... är att enbart läsa gamla böcker. Eller, relativt gamla. Kort sagt, inte pinfärska. Karin på jobbet gav mig Maria Ernestams "Caipirinha med Döden", med en gul lapp på: "Lyllo dig som har den framför dig". Jag började läsa den igår kväll, och upptäckte till min förvåning att den var ganska tungläst. Som att hugga sig fram genom djungeln med en machete, ungefär. Jag förväntade mig mera simma längder. Försökte förstå vad det berodde på, och det enda jag kunde komma på är att Ernestam är alldeles för duktig på berättarteknik. Allt är på plats, hon har skruvat dit varenda berättarteknisk grunka som överhuvudtaget finns. Och konstigt nog går maskinen trögare just på grund av det. Kul innehåll, hur som helst! Flippat fantasifullt.

Parallellt läser jag ett ovanligt lättläst och spännande resereportage från Jemen, med den föga lockande titeln "Arabia Felix i terrorns tid: resor i Jemen", av Eva Sohlman. Rafflande, välskrivet, informativt. Innan jag började läsa visste jag noll och intet om Jemen, men nu känner jag mig upplyst, och det är en mycket angenäm upplevelse.