Ojdå, var ska jag börja? Självbiografi är ju så att säga mitt levebröd på alla möjliga nivåer. Något måste jag ju bestämma mig för... jag vinklar veckans lästrio på riktigt riviga tanter:

Kerstin Thorvall, När man skjuter arbetare, och dess två uppföljare I skuggan av oro och Från Signe till Alberte.

Trilogin är i mina ögon oumbärlig läsning, en blivande klassiker. Det personliga är sannerligen politiskt. Och gripande. Och så otroligt bra ihopkommet. Man njuter, lider och blir bara klokare och klokare under läsningen.

Anna Wahlgren, Mommo: en självbiografi i tre delar. Riksmorsan, den ständigt kontroversiella Anna Wahlgren, har skrivit tre oemotståndliga självbiografiska böcker. Hon är en våra största kvinnliga författare, och en av de mest underskattade. Dags att återställa ordningen.

Elsie Johansson, med det fantastiska Näckrosträdet - en äldre kvinnas uppgörelse med sitt kvävande äktenskap. Magiskt språk - en aning svårforcerat, men man får lön för mödan. En stark läsupplevelse.

Har faktiskt födelsedag idag. Fyrtiofyra år - hur gick det till? Men det har väl gått hyggligt hittills. Trebarnsmor, fortfarande gift med samme man och böcker skriver jag och vänner har jag. Någorlunda frisk, en aning överviktig men i övrigt i förvånansvärt piggt skick. Sämre kunde det varit!

Grattis, lilla gumman

... inte en debatt till om Bonniers, om vem som är psykopat och inte, om härskartekniker på våra kulturinstitutioner! Och inte en enda romanscen till vill jag läsa där Författaren sitter på Förläggarens rum och diskuterar Manuset där alla nämns vid Namn. För jag har redan läst den, i Högsta kasten och i Myggor och tigrar och jag vill inte, vill inte läsa hur Lars Norén trakterar den svenska litteraturens nya urscen. Ack, mina ord är som rösten som ropar i vildmarken. Men den kulturredaktion som vågar vägra vansinnet kommer att få en tårta från mig.

Ett löfte

Nu är jag inne i en manisk period där idéerna sprutar ut genom öronen igen - det är precis som om romanen hade suttit som en propp, och nu, när proppen åkt ut så forsar det in vatten i tomrummen. Och jag skriver fortfarande nästan bara för hand. Almanackan står också ut i fyra snibbar och ett hörn och jag förstår inte hur jag ska orka med allt, men å andra sidan har jag roligt. På onsdag ska jag till Skåne, till Värby församling och prata om Mirakelkuren med en läsecirkel. Känns onekligen lite skrämmande: de har läst boken, så nu vet de allt om mig. Men möten med läsare är guld värda - det är ju där jag får den riktigt djupa kunskapen om vad jag egentligen åstadkommit. En bok är inte färdig förrän den blivit läst.

Jag har tidigare skrivit om min kärlek till Jan Myrdal på bloggen. Igår bänkade jag mig naturligtvis framför Debatt i SVT för att lyssna på mannen. Det blev ju ett spektakel utan dess like. Jag led med Jan Myrdal, förstås, som försökte bringa förnuftets ljus med sig - ack, så snabbt det blåstes ut av skådespelaren Claes Malmberg. Var och en som läst Myrdal vet vad denne tycker om sådana uttryck som "mänsklig värme". Det är ungefär det värsta han vet - och han motiverar varför i till exempel "Samtida" och senare i "Inför nedräkningen" - för att inte tala om "Barndom". Och så fick han denna mänskliga värme uppkörd i ansiktet gång på gång - för att inte tala om Malmbergs försök att mjuka upp Myrdal med att berätta för honom att människor dör och det tycker Malmborg är förfärligt. Myrdal tyckte dock att det tillhör livets realiteter - det lades honom i fatet, den okänsliga jäveln.

Blåstes ut

... bestämt mig för att skriva en psalm ihop med min man och delta i en tävling

... pratat med tonsättaren

... skrivit en recension

... gråtit när jag förstod att det snart är dags att deklarera

... mejlat, läst tidningarna på nätet, tittat till mina distanselever

... läst lite mer i Night Watch/Day Watch

... stuvat makaroner

De bästa historiska skildringarna är alltså veckans tema. Petra har själv tagit upp Vibeke Olsson som skrivit om de första kristna i Rom, men vad finns det annars för godingar? Historiska romaner är verkligen inte min starka sida, men jag gör vad jag kan. Man får ju anstränga sig lite. Eller, som man säger på ryska, gratis ost serveras bara i musfällor.

Egyptologens gåta av Arthur Phillips blev en av förra årets riktigt roliga läsupplevelser, med doft av svunna tider i Oxford och Kairo. Klurigt upplägg.

Hur långt tillbaka ska man gå, var någonstans går gränsen mellan historia och nutid? P O Enquists roman Lewis resa om väckelserörelsens framväxt i Sverige under början av 1900-talet är en omistlig bok för den som vill förstå vad som händer i Sverige idag. En bok om våra rötter.

Och till slut, en bok jag brinner särskilt för därför att den är så ovanlig: Kristina Lindströms Flickornas historia , om svenska flickor från stenåldern fram till våra dagar. Illustrerad av Anna Clara Tidholm. En given present till varje flicka, stor eller liten.

Igår lade jag ut ett inlägg där jag kommenterade Gunnar Sandelins artikel på DN Debatt. Ett: jag har aldrig haft så många besökare på bloggen. Två: jag har heller aldrig fått så många inskränkta, hatiska och korkade kommentarer. Gunnar Sandelin har verkligen lyckats röra upp bottenslammet i den svenska folksjälen och det var inga vackra fiskar som kom upp till ytan då. Hans resonemang bygger på den falska premissen att de människor som beviljas asyl av så kallade humanitära skäl inte är "riktiga" flyktingar. Det är de. Det är människor som i år efter år har misshandlats av den svenska asylprocessen och till slut blivit så sjuka och knäckta att Sverige måste låta dem stanna. Öppna gränserna istället, säger jag. Vi behöver varje barn, varje yrkeskunnig, varje student som vill komma hit.