Pyjamas är mina nya arbetskläder. Det är något som hänt de senaste åren. Jag har försökt analysera fenomenet och just nu tror jag att pyjamasen håller mig kvar vid tangentbordet, de markerar liksom att jag inte alls ska ut utan tvärtom ska sitta inne och arbeta. Om jag klär på mig vill jag ju ändå bara ut och fika.

Här kommer förresten en liten bit ur helgens arbetsinsats:

Det gick olika rykten på stan. Om övervintrade nazikollaboratörer som gömde sig i skogarna. Om rymlingar från det närliggande mentalsjukhuset. Mamma skrattade bort grannfruarnas skrönor, framviskade vid köksbordet, lågt, så barnen inte skulle höra. Mamma var sådan, hon skrattade åt allt. Var veden slut? Haha, då var det dags att hälsa på lumphandlaren Janke och låna några famnar. Hade Roza vuxit ur sina skor? Men ge skorna till Sofja då, och spring till skolan barfota, det är bara nyttigt för fötterna. Är du hungrig, mitt hjärta? Kom och sätt dig här, så ska jag sjunga för dig. Saknar ni pappa? Pappa kommer snart, ni hinner knappt blinka förrän han är tillbaka, sov nu och dröm något sött. Vita brödskivor med smör och socker på.

                      Hemma hos Clara låste man aldrig ytterdörren. Mamma brukade säga att det som sker, det sker ändå, hur många lås man än monterar in. Någon var i köket. Det märktes i luften, en svårbestämd främmande god doft av vuxenhet och överflöd. Claras allra första barndomsminne hade den doften. Hon var ännu enda barnet, de bodde i ett stort vackert hus, det fanns en ponny i trädgården. Lakanen där, visst luktade de så här? Före kriget, innan tyskarna kom.