Från början startades denna blogg för att följa skrivprocessen kring uppkomsten av min nya roman. Jag har i princip skrivit den nu. Hur som helst är det bestämt att den ska komma ut under hösten. Och hur det har gått till förstår jag inte riktigt, men nu är det gjort. Det som börjar nu är alltså redigeringsarbetet - och det kan väl vara lika spännande som själva tillkomsten av ett manus. Men frågan är om jag ska fortsätta att skildra den processen i just den här formen? Tål att funderas på! Idag har jag i alla fall tittat på omslagsskisser och skrivit utkast till katalogtext. Känns overkligt... Är det verkligen jag? Som kan komma ut med en bok om året? Jag som förr skrev tunna intellektuella häften med långa mellanrum - ger jag mig på att skriva underhållningsromaner i snabb takt? Till mitt försvar kan jag ju säga att jag har ruvat på de här romanidéerna i tio års tid, skrivit ett misslyckat utkast och samlat hiskeliga mängder material. Som man säger på ryska: det enda här i livet som är gratis är osten i musfällan.

Gratis

- Säg att du satsar på en dansgrupp i Tensta, vilket gör att tre ungdomar inte faller in i narkotikamissbruk och brottslighet. Då vet man att tre narkomaner kostar samhället två miljoner kronor om året under 30 år, vilket ger 60 miljoner i intäkt. Jag vill se satsningar i makroperspektiv.

...säger Johan Staël von Holstein i SvD idag på tal om vad han skulle vilja göra som ledamot i Kulturrådet.

Säg att du istället satsar på en cirkusgrupp i Saltsjöbaden, vilket gör att tre ungdomar slipper åka till Stureplan och falla in i missbruk och kriminalitet. Varje våldtäkt kostar samhället X antal miljoner om året. Jag vill också se satsningar i makroperspektiv, men med tydligt klassperspektiv. Låt oss räkna på vad varje dödsmisshandel i City kostar och ge Kungliga Operan i uppdrag att starta antivåldsprojekt. "Tenorer och sopraner på stan" kan vara ett lämpligt arbetsnamn. Dramaten kan starta integrationsprojekt som riktar sig till alla etniska svenskar som bor på Östermalm etc etc

Försök att se världen bortom Tensta, Johan. Var inte så fokuserad på underklassen. Gräv där du står!

Veckans bokfemma känns som en inspirerande utmaning och eftersom jag helt plötsligt har flera kvadratmeter lediga i hjärnan ska jag göra mitt bästa!

 The Body som gick på teve igår handlar om att man i Jerusalem hittar liket efter en korsfäst man. Är det Jesus? Som i så fall inte alls har återuppstått? Helt okej rulle med Antonio Banderas. MEN - och det är ett stort men - på vilken bok är den baserad, egentligen? Det finns nämligen en fantastisk bra bok som handlar just om ovanstående, Piers Paul Reads "På tredje dagen" (rekommenderas å det varmaste). Fast filmen är baserad på en annan, i mina ögon sämre bok, Richard Ben Sapirs "The body". Så kan det gå. Alltså: se filmen, läs boken, men läs i så fall rätt bok.

Dolores Claiborne är baserad på en bok med samma titel som är skriven av Stephen King. En av de mer lyckade filmatiseringarna i mitt tycke, med snygga glidningar mellan två olika tidsplan. Och i huvudrollen - Kathy Bates, bara en sådan sak.

Mästaren och Margarita - Bulgakovs klassiker har filmatiserats ett par gånger, men den senaste satsningen är teveserie i tio delar. Den visades på Axess för ett tag sedan men går även att beställa med engelsk text. Ja, vad ska man säga? Min man älskade filmatiseringen, jag var lite mer kinkig, men den är klart sevärd. Det som jag tycker är synd är att skaparna bakom...

...Day watch /Night watch inte gav sig på "Mästaren och Margarita", för min del hade det blivit en ultimat filmatiseringsupplevelse. Men det gjorde de inte. De filmatiserade den ryske SF-författaren Sergej Lukyanenkos böcker. Och det gick faktiskt väldigt bra!

Idioten av Fjodor Dostojevskij i en känslig, begåvad, nästintill fulländad filmatisering, även den som serie i tio delar. För den som älskar kostymdrama, starka känslor, vackra bilder och filosofiskt innehåll. Går som sagt att beställa med engelsk text.

... och slår en med en käpp i huvudet. Nåja, jag går fortfarande på adrenalin och metatabletter så jag anser mig ändå vara ett geni. Nedgörande kritik tillhör annars det här yrkets små glädjeämnen: när du färdas i din triumfvagn står kritikern och viskar "Memento mori" i ditt öra. Vad hade då den gode doktor Feinstein från "Mirakelkuren"sagt om problemet? Jo, våra motgångar hindrar oss från även större olyckor och i förvissning om detta ska jag gå och proviantera.

Jag har bokfemman-abstinens!

Veckans tema är Språk - och väldigt snabbt vill jag fokusera på författare som, i likhet med mig, har bytt språk.

Solja Krapu - från finska till svenska.

Det började så oskyldigt med diskbänken - Makalösa dikter med absolut språkgehör.

Li Li - från kinesiska till svenska.

Ursprunget - bejublad lyrisk återkomst förra året.

Vladimir Nabokov - från ryska till engelska.

Gogol - oumbärlig för alla litteraturälskare

Vladimir Kaminer - från ryska till tyska

Militärmusik - en sort rysk-tysk "Populärmusik från Vittula

Azar Mahloujian - från persiska till svenska

De sönderrivna bilderna/Tillbaka till Iran - gripande och välskriven biografisk skildring

Någon gång ska jag skriva en bok som heter så. Där ska jag förklara varför jag älskar den mannen. Hans böcker också förstås, men än mer den karaktären som han skrivit eller levt fram, denne Jan Myrdal som tar körlektioner i åttioårsåldern därför att han måste och sedan formulerar sig i en intervju så enkelt och så gripande och så kristallklart. Vår litteraturs störste stilist i vardagsaktion! Jag kan bli nästan hög av att lyssna på honom. Han tänker varken rätt eller fritt: han tänker själv. Som barn skaffade han sig det han kallar för "tvesyn", en förmåga att se sakerna för sig och i sig samtidigt, en dialektisk verklighet. Hos Myrdal är det aldrig "varken - eller", alltid "både- och", och förutom dessa två - ständigt det gåtfulla tredje elementet, en sorts tankens sinnlighet som litterärt sett är unik.

En kul Myrdalrelaterad länk

En kärlek

En gammal opublicerad text

”Garderingar” har premiär. Rikard Turpin har regisserat. Jag sätter mig längst fram. Vänder mig om – precis bakom mig sitter Jan Myrdal. Ensam. Först dagen efter får jag förklaringen i en artikel i Aftonbladet. Gun Kessle har blivit skadad i en bilolycka.

   Under föreställningen är jag hela tiden medveten om att textens upphovsman befinner sig några decimeter från mig. En man som jag emellanåt inbillar mig känna bättre än min egen make. Jag har nämligen i många år tokläst Myrdal. Om igen, fram och tillbaka och kors och tvärs. Texten i ”Garderingar” kan jag nästan utantill och varje scen föder talrika associationer.

Den blå kappan som flimrar förbi har till exempel en alldeles särskild plats i Myrdals uppsättning av teman som löper genom hela skriftställarskapet.

     Kappan förekommer i ett slags urscen som beskrivs mest utförligt i romanen ”Maj. En kärlek”.

Där har den dock bytt färg till grå. Bytt och bytt, återfått sin ursprungliga färg snarare.

Blått visar i själva verket sig kuvertet vara, det ödesdigra, som sticker upp ur fickan.

       ”Jag såg hennes grå kappa hänga i hallen. Det stack fram ett blått kuvert ur kappfickan. Jag såg det så fort jag öppnat dörren och kommit in. Jag vet inte varför det syntes så tydligt. Jag såg det och jag visste nu vad jag skulle få se”.

      Romanens berättarjag tar upp brevet och får då i sin hand beviset på hustruns otrohet. Lite senare i texten konstaterar han att ”hon måste ha låtit det sticka fram för att jag skulle se det och läsa det och veta”.

Men kappan och brevet beskrivs redan i de olika versionerna av ”Samtida bekännelser”, den delen som behandlar A:s självmord.

A är en ung kvinna som hyr berättarjagets lägenhet i andra hand. Där begår hon senare självmord. När hon flyttar in ser berättaren henne stå vid hallväggen medan han flyttstädar. ”Där A nu står hängde en grå kappa.” Berättaren går in i sitt förflutna. Ur kappfickan sticker det blåa kuvertet upp. Han tar upp brevet och går in i rummet där hustrun sitter. Där tar han upp en gipstorso, kastar in den bland sina grammofonskivor och ”knäcker femtio av dem i det kastet. Jag älskar dem. Det är blues på originaletiketter”.

Bilden av kvinnan som står i hallen precis där den grå kappan hängde växer till plågsamt hallucinerande. ”A bildade där hon stod den grå kappans siluett. Och 1963 liksom 1954 skräcken inför medvetandets ohjälplighet.” Redan där anar berättaren att något ont kommer att hända A, och att han själv kommer att svika.

För den grå (eller blå) kappan är en vindlande historia om svek.

I ”Samtida bekännelser” berättar Jan Myrdal om vad som händer efter att urscenen passerat, efter att äktenskapet upplösts och hustrun flyttat ut.

”Då gjorde jag grin och skämt av den grå kappan. Jag byggde bokhyllor även i hallen och köket. … Då roade jag mig med att låta kappans silhuett bilda en ram kring en alldeles speciell avdelning i mitt bibliotek. … Det var avdelningen med de falska medvetenheterna. Där placerade jag den mesta teologin. Där stod de lärda arbeten om ESP. … Just där det blå kuvertet stuckit fram ställde jag Häxhammarens tre röda volymer. … Den människoälskande och gudfruktige inkvisitorn dömer oss alla med giltiga skäl och förnuftiga argument till bålet. Hans medvetande är falskt.”

Skuld och svek hör samman. Den som vetat men inte handlat sviker.

”Nu var A död och det hade jag väntat länge på. Och det hade jag kunnat förhindra. Men inte förhindrat. När jag lade på luren och stoppade undan mina anteckningar så var det i medvetande om mitt totala och slutgiltiga svek.”

Hela ”Samtida” handlar om de intellektuellas ansvar och svek.

I ”Garderingar” bärs den blå kappan av huvudpersonen Peterssons flickvän. En som han känner sig sviken av, men som han i själva verket själv svikit upprepade gånger.

När föreställningen är slut vänder jag mig mot Jan Myrdal.

–        Jaså, den blå kappan var med redan då.

–        Petersson, det är ju jag, säger han. Jag ville skala av honom som en lök.

Jag reser mig och går mot utgången. Ser mig om. Jan Myrdal står kvar, väntar kanske på någon som ska skjutsa honom. Han har rutig skjorta, blå skrynkliga byxor.

Citatet i titeln är Anna Schulzes mot du jour - idag har vi nämligen haft en pedagogkonferens och satt och uppdaterade varandra om vad som hänt sedan sist. Erik Lindhé hade skrivit en ny pjäs och vi pratade om hur svårt det måste ha varit. "Man måste ju hinna nagla fast varje karaktär med några få repliker", mässade jag, och så kom det blixtsnabbt från Anna: "och samtidigt uttala sig å hela mänsklighetens vägnar".

Så, vad har mänskligheten velat säga genom mig idag? Tja, det här till exempel:

NINA

Farväl till julen

"Senaste" är temat för veckan och jag väljer att tolka det kronologiskt. Annars skulle man kanske börja leta efter böcker som behandlar begreppet, men jag har bara ett liv:) De senaste dagarna har jag läst kaotiskt och mest i syfte att fly min vardag där en roman spökar på nätterna och gömmer sig i de alltmer dammiga hörnen på dagarna.

Eremiterna i tajgan av Vasilij Peskov är berättelsen om en familj som gömde sig i de sibiriska skogarna under 40-, 50- 60- och 70-talet. Sedan blev de upptäckta av en geologisk expedition men än idag lever yngsta dottern Agafja kvar i skogen. Hon försörjer sig på fisk, bär och getmjölk. Oerhört fängslande historia!

Conversations with Joseph Brodsky av Solomon Volkov är en bok jag läser för tredje gången. Det är helt enkelt en bok jag blir lycklig av. Nobelpristagaren kommenterar frejdigt, initierad och hisnande intelligent Auden, livet på landet, Frost, kärlek, pengar, Tsvetajeva...

Känn pulsen slå av Berny Pålsson har ännu inte kommit ut (släpps den 23/1) men jag har läst promotion-utgåvan. Hon har ju väldigt speciellt språk, och jag gillade berättelsen, lärde mig massor och ser fram emot debatten - om det blir någon, men det hoppas jag!

Nattens väktare av Sergej Lukjanenko är tyvärr den enda av honom som är översatt till svenska. Jag vrålläser honom på ryska nu, och bara gråter över att det inte skrivs den typen av humoristisk, samhällsreflekterande, psykologiskt trovärdig fantasy i Sverige.

Sonetjka av Ljudmila Ulitskaja, nu när jag ändå håller på med en massa ryssar - av en gudabegåvad författare som jag önskar ska börja översättas till svenska på allvar. Hon har en ton...som tar andan ur mig.