Nu har jag börjat, och det känns lite skakigt. Hur får man självförtroende, egentligen? Är det en myt? Ja, den förklaringen gillar jag. Det finns inget sådant som självförtroende, det är något som folk hittat på för att peppa sig själva i mörka stunder. Ungefär som Melodifestivalen.

Lite smakprov på romanen kommer här:

Zoja Marmeladova tog ett djupt andetag, njöt av den fuktiga dimdränkta luften. Så olikt hettan i Tasjkent.

Bussen körde iväg. Hon satte ner resväskan och plockade än en gång fram brevet. Under hela resan, som hade varat i obegripliga fem veckor, hade hon haft det längst ner i väskan. På den sista sträckan stoppade hon den i kappfickan. Hon läste adressen igen, Frihetsgatan 64, och började gå.

   Visst borde hon känna igen sig bättre än hon gjorde? Hon kunde också förvänta sig att bli igenkänd. Hon hade ju i alla fall bott här de tio första åren av sitt liv, gått i skola nummer två, haft klasskamrater och grannar. Men ingen skulle kunna se en liten blyg flicka med långa mörka flätor i den här unga damen, som stegade fram så självmedvetet i höga klackar och grå vårkappa, med en silkessjalett elegant knuten om huvudet. Dessutom var hon numera blond och kortklippt.

     Staden var inte heller densamma som Zoja mindes den.

    Men järnvägsstationen var fortfarande likadan som den var då, för elva år sedan, den där första dagen av sommarlovet, när hon stod och väntade på tåget tillsammans med mamma och storasyster Zilja. Mamma och Zilja skulle bara vinka av henne, de skulle inte med. Zilja hade fyllt sexton och tyckt att det var larvigt att åka iväg till mosterns sommarhus. Hon såg fram emot att promenera i stadsparken, dansa till parkorkestern och allt som dessa saker förhoppningsvis kunde leda till. Mamma stannade kvar för att hålla ett öga på Zilja.

Läste i dagens Aftonbladet Kultur att vår kulturminister inte gillar ordet "kulturarbetare", hon föredrar  "kulturskapare". Ja, ja; kalla mig gärna en gås, bara jag slipper bli plockad.

Har suttit i konferens i två dagar och känner mig fullt socialiserad. Lite till, och jag hade börjat känna mig anställd.

Blev intervjuad av Svenska Journalen idag. Fick prata i en timme om min kristna tro - vilken lyx så där en enkel fredag eftermiddag! Jag är ju så lyckligt lottad att ingenting rubbar min tro, oavsett vad jag utsätter den för. Jag upplever inte det som min förtjänst, jag tror att jag bara har tur. Men jag störs varken av Darwin, Marx eller da Vinci-koden. Darwin är en stor vetenskapsman, Marx är genial teoretiker och Dan Brown är en pajas.

...kom för några dagar sedan:

/... / Vi möter en förvirrad social­assistent – Nina – som har sina egna sexuella bedrifter som grund för självförtroendet. Hon råkar ut för en begåvad, ambivalent präst – Ludvig – som också han har sin hemlighet.
  Det är på många sätt en berättelse om mänsklig längtan efter gemenskap. Den ambivalente prästen söker kontakt med social­assistenten, inte för att han blivit förälskad, inte för att han har något att ge henne utan därför att han är – så förtvivlat ensam: ”… jag längtade efter mänskligt sällskap lika intensivt och otröstligt som ett hungrigt spädbarn skriker efter mat.”
Det blir ingen kontakt. Hon vill ha sex för att stärka sin självkänsla: hon är attraktiv. Han vill för allt i världen inte vara ensam: ”… jag hade inget att erbjuda utom en målsökande ensamhet.” Mötet med Ludvig bidrar bara till att minska Ninas självförtroende. Hela hennes torftiga bakgrund spelas upp inom henne: ”… jag hade inga pengar på banken, inget kulturellt kapital hade någonsin satts in på mitt mentala sparkonto …”

Läs resten här

Som författare är jag alltid nyfiken på hur andra - läsare och recensenter - har tolkat texten, nyfiken på vad folk fastnat för. Själv har jag oftast ingen aning om vad som går fram och inte.

Det snurrar på med romanen. Idag lämnade jag in de sista korrändringarna av barnboken, och satte mig sedan på ett fik med romanmaterialet. Och jag såg att romanen skulle ha tre olika tidsplan på tre olika ställen: en liten sovjetisk stad i tiden precis efter Stora fosterländska kriget; Moskva under sjuttiotalet; och så Sverige idag, en enslig gård i Småland, på gränsen mellan höst och vinter, precis som i mina två föregående romaner. Ringde sedan min moster för att ta reda på tidstypiska namn i hennes generation. Bestämde sedan vilket år mina huvudpersoner skulle vara födda. Och spikade kärlekshistorien; den kommer i princip att följa upplägget i Pusjkins "Eugen Onegin". Skönt.

Så här skrev en kär kollega, Ylva Wallin, till mig igår:

Käre kollega och vän!

Ångestens funktion är att få dig att tvivla, ur balans, ifrågasätta. Utan risken att misslyckas kommer du inte ta några nya steg. Då kommer du bara att gå i gamla upptrampade trygga invanda banor. Det vill vi inte! Vi vill vidga oss - skriva bättre och bättre. Lid och föds på nytt som fågeln Fenix!

with love, Ylva W

Och det är något av det vackraste och sannaste jag någonsin hört. Tack!

1.Den inträffar förr eller senare under skrivprocessen.

2.Den är fullständigt irrationell.

3.Dess funktion är mig fortfarande en gåta.

Nu läser jag på - imorgon hoppas jag att jag spikar intrigen. Jag behöver passioner, jag behöver en kärlekshistoria, jag behöver veta vem som reser vart - jag har ett par släkter att utgå ifrån, men jag har ingen aning om hur deras ödesvägar ska korsas.