Den polska dokumentären om den vitryske målaren och rebellen Pusjkin visade sig vara en obehaglig historia. Det är nästan så att man skulle föredra Lukasjenkos diktatur framför oppositionella som Pusjkin. Han vräker ur sig rasistiska uttalanden om ryssar, lismar för det polska kamerateamet och tvingar frun att visa upp sitt adelsbevis - det kan man kanske stå ut med. Ingen är perfekt. Men när han under firandet av Segerdagen ställer upp en serie porträtt av vitryska nazikollaboratörer på stadsmuseets trappa i Minsk måste jag beundra de belaruska polisernas självbehärskning. De nöjer sig med att bära iväg honom. Han hade inte kommit lika billigt undan om jag hade varit i närheten. Under nazisternas ockupation avrättades mina judiska släktingar på marknadstorget i Borisov. Under nazisternas ockupation kidnappades min belaruska farmor och hennes barn - de tvingades arbeta som slavar i Tyskland och Österrike. Hur kan man vara så historielös att man utnämner vitryska samarbetsmän till frihetshjältar? Jo, det kan man om man, som filmens huvudperson, pratar om andra världskriget som "en sammandrabbning av två totalitära system". Hitler och Stalin är lika goda kålsupare, och därför var det befogat av de "vitryska hjältarna" att under kriget ange judar och avrätta partisaner. När min pappa, som överlevde kriget, begravdes för två år sedan, var hans kista täckt med den röd-vita flaggan, Belarus stolta symbol. Att se samma flagga i händerna på Pusjkin gör mig illamående. Belarus förtjänar andra alternativ till diktaturen.