Förlagets höstkatalog är ute, boken finns prydligt införd i den, i en grön färgskala - så, vad händer nu då? Sitter författaren med armarna i kors och inväntar recensionsdagen? Inte riktigt. Det som händer nu är att min redaktör läser manuset med rödpennan i högsta hugg och letar efter sakfel, logiska fel, stavfel och alla andra fel man kan tänka sig. Snart ska jag alltså få tillbaka manuset och föra in alla de förslag på ändringar som redaktören gett. Naturligtvis kommer jag då att upptäcka ännu fler fel och brister som jag också kommer att vilja åtgärda. Det tar sin lilla tid. Någon gång snart ska jag även träffa en informationsansvarig på förlaget för att prata lite om marknadsföringen och min utlandsagent för att se om det är värt att erbjuda bokrättigheterna på den utländska marknaden. I övrigt upptas dagarna av att ömsom tänka på boken som ett mästerverk, ömsom som det största haveriet i litteraturhistorien. Det tar också sin lilla tid.

De bästa historiska skildringarna är alltså veckans tema. Petra har själv tagit upp Vibeke Olsson som skrivit om de första kristna i Rom, men vad finns det annars för godingar? Historiska romaner är verkligen inte min starka sida, men jag gör vad jag kan. Man får ju anstränga sig lite. Eller, som man säger på ryska, gratis ost serveras bara i musfällor.

Egyptologens gåta av Arthur Phillips blev en av förra årets riktigt roliga läsupplevelser, med doft av svunna tider i Oxford och Kairo. Klurigt upplägg.

Hur långt tillbaka ska man gå, var någonstans går gränsen mellan historia och nutid? P O Enquists roman Lewis resa om väckelserörelsens framväxt i Sverige under början av 1900-talet är en omistlig bok för den som vill förstå vad som händer i Sverige idag. En bok om våra rötter.

Och till slut, en bok jag brinner särskilt för därför att den är så ovanlig: Kristina Lindströms Flickornas historia , om svenska flickor från stenåldern fram till våra dagar. Illustrerad av Anna Clara Tidholm. En given present till varje flicka, stor eller liten.

Igår lade jag ut ett inlägg där jag kommenterade Gunnar Sandelins artikel på DN Debatt. Ett: jag har aldrig haft så många besökare på bloggen. Två: jag har heller aldrig fått så många inskränkta, hatiska och korkade kommentarer. Gunnar Sandelin har verkligen lyckats röra upp bottenslammet i den svenska folksjälen och det var inga vackra fiskar som kom upp till ytan då. Hans resonemang bygger på den falska premissen att de människor som beviljas asyl av så kallade humanitära skäl inte är "riktiga" flyktingar. Det är de. Det är människor som i år efter år har misshandlats av den svenska asylprocessen och till slut blivit så sjuka och knäckta att Sverige måste låta dem stanna. Öppna gränserna istället, säger jag. Vi behöver varje barn, varje yrkeskunnig, varje student som vill komma hit.