ylvs

23 mars 2009 18:00

: ) eller Lol som mina barns skulle ha skrivit (och för er som läser detta och är över förti och inte har ngr tonåringar Lol=laught out laud.) Roligt med den förväxlade filmen - jag har varit med om en liknande grej med en kompis, vi hade totalt missuppfattat varandra, jag var sen, och hon köpte biljetter i förväg, vi kastade oss in i biosalongen och jag väntade mig ngn hård actionrulle och fick se ett långsamt intro i orange - tyckte det var ett annorlunda grepp för en amerikansk action, men man ska inte döma i förväg, långsamt fattade jag att ngt inte stämde, och frågade väninnan. Jaha, Monsunregn, en engelsk-indisk film. Jaha, det förklarade i alla fall alla oranga tyger som fladdrade i filmrutan. : )
Och underbart med Prerafaeliterna, jag har ju haft den där bilden som vykort länge, fick det som grattiskort en gång för längesen, och aldrig vetat att det är en av dem. Nu måste jag ju absolut se utställningen, har varit halvt på väg ett tag.
Tack för påminneslen,
Y

Inga-Lina

23 mars 2009 19:42

Tack för att du bjöd på ett gott skratt:) Ja, det är lite annorlunda grepp med vajande tyger i en actionrulle!

Just den tavlan är inte med på utställningen, men en massa kusiner till den:)

MInerva

23 mars 2009 21:08

Just den tavlan, "The soul of the rose" av Waterhouse, är en av mina absoluta favoriter. Den hänger på väggen i mitt vardagsrum och på anslagstavlan i mitt arbetsrum. Skönheten och stämningen, som du skriver, berör mig.

Inga-Lina

23 mars 2009 21:27

Tack, Minerva (och din uggla, förstås:) för infot om titeln och konstnären!

Minerva

23 mars 2009 21:48

John William Waterhouse har målat otroligt många vackra bilder, ofta av kvinnor ur mytologin. (Att han är en av mina favoriter märks på min blogg, där han är överrepresenterad...!)

emil_71

23 mars 2009 22:07

Underbar film, synd att den försvann i "Jag kände att jag inte klarade av att ställa om", jag satt med många andra i salongen och njöt av Tarkovskij fast vi insåg att det blivit fel.

Aprikoskaka är ju så gott.

Jag hatar särskrivningar.

Men ibland är de faktiskt förklarande:
Se ordet prerafaeliterna

Jämför med pre-rafael-iterna

Kanske något lättare att ta till sig för den stora kategori kulturhungrande människor som kulturarbetarna gärna säger sig vända sig till (eller mot).

Visst blir det väl lite så ibland hos de "kulturellt" bevandrade att de föredrar sina likar, då slipper man ju alla de "där andra..."

Aprikoskaka är ju så gott. Lite sydeuropeiskt sådär...

Ananaskaka, nja, det blev väl för mycket Asien för att smaka bra?

Kanske bättre med svensk morotskaka, eller kanske rysk rödbetssoppa?

Observera, inga särskrivningar. Inga angrepp på någons familj.

Inga-Lina

23 mars 2009 22:35

Jag tror att de kulturhungrande människorna som läser min blogg klarar BÅDE av att ta till sig ordet "prerafaeliterna" utan att jag behöver tugga sönder det, OCH att smälta det faktum att jag emellanåt äter aprikoskaka.