Hoppas ingen missar Maciej Zarembas hysteriskt roliga artikelserie om integration (DN) - inte bara rolig, utan brinnande av rättmätig vrede. Ja, vill man bra skrika, så är det, så misshandlas människor i den kommunala och statliga apparaten. Zarembas genomgång av en lärobok i svenska för invandrare:

Vi heter sådant som Abdul eller Keziban. Vi är i skolan klockan åtta (det är noga med tiden), går till apoteket, bokstaverar vårt djävla namn, ber om ursäkt, är sjuka igen och redan på sidan 63 får vi veta vilken framtid som väntar: Fatemeh och Mohsen har en butik, jobbar 80 timmar i veckan och är glada för det. Sedan blir vi bestulna och lurade, vi kollar extrapriser, sparar kvittot, köper begagnat, blir sjuka för tredje gången, därefter deprimerade, får remiss, blir påkörda, träffar Gudrun som har ont i ryggen och bor ensam, därefter Peter som har ont i magen, vi blir allergiska, men orkar öva på vokalerna: ”Knäna värker och näsan är täppt” samt på betoningen: ”Hon har feber”, tempus icke att förglömma: ”Det finns ingen tid denna vecka.” Vi ser dåligt, hör dåligt och det kliar, men vi lär oss kroppsdelarna ”Han har ont i ...”.

...påminner om det jag skrev i Aftonbladet för några år sedan:

/.../ för att få stanna i Sverige måste man vara dödsjuk /.../komma in med så många och starka läkarintyg som möjligt.

Det är vad som döljer sig bakom begreppet ”humanitära skäl”. Det spelar inte längre någon roll hur förföljd du har varit där du flytt ifrån – är du frisk åker du ut.

Och den gamla kvinnan, som överlevt ett världskrig, koncentrationsläger och Stalins terrorvälde undrar, när jag berättar vad advokaten sagt, vad Sverige ska med alla dessa sjuka till.

Jag har inget svar att ge henne.

Ända sedan hon och hennes döttrar kom till Sverige har moder Svea enbart intresserat sig för deras krämpor.

Inte för deras yrkeskunskaper eller språkkunskaper, inte för deras livshistoria eller personligheter, inte för deras ambitioner eller potential.

Och under denna nedbrytande process har de alla mycket riktigt blivit sjuka. De är, efter tre år i Sverige, nervvrak allihop.

Historien fick ett någorlunda lyckligt slut på så sätt att familjen fick uppehållstillstånd i Sverige. De håller på att bygga upp ett nytt liv med studier och arbete.