoltheten känner inga gränser, vad fin han är! Nu dansar Pippis mamma som är en ängel - vilket ofrivilligt för tankarna till drottningens urringning och det maffiga korset där. Ser vi en trend? Är det en önskan om att komma ut ur garderoben som en kristen drottning?


"Men hur är det med de sanna klerkerna? sa Merlin. Finns det ingen hjälp att få hos dem? Inte kan alla era präster och biskopar vara fördärvade?

- Själva Tron har slitits i stycken sedan din tid och talar med kluven stämma. Även om den kunde göras hel igen är de kristna endast en tiondel av folket. Där finns ingen hjälp att få.

- Låt oss då söka hjälp från andra sidan havet! Finns det ingen kristen furste i Neustrien eller Irland eller Benwick som skulle komma hit och befria Britannien om han blev kallad?

(Och Pendragon svarade)

- Det finns ingen kristen furste kvar ..."

CS Lewis, Vredens tid, öv Gunnar Gällmo



Min kusin



Merlins hopp?



Av Inga-Lina - 9 december 2007 13:04

Tack, Åsa Ericsdotter för en nyttig påminnelse! Och den som ändå tvekar och undrar hur man ska klara julen utan de obligatoriska promillen kan ju lyssna på Olle Carlssons predikan i dagens gudstjänst i P1 - naket och enkelt delar han med sig av sina erfarenheter, förankrar sitt resonemang teologiskt utan att krysta. Barn och alkohol hör inte ihop. På samma sätt som man inte vill utsätta sina barn för passiv rökning ska man låta bli att utsätta dem för passivt drickande. Argumentet att barnen ska lära sig att dricka civiliserat genom att iaktta föräldrarna göra detsamma håller inte - att dricka alkohol kan inte jämställas med pedagogisk måltid. Men resonemanget är inte populärt - det innebär en uppoffring för föräldern och uppoffringar står inte högt i kurs överhuvudtaget. "Offer" och "offra" är mycket laddade ord, de antyder att en del av vårt självbestämmande går förlorade. Så - för att bekräfta sitt oberoende, sin "vuxenhet", som Åsa Ericsdotter skriver, väljer många föräldrar att dricka sprit i barnens sällskap mot bättre vetande.

Av Inga-Lina - 9 december 2007 12:42

Vid frukosten lusläste jag Berthold Frankes artikel i SvD - tyskarna drömmer om Sverige som en oskuldsfullare version av Tyskland. Det han skriver om debattklimatet i Sverige är oerhört träffande.

En centraleuropé som läser svenska tidningar upphör aldrig att förvånas över i vilken utsträckning de moraliska frågorna står i förgrunden, hur allvarsamt och utförligt man diskuterar teman som uppfostran, hälsa, psykiska problem eller de diskriminerades situation, medan världen runtomkring bokstavligen flyger i luften. Baksidan av denna värdefulla kultur, som bärs av medkänsla och saknar varje inslag av narcissistisk art, är provinsialismen, den totalt oanfrätta, som ständigt får den hårt prövade centraleuropén att ställa sig frågan om vännerna från norr ändå inte är något naiva.


Jag blev nästan gråtfärdig där. Medkänsla, ingen narcissism, den allvarliga inställningen i moraliska frågor. Själv tänkte jag förstås på varför ett tyskt förlag köpt Mirakelkuren. I den kontexten som beskrivs i artikeln - vad är bilden av Sverige i min bok? Inga poliskomissarier där, inga naturbeskrivningar. Konstigt nog finns det faktiskt en älg med i boken, men det kan väl inte vara därför? Kanske utvecklar min bok bilden av den grubblande, den andlige svensken? Den orörda naturen som speglas i sinnen öppna för det övernaturliga? Jag har ingen aning. Å andra sidan var Marianne Fredriksson älskad i Tyskland - hon är inte omnämnd i artikeln, men hon stod väl inte för några lik i solnedgångar?



Nyckeln till framgång?


Av Inga-Lina - 8 december 2007 13:10

Det är naturligtvis glädjande att fler barn i Sverige bor med sina pappor. Men Michael Alonzo, ordförande i organisationen Pappa–Barn, formulerar sig olyckligt när han säger:  "Vi närmar oss varandra. Kvinnorna ägnar sig mer åt karriären och har blivit sämre föräldrar, sådant som männen stått för tidigare". Varför skulle jag vara en sämre mamma för att jag inte vet exakt vilken klass mina barn går i? Jag är en jättebra mamma som fokuserar på min karriär och drar in pengar till familjen:)

Av Inga-Lina - 8 december 2007 12:29

Ja, nu är hon där, tillsammans med min andra husgudar, i ikonhörnet. En intellektuell kvinna med självkänsla, en förebild. Hennes text i DN idag gick bara rakt in - såväl i min själ som i min kropp.

...

Ingen har bättre än Lessing genom Martha Quest-serien fångat vilken återvändsgränd (i form av ett dåligt äktenskap) lyckan att äga en kvinnokropp kan leda in i, men också vilken frihet det ger att mot alla odds bryta sig loss och skapa sig ett öde. Hennes kvinnogestalter är trots att de trasslar till det för sig underbart efterföljansvärda i sin envisa självbevarelsedrift. Doris Lessing jagar mänsklig autenti­citet, och villkoret tycks vara att aldrig överge 1900-talets emanciperade kvinnas dyrköpta erfarenhet att kvinnor och män, med hennes formulering är "medfött jämlika" men samtidigt "fysiskt, psykologiskt och intellektuellt" olika.

Det är denna övertygelse som stör dagens renläriga enkönsutopi. Doris Lessing tror inte på den könlösa människan. Den allt vanligare uppfattningen att könsförtrycket börjar i "sexet" motsägs också av hennes eminenta förmåga att skildra heterosexualitet som en plats där de två könen kan mötas. Den som tar del av Marthas och Jacks besjälade samlag i "Staden med fyra portar" (Våldets barn V) förstår att detta möte för inte så länge sedan varit en verklig kvinnlig (och manlig!) erfarenhet.

Ebba Witt-Brattström , Professor i litteraturvetenskap och ­författare 


Nej, jag rakar varken benen eller andra kroppsdelar, är inte förtryckt, ingen sextrakasserar mig, patriarkatet får sköta sig själv medan jag arbetar med mitt, jag lever i ett samhälle med materiellt överflöd där kvinnor har alla förutsättningar att förverkliga sig själva och de enda som kan förstöra för oss kvinnor i Sverige idag är vi själva - och även då bara om vi anstränger oss riktigt hårt!



I ikonhörnet...

Av Inga-Lina - 6 december 2007 19:49

A gjorde mig så paff igår - hon associerade nunnornas namn till "Eugen Onegin" direkt! Och jag som inte ens tänkt tanken! Snacka om att vara helt borta, vilse i sin kulturella bakgrund.

                    Olga och Tatiana såsom Pusjkin tänkt det....


Moder Olga opereras i dag. Imorgon får vi veta om hon får eller inte får komma till Sverige. Men hennes kollega moder Magdalina ringde mig från Polen igår. Då var hon på väg att ta färjan. Undrar vart hon har tagit vägen idag? Varför har hon inte ringt? Nåväl. Imorgon är det i alla fall meningen att hon ska ställa sig på julmarknaden i Kungsträdgården - det är hon (och eventuellt den gipsade Olga) som är "St Elizabeth Convent. Handgjorda änglar, klockor, kors".

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se