Jag fick ett mejl från Författarförbundet som inbjuder till ett medlemsmöte. Där ska man diskutera Kulturutredningens förslag på att låta Författarfonden ingå som en del i en av de tre stora kulturhanterande myndigheter. Ja, vad ska man göra? Strejka? Vad skulle, egentligen, hända, om alla författare i Sverige strejkade i en vecka? Man skulle märka det på några ställen. Kulturdelen i din dagstidning skulle vara nästan tom. De flesta frilansskribenter där är författare. Inga recensioner, inga krönikor, inga debattartiklar. Man skulle märka det på skolorna. Författare skulle inte dyka upp på sina besök; ingen skulle prata med eleverna om böcker och läsning. På landets skrivarskolor skulle verksamheten ligga nere. Eleverna skulle inte få sin undervisning, missa kunskapen om hur man arbetar med perspektivet eller vad ett morfem är. Man skulle märka det på landets bibliotek, med inställda författarbesök. Skulle livet gå vidare? Ja, absolut. Skulle det bli tristare? Ja, för många. Vi är kanske inte lika nödvändiga för samhället som sopåkare. Men vi drar vårt strå till stacken. Läs för övrigt Ida Börjels artikel i Sydsvenskan, om kulturarbetaren som entreprenör.

                      ”Borisov, april 1947.

Först av allt, kära Bella, vill jag bedyra dig min aktning och min oändliga tacksamhet för alla dina goda gärningar som du osjälviskt och utan fruktan genomfört under denna för vårt fosterland så svåra prövningstid. Så länge jag lever kommer jag att stå i skuld till dig för att du har räddat min dotter Zoja från en säker död för fascisternas kulor. Du och jag har tyvärr på grund av många slags olyckliga omständigheter glidit isär, men jag hoppas att du, precis som jag, bevarar i ditt minne den lyckliga tid då vi alla var en stor hjälpsam familj. Även dina föräldrar, mina kära svärföräldrar, har betytt mycket för mig, och jag hoppas att jorden de vilar i är lätt som dun för dem.

                      Det du ber mig om är tyvärr fullständigt omöjligt att ordna. Hur mycket jag än själv vill och önskar är min handlingsfrihet starkt begränsad av min nuvarande familjesituation. Min hustru och jag har fyra barn. Eftersom jag för länge sedan slutat tro på gud kan jag inte tacka den allsmäktige för att vi alla har klarat oss. Vems förtjänst är det att jag inte sprängdes av en mina? Vem ska jag tacka för att mina barn överlevde bombningarna, och svälten, och sjukdomarna? Jag kan inte i ett brev berätta allt om vad vi fått gå igenom. Ja, vi är tillbaka här i Borisov. Efter freden fick jag ett erbjudande om att stanna kvar i Moskva, och min fru hade nog velat det, men jag ville hem. Mina syskon är även de i livet, och som man säger: hemma hjälper till och med väggarna en. Som dekorerad krigshjälte fick jag en tomt av stadens exekutiva kommitté. Jag är arbetsledare i ett stort byggprojekt – på andra sidan floden ska man nu bygga ett nytt bostadsområde med höghus, affärer, sjukhus och allt som ska till. Det kommer att heta Nya Borisov. Men tomten som jag fått ligger i den gamla delen, nästan på samma ställe där vi bodde förut..."

Ska sätta mig och fortsätta nu, det är så spännande! Ja, för mig också, för jag vet vad som ska hända i nästa scen, men inte i nästnästa.