Eva

20 oktober 2008 21:57

Klokt tänkt och sagt av din man!

gabbi

22 oktober 2008 20:44

Det här är din blogg och jag har inte en aning om vad du skriver om för tillfället. Jag är för självupptagen just nu för att komma på en klurig kommentar till dig.
Förlåt mig.
Jag börjar istället så här;
Fina Inga-Lina nu behöver jag dig igen. Du är och förblir min lärarinna även om du skulle sluta undervisa en dag. Bara så du vet! =0)
Hur som. Nu sitter jag med ett projekt och har det banala problemet att jag inte vet vilket typsnitt jag ska använda. Suck!
Jag skriver av en av mina dagböcker rakt av. Har suttit med diverse olika typsnitt nu, men känner att jag faktiskt bara helt enkelt bör lägga det i dina händer.
Du väljer - jag skriver.
Kramar i massor! //gabbi

Inga-Lina

23 oktober 2008 10:50

Gabbi! Hej! Har saknat dig:) Typsnittet är Times New Roman, 12 punkt!

Sofie Violett

23 oktober 2008 21:03

Hej Inga-Lina! Hittade din blogg av en slump, vilket är ganska roligt med tanke på att jag för bara några timmar sedan satt med två studiekamrater på ett bokcafé och i studiepausen poängsatte vi bokomslag/baksidestexter/innehåll - och ja, din bok ("Drottningflickan") vann givetvis. En högst ovetenskaplig undersökning - men ändock! :)

En annan sak: jag såg Vicki Christina Barcelona förra helgen och föll för den, hårt. Men det var en sak som jag värjde mig litet mot, och det var bl.a den scenen som du bloggar om. Många filmer där huvudpersonen, som Vicky i detta fall, dras in i någonting nytt, exotiskt, spännande, kontrasteras ofta den situationen som de redan står i, typ ett äktenskap, på så "trista" sätt. Som Vickys man: är det tvunget att karakterisera honom som ett trist stolpskott, bara för att visa att han inte spelar i närheten av Juan Antonios liga? (Har litet samma problem med Lost in translation, som jag verkligen gillar, när Bob Harris fru bara vill tala med honom om möbler och tapetprover hela tiden) Gillar verkligen romaner/filmer om trianglar där bägge alternativ är ... hm... "attraktiva", eller motiverade! Ser fram emot ditt bidrag i ämnet :)

Så spännande med författare som bloggar. Detta ska jag följa! Vänligen, Sofie.

ylva

24 oktober 2008 19:31

Fan, jag hann aldrig höra dikten som rörde Anna till tårar och som krävde din välutbildade och engagerade man och din hela koncentration i flra timmar för att få ihop, men jag får väl läsa resultatet när den kommer ut i bokform ... underbart att leva, underbert att arbeta, tänka, skriva. Underbart att svicha förbi och ta del av varandra - även när ni är utmaatde (du) eller ilskna värre än lilla My (Anna - som egentligen bara oxå är utarbetat) Har vi höstlov nu?!
Vi ses
Ylva

Inga-Lina

27 oktober 2008 11:47

Ylva! Jag ska viska den till dig på Skrivarakademin, nästa gång vi ses. Grejen är attd en diktien som tog så mycket tid, och den som orsakade tårarna dessutom var TVÅ olika dikter.

Sofie Violett - vilken fantastisk blogg du har! De rosa husen knockade mig totalt. Du har helt rätt i fråga om kärlekstrianglar. Scenen i VCB berörde ju mig i ett annat sammanhang, de amerikanska männen var som barn:) Men regissören kunde ju i och för sig där fördjupa bilden av Vicky. Hon kanske kände ömhet för sin fästman - men inte för konstnären?