Hej allihopa och välkomna till ett samhälle som vi alla trodde tillhörde en svunnen tid.

Thomas Nilsonne, moderat ordförande för socialnämnden i Täby, säger till DN idag att det är helt inom det rimligas gräns att fattiga får nöja sig med tjugo tänder i munnen.

"/.../ går man på bistånd kan man inte få allt det som den som har ett arbete kan skaffa sig. Då är det skäligt att man får tandvård så att man har tjugo tänder kvar – men där går gränsen för vad skattebetalarna ska ställa upp med"

Stig Dagerman dog 1954. Nedanstående dikt publicerades i tidningen Arbetaren samma dag som budet om Dagermans död kom . En betraktelse som poeten skrev efter att ordförande i fattigvårdsnämnden i Värmland gjort följande uttalande: "Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund."

Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor

med dyrbara hundkreatur.

De kunde väl leka med flugor,

som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.

Det måste bli slut på, ity

att annars köper de valar,

fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:

Hundarna skjuts! Inte sant?

Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,

så spar kommunen en slant

Som sagt: 1954 skrev Dagerman den här dikten. Femtiofem år sedan! Och så är vi där igen. Min enda tröst idag är att jag inte längre arbetar som socialsekreterare. Jag hade inte kunnat leva med skammen...

Som sagt. Prerafaeliterna. På Nationalmuséet. Har ni inte varit där än, gå dit. Lite trångt om saligheten, förstås.

Detaljerna, håret, stämningen...

På kvällen gjorde vi ett nytt försök med filmfestivalen Rurik. Och se, det gick som smort. Vi blev lovade en film som hette "Kuriren" och vi fick en film som hette "Kuriren", en finstämd tragikomisk vardagsskildring från 1986, om klass- och generationsmotsättningar i ett imperium som, utan att någon visste om det, levde sina sista dagar. Filmen kan ses även nästa helg.

Pojken till vänster: "Har du en dröm?" Pojken till höger:"Ja. Att jag ska få en rock till vintern. Förra året fick jag gå i en jacka hela vintern. Jag var förkyld konstant"

Hela helgen har jag proppat i mig kulturupplevelser, de nästan sprutar ur öronen. Men det började inte så bra. I fredags kväll spontantände jag på den ryska filmfestivalen Rurik, gick in på deras hemsida och såg att en trevlig film som handlade om en dam i krinolin med parasoll skulle börja om en halvtimme. Konstigt nog hann jag i tid (jag bor i Kista, filmen gick på Grand på Sveavägen), köpte biljett, medlemskort och en Mer med äppelsmak. Mycket publik i salongen, glad stämning. Filmen vi skulle se hette Passageraren och har inte ens haft premjär i Ryssland. Enligt den gästande skådespelaren som inledde med ett litet spirituellt tal, skulle vi få se en "glad, musikalisk film om kärlek". Publiken uppmanades att stänga av mobilerna, ty nu skulle vi förflyttas till 1800-talet. Jag myste, drack lite Mer och fylldes av förväntan. Det blev mörkt i salongen, filmen rullade igång. Först var det svart-vitt, men det tolkade jag som en regissörsgrej. Något fiffigt. Sen tyckte jag att jag kände igen de första scenerna. Det var något med en stammande skolpojke och en läkare som hypnotiserar honom. Jaha, tänkte jag, vad intressant regissören tänker, nu apostroferar han en klassiker för att sedan... Långsamt, långsamt gick det upp för mig att det som rullade på duken var inget annat än Tarkovskijs "Spegeln"!

Ljuset tändes i salongen och en av arrangörerna rusade fram för att förklara att ett misstag har begåtts. Festivalen pågår i Stockholm och Uppsala samtidigt. Och man har förväxlat filmerna. Så i Uppsala satt publik som hade förberett sig på att se Tarkovskijs komplexa klassiker - de fick sig en glad musikal till livs. Medan publiken i Stockholm, som har bespetsat sig på lite kravlös underhållning fick snabbt ställa om till intellektuellt krävande epik.

Jag kände att jag inte klarade av att ställa om, så jag gick hem till en kompis istället och åt en nybakad aprikoskaka istället. Det var väldigt gott. Och hon och jag bestämde oss för att gå till Nationalmuseet på lördan och se prerafaeliterna.

Parasollet jag aldrig fick se