Nu äntligen, nästan två år efter att den kom ut, läser jag Lennart Hagerfors underbara "Skrivarkurs för särlingar". På sida 2 var jag initialt tveksam, som jag brukar vara. På sidan 8 garvade jag första gången. På sidan 22 var jag så rörd att jag fick tårar i ögonen. Och på sidan 27 skrattade jag så det hördes över hela tunnelbanevagnen. För alla som någon gång har intresserat sig för skrivande - eller för särlingar! - är boken en oavbruten fest för själen. Lennart har jag ju mest sett som kollega, och det finns inget jobbigare än att läsa en kollegas bok och inte tycka om den. Vad ska man säga när man ses i fikarummet nästa gång? Helst inget alls. Fast hos oss på Skrivarakademin hörs mest sådant som "Vänta lite, jag bara måste säga en sak om din bok..."