De senaste dagarna har bloggen fått väldigt mänga besök via Anna Wahlgrens hemsida. Orsaken är en lästrio där jag uttrycker min beundran för henne - och min bloggranne Maria som lagt ut länken på Wahlgrens hemsida. Och det är ju skoj. Igår fick jag en kommentar från Anna själv - och då kom minnet över mig.

För många år sedan, när jag bodde i Malmö, såg jag ett anslag om att Anna Wahlgren skulle prata och signera böcker på en eller annan bokhandel där. Naturligtvis ville jag inte missa att se min idol live så jag gick dit och lyssnade. Efteråt gick jag fram till henne och tackade: för Barnaboken som jag faktiskt hade med mig som läsning under mina tre förlossningar och för romanerna som jag tycker är sorgligt underskattade av kritiker. Wahlgren frågade mig om jag inte ville köpa en bok och få den signerad. Jag sa som det var, att jag inte hade råd. Det var de där sju svåra åren i Malmö då min man hade sagt upp sig från sitt jobb för att plugga och jag hade sagt upp mig från mitt jobb för att satsa på skrivande, och vi fick två barn till under tiden. Anna Wahlgren log och smög en bok till mig ur högen. Jag tog emot den, tackade och gick hem.

Jag blir överraskad av att jag minns händelsen, frågar min man om han kommer ihåg. "Javisst", svarar han, "hur skulle jag kunna glömma? Det var ett av de få tillfällen under vårt liv tillsammans som jag såg dig rörd".