Nu har jag börjat, och det känns lite skakigt. Hur får man självförtroende, egentligen? Är det en myt? Ja, den förklaringen gillar jag. Det finns inget sådant som självförtroende, det är något som folk hittat på för att peppa sig själva i mörka stunder. Ungefär som Melodifestivalen.

Lite smakprov på romanen kommer här:

Zoja Marmeladova tog ett djupt andetag, njöt av den fuktiga dimdränkta luften. Så olikt hettan i Tasjkent.

Bussen körde iväg. Hon satte ner resväskan och plockade än en gång fram brevet. Under hela resan, som hade varat i obegripliga fem veckor, hade hon haft det längst ner i väskan. På den sista sträckan stoppade hon den i kappfickan. Hon läste adressen igen, Frihetsgatan 64, och började gå.

   Visst borde hon känna igen sig bättre än hon gjorde? Hon kunde också förvänta sig att bli igenkänd. Hon hade ju i alla fall bott här de tio första åren av sitt liv, gått i skola nummer två, haft klasskamrater och grannar. Men ingen skulle kunna se en liten blyg flicka med långa mörka flätor i den här unga damen, som stegade fram så självmedvetet i höga klackar och grå vårkappa, med en silkessjalett elegant knuten om huvudet. Dessutom var hon numera blond och kortklippt.

     Staden var inte heller densamma som Zoja mindes den.

    Men järnvägsstationen var fortfarande likadan som den var då, för elva år sedan, den där första dagen av sommarlovet, när hon stod och väntade på tåget tillsammans med mamma och storasyster Zilja. Mamma och Zilja skulle bara vinka av henne, de skulle inte med. Zilja hade fyllt sexton och tyckt att det var larvigt att åka iväg till mosterns sommarhus. Hon såg fram emot att promenera i stadsparken, dansa till parkorkestern och allt som dessa saker förhoppningsvis kunde leda till. Mamma stannade kvar för att hålla ett öga på Zilja.