Ja, tydligen. Här. Där ser man...

Passa på att gå in och läsa fler författarbloggar när ni väl är där!

Halvvägs in i Elisabeth Hermons "Vingklippt. Den sanna berättelsen om stiftelsen Paradiset" är jag oerhört fascinerad. Boken är på en gång dålig - och bra. Dålig är i det här fallet lika med okontrollerad. Författaren har inget styr på hur hon framställer sin huvudperson. Händelserna staplas på varandra utan tillräcklig reflexion, och alldeles för mycket överlåts åt läsaren. Och, paradoxalt nog, är det då boken blir bra. Den blir för den öppne och nyfikne läsaren ett intressant studium i mänskligt beteende, ger ett inblick som vi aldrig annars skulle kunna få hos en mer slipad författare med större självbevarelsedrift.

I sin recension av Monica Antonssons "Sanningen om Gömda", en bok som tematiskt ligger nära Hermons, skrev Ingrid Waaranperä att den "helt enkelt inte en bok som normalt skulle recenseras på kultursidorna. Skriven av en okänd författare med bakgrund i veckopressen och med ett anonymiserat silhuettfoto på omslaget signalerar den "low market" och spekulation, inte kulturdebatt"

Så vad är det som krävs av "sann historia" för att den INTE ska vara "low market"? Vad är det som gör att Lars Noréns "En dramatikers dagbok" inte betraktas som "low market"? Är det att hans blotta namn är garanti för kvalité? Ja, delvis. Men vad är det då som gör att hans blotta namn garanterar kvalitet? Jo, det är en slipad författares förmåga att lyfta materialet med hjälp av självreflexion. Genom att på ett kulturellt betingat vedertaget sätt vända och vrida på händelser och tankar. Det härskande konstnärliga idealet idag är relativism, sökande, dubbeltydighet, provokation.

I en annat tid och i en annan miljö, under andra samhälleliga betingelser, skulle förhållandet lika gärna kunna vara omvänt, och Elisabeth Hermons bok höjden av estetisk fulländning.