Det är en lite märklig känsla att gå och vänta på boken - den ligger på tryckeriet. Kanske är den tryckt redan. Jag har ingen aning. I tisdags gjorde jag något som jag alltid trott att jag är för god för: jag har nämligen recenserat en nu levande svensk skönlitterär författare. Boken kommer inte förrän en bra bit in i augusti, så det dröjer innan recensionen blir publicerad. Det var inget enkelt beslut att ta - den svenska ordningen med att författare recenserar sina kollegor (läs: konkurrenter) har jag alltid tyckt var en aning egendomlig. Så jag har hållit mig till att recensera facklitteratur och utländska böcker. Men nu har jag i alla fall av olika skäl tagit steget och jag får se om jag någonsin gör om det. Det var hur som helst en skakande upplevelse. Så här känns det alltså att sitta och bedöma ett verk vars tillblivelseprocess jag kunde identifiera mig med; närhet i tid och rum. Jag visste ju, kunde föreställa mig hur mycket arbete - och av vilket slag - författaren hade lagt ner. På ett begränsat utrymme skulle jag sedan avge ett omdöme - och vad författare än säger, så LÄSER de recensioner och tar emellanåt illa vid sig. En del formuleringar sitter och gnager åratal senare, de är sår som aldrig läker. Jag kommer till exempel fortfarande ihåg en recensent som för gräsligt många år sedan jämförde mig med Pamela Jaskoviak och skrev att hennes texter var som sånger medan mina var som låttexter. För att inte tala om Aase Berg som jämförde mig med Mara Lee - inte till min fördel, det kan jag säga, men med en väldigt elegant formulering:

/.../

jag kommer att tänka på porrnoveller: expedierande och utan gestaltning rusar språket genom händelseförloppet på väg mot något slags poäng, som i det här fallet aldrig infinner sig.
 

/.../

Håhåjaja.